Laglig nedladdning

Jag tänker här inte ge mig in i den pågående infekterade debatten om illegal nedladdning.Däremot vill jag gärna tipsa om en sajt där man kan ladda ner mängder av högkvalitativa långfilmer alldeles lagligt.

Archive.org är en sajt med ett outsinligt antal skatter. Förutom långfilmer finns här bl.a. gamla reklamfilmer från 50-talet där man kan få se läkare göra reklam för cigarretter (!) samt mängder av dokumentärer, amatörfilmer etc. Här finns även en hel del ljudfiler av intresse.
Eftersom detta är en filmblogg tänkte jag dock koncentrera mig på filmerna.

De filmer som finns att ladda ner på Archive.org är äldre filmer där copyrighten har gått ut, s.k. ”Public domain movies”. Idag säger ju de internationella reglerna att en upphovsman äger rätten till sitt verk fram till 70 år efter sin död. Förr rådde dock andra regler som skiftade från land till land. I USA var man tvungen att med jämna mellanrum förnya copyrighten på filmer. Om man underlät att göra detta hamnade de i ”The Public domain” och ägdes då inte längre av någon. Detta är förövrigt anledningen till att vissa specifika gamla Hollywoodfilmer visas jätteofta på TV, i olika kanaler, medan andra betydligt bättre filmer visas mer sällan. Om jag ska ta ett exempel, så har vi Stanley Donens musikalfilm Kungligt Bröllop (Royal Wedding) från 1951 som visas stup i ett på TV, medan Donens mästerverk Singin’ in the Rain från året efter visas betydligt mer sällan. Den förstnämnda filmen är alltså gratis att visa medan TV-bolagen måste betala för att få visa den sistnämnda.

Man kan tycka att det är bara bra när en film har hamnat i ”public domain”, eftersom det då är fritt fram för vem som helst att hantera den, visa den offentligt, sälja den på DVD eller lägga ut den för nedladdning på nätet. För oss filmsamlare finns det dock en stor nackdel och det är att denna kategori filmer sällan eller aldrig restaureras. Det är dyrt att restaurera biograffilmer, så därför är få beredda att lägga ner pengar och arbete på att återställa en film, som man inte äger, till sitt ursprungliga skick. Sålunda finns många gamla filmer enbart i mycket dålig kvalitet, orestaurerade, på DVD-utgåvor som saknar extramaterial och dylikt. Observera att vissa filmer dock kan vara ”public domain” i orestaurerad version, men samtidigt kan finnas i en restaurerad version som är copyrightad. På Archive.org kan man t.ex., finna Chaplins Pojke (The Kid) i orestaurerad totalstum version. Om man vill ha den restaurerade versionen med Chaplins egen musik på ljudspåret måste man dock (om man vill vara laglig) köpa den officiella DVD-utgåvan med den copyrightade versionen. Låter det krångligt?Ja, det är komplicerat. Om man ofta besöker Archive.org så vet man att det förekommer då och då att filmer som tidigare varit tillgängliga för nedladdning plötsligt har plockats bort. Då beror det ofta på att en film finns i en copyrightad version och en fri version och att fel version har lagts ut till nedladdning.

Exempel på verkliga pärlor som man kan finna på nämnda sajt är:
flera av Charlie Chaplins och Buster Keatons tidiga stumfilmer, några av Hitchcocks tidiga filmer, samt ett stort antal tecknade filmer med bl.a. "Popeye (Karl-Alfred) och ”Betty Boop”.
Det kan vara lite knepigt att hitta på sajten, men klicka på länken nedan, så kommer du till ett index där du kan leta efter filmer med hjälp av vissa sökord:
http://www.archive.org/browse.phpfield=/metadata/subject&mediatype=movies&collection=moviesandfilms

De flesta filmerna finns i olika filformat i olika storlekar, så man kan själv välja om man vill ha dem i tillräckligt god kvalitet för att kunna bränna en DVD och njuta av på TV:n, eller om man nöjer sig med en sämre kvalitet till att titta på en liten dataskärm.

© Per Arne Edvardsson, 2007

Screwball

Jag, och många andra med ett intresse för filmhistoria, anser att Hollywoods verkliga glansperiod var 30-40-talen. Denna gång tänkte jag ägna mig åt en speciell komedigenre som var mycket populär då: Screwballkomedin.

Huvudkaraktärerna är en man och en kvinna. som möts i början av filmen och får varandra på slutet, precis som i alla vanliga ”Rom-Coms” (romantiska komedier). Kännetecknande för denna speciella typ av romantisk komedi är att det är betydligt mer skruvad handling. Farsartade förvecklingar radas upp i ett snabbt tempo och filmerna drivs av en mycket tät dialog. Det är ett ständigt grälande och käbblande mellan huvudkaraktärerna. Genretypiskt är också att kvinnan oftast är den starkare och mer drivande parten, medan mannen får finna sig i hennes upptåg.

Den kanske allra mest berömda filmen i genren är Howard Hawks Ingen fara på taket (Bringing up Baby), där Katharine Hepburns karaktär är en vild otyglad ung kvinna som ställer hela tillvaron på ända för den stackars välartade antropologen, spelad av Cary Grant. En film som är lika rolig idag som när den var ny för sextionio år sedan. Många scener har blivit klassiska, som t.ex. när hennes klänning rivs sönder baktill och han tvingas gå tätt bakom henne för att dölja hennes ofrivilligt blottade baksida.

Andra klassiska filmer i genren är:
Det hände en natt (It happened one night, Frank Capra, 1934),
Godfrey ordnar allt (My man Godfrey, Gregory LaCava, 1936),
Det ligger i blodet (His girl Friday, Howard Hawks, 1940).

Som inom alla andra filmgenrer är det svårt att dra gränsen, Vilken film är en screwballkomedi och vilken är det inte? Till gränsfallen hör filmserien som på svenska fick namnet Gäckande skuggan och i original hette The Thin Man. I dessa deckarkomedier möter vi det sofistikerade paret Nick och Nora Charles, spelade av William Powell och Myrna Loy. De rör sig i tjusiga överklassmiljöer, dricker kopiöst med alkohol, käbblar ständigt och löser brott. En viktig roll har också deras Foxterrier Asta.

Screwballkomedierna blev färre under 40-talet och genren dog sakta ut och ersattes av mer lågmälda och sofistikerade komedier av Billy Wilder m.fl. Fast helt dog aldrig genren. Än idag kan man plötsligt, till sin förvåning, komma på sig själv med att titta på en nygjord screwballkomedi. Den senaste gången det drabbade mig var när jag nyligen såg Music and Lyrics (Mark Lawrence, 2007). Här möter vi ett klassiskt screwballpar, i form av en f.d. popidol i Hugh Grants skepnad och en halvgalen yngre tjej i form av Drew Barrymore. Det slog mig, när jag såg den, att Cary Grant hade varit perfekt i Hugh Grants roll och Katharine Hepburn i Drew Barrymores. Nu råkar filmen vara gjord 2007 och handla om en avdankad popidol från 80-talet, men den skulle lika gärna ha kunnat varit gjord 1942 och handlat om en avdankad crooner från 20-talet. Jag undrar hur många i dagens unga biopublik, som såg filmen i år, som var medvetna om att de tittade på en screwballkomedi?

© Per Arne Edvardsson, 2007

Klassiker eller kalkon?

Jag tittade på gårdagens matinéfilm i SVT, Drottning Kristina (Rouben Mamoulian, USA 1933). När man läser om Queen Christina (som den heter i original) på IMDB.com så verkar alla recensenter anse den vara ett mästerverk. Jag kan inte för mitt liv begripa hur de kan vara av den uppfattningen. För mig framstår den som ett ädelpekoral som är 95% fiction och i princip bara har lånat namnen ur den svenska historien. De anglifierade namnen, bör tilläggas. Som svensk fnissar man lätt när Prins Karl Gustav kallas ”Prince Charles” och om man vet lite om svensk historia gapskrattar man när han dyker upp i bild. Han är nämligen lång blond och stilig. I verkligheten var den blivande Karl X Gustav kort, mörk och tämligen korpulent.

Det är aningen lättare att smälta att Greta Garbo inte är det minsta lik verklighetens Drottning Kristina, för Garbo är ju Garbo. Idag frågar man sig dock varför de inte ens kunde sätta på henne en mörklockig peruk, så hon åtminstone skulle påminna litegrand om den historiska person som hon porträtterar. Svaret ligger förmodligen i det faktum att filmen var ett s.k. ”Star vehicle”. alltså en film som har som sin viktigaste uppgift att visa en viss stjärna i bild så mycket som möjligt. Då gick det naturligtvis inte att sminka henne till oigenkännlighet och sätta på henne en peruk. Biopubliken betalade för att se Garbo och då skulle de få se Garbo och inte den rollkaraktär som hon spelade.

Själva storyn har också väldigt lite med verkligheten att göra. Det börjar med kalkonscenen i början där man får se Hjältekonungen Gustav II Adolf, som döende på slagfältet säger:
” I was The King of Sweden!” Lite senare får vi se Drottning Kristina stiga upp på morgonen och gå ut och tvätta ansiktet i snön! Ett föga sannolikt agerande av en Drottning av Guds nåde på 1600-talet. Sverige framställs förövrigt som ett land där det ALLTID ligger ett djupt snötäcke och är vinter året runt. Sen följer kärlekshistorien med det spanska sändebudet (spelad av Garbos f.d. pojkvän John Gilbert), som i slutet av filmen blir dödligt sårad i duell med Drottningens kavaljer Magnus Gabriel De La Gardie. Även den officiella anledningen till hennes abdikation förvanskas. Här lämnar hon tronen för att följa med sin kärlek till Spanien, vilket inte riktigt stämmer överens med det vi fick läsa i historieböckerna i skolan. Fel orsak och fel land, alltså!

Nu finns det naturligtvis de som menar att man till filmens försvar får säga att den är 74 år gammal och visst var det så på den tiden att man lät fantasin löpa fri när man gjorde historiska filmer, byggda på verkliga personer och händelser. Å andra sidan kan jag nämna ett stort antal filmer gjorda vid samma tid, som idag fortfarande känns hur fräscha som helst. Framförallt tänker jag på de s.k. Screwballkomedierna, som jag kommer att återvända till inom kort. Jag såg nyligen om Howard Hawks klassiker Ingen fara på taket (Bringing up Baby), med Cary Grant och Katharine Hepburn i huvudrollerna. Den filmen är endast fem år yngre än Drottning Kristina, men känns påtagligt modern i såväl tempo som agerande. Många komedier från 30-talet har faktiskt åldrats bättre än vissa komedier som gjordes femtio år senare, men det är en annan historia.

Få dramer från 30-talet har dock åldrats med värdighet. För en modern tittare är tempot segt, agerandet teatraliskt och scenografin saknar all realism. Det syns tydligt att även utomhusscener i de allra flesta fall är filmade i en studio. Eftersom frigoliten inte var uppfunnen 1933 så kan man spekulera över vad de använde som snö. Min gissning är grovsalt, som jag vet att de ibland har använt i Sverige när de ska spela in en julkalender mitt i sommaren.

© Per Arne Edvardsson, 2007

Vad hette de, egentligen?

Nuförtiden är de flesta filmstjärnor kända under sina riktiga namn. Hur annorlunda var det inte förr? Under den klassiska Holywooderan (ca 1920-60) var det snarare en regel än ett undantag med artistnamn. Det fanns främst två anledningar till att skaffa ett artistnamn; antingen att man hade ett komplicerat utländskt namn som var svårt att uttala och stava för engelskspråkiga, eller att man hade ett namn som kanske dög för en vanlig människa men var för alldagligt för en filmstjärna.

Det är ganska lätt att förstå att Issur Danielovitch Demsky insåg att en Hollywoodkarriär skulle underlättas av att byta namn till Kirk Douglas, eller att Rodolfo Guglielmi d’Antonguolla föredrog att kalla sig Rudolh Valentino. Det känns dock inte fullt lika självklart att Bette Perske skulle känna sig tvingad att byta namn till Lauren Bacall eller att Lucille LeSeur skulle anses vara ett sämre namn än Joan Crawford.

Vissa namnbyten är dock lättare att förstå. Vilken ung sjungande och dansande tjej vill heta Frances Gumm? Då låter ju Judy Garland mycket mer glamouröst. Det är också lättförståeligt att den unge engelsmannen med det töntiga namnet Archibald Leach föredrog det mer amerikanskt klingande Cary Grant.

Andra namnbyten hade en mindre rolig anledning. Jag syftar på de som hade namn som ansågs alltför etniskt specifika för att vara önskvärda. I 30-talets USA var antisemitismen utbredd, så Paulette Levy bytte ut sitt judiskklingande efternamn till det franskklingande Goddard för att lättare få jobb. Ryssar har aldrig stått speciellt högt i kurs i USA, så Daniel Kaminsky ändrade sitt namn till det mer anglosaxiska Danny Kaye.

Vissa filmstjärnor (eller deras managers) var extra kreativa när de hittade på nya namn. Dorothy Kaumeyer är värd en medalj för sitt artistnamn Dorothy Lamour, vilket också kan sägas om Camille Javal som blev den eviga sexsymbolen under namnet Brigitte Bardot.
Frågan är dock om inte guldmedaljen bör delas ut till stumfilmsstjärnan Theodosia Goodman som kastade om bokstäverna i ”Arab death” och kom upp med namnet Theda Bara!

Det var dock inte enbart i Hollywood som ens vanliga namn inte dög. Samma fenomen var vanligt förekommande i Sveriges Hollywood, Filmstaden i Råsunda. Nils Jönsson blev Nils Poppe och alla känner väl till att Greta Gustafsson blev Greta Garbo?

Slutligen vill jag här passa på att rätta till en långlivad myt. I flera filmlexikon samt i äldre upplagor av sällskapsspelet ”Trivial Pursuit” påstås det att Walter Matthaus riktiga namn skulle vara Walter Mattuschanskayasky. Detta lär härstamma från en intervju med en humorlös journalist som inte förstod att den kände filmkomikern drev med honom. I själva verket var hans riktiga efternamn Matthow.

© Per Arne Edvardsson, 2007

Källor:
Bra Böckers film och TV Lexikon
Höganäs 1985

http://www.imdb.com

Mitt liv som filmstjärna (eller: Att lida för konsten)

Nästa måndag, 3 september, börjar SVT:s dramaserie Upp till kamp. Denna serie, efter manus av Peter Birro, utspelar sig i Göteborg under 1960-70-talen. Själv ska jag titta på den av en speciell anledning. Det är nämligen så att jag medverkar själv. Tyvärr inte i någon av huvudrollerna, utan i en statistroll, som hamnarbetare. Jag har varit statist i ett antal filmer, men detta var den jobbigaste filminspelning jag varit med om.

Inspelningen av de scener där jag var statist ägde rum under en av de varmaste dagarna förra sommaren. Termometern var aldrig under 30-strecket och under större delen av dagen var den snarare över. Jag hade fått reda på i förväg att jag skulle föreställa en hamnarbetare. Jag skulle ha grova skor och långbyxor på mig. De enda grova skor jag äger är mina vinterkängor och ni kan ju tänka er hur behagliga de var att bära en hel dag i 30 graders värme. Men det räckte inte med långbyxor och vinterkängor, utan jag var även tvungen att bära en tjock stickad polotröja. Filmningarna pågick från klockan 12:00 till 22:00 och hela tiden stekte solen. Jag skulle gissa att jag säkert förlorade minst 3 kg den dagen, som jag svettades ut. Allt detta hade ju känts lite roligare om man fått en saftig lön, men det får ju aldrig statister.

Tidigare har det vedertagna statistarvodet varit 300 kr och ibland har det känts som lättförtjänta pengar. Som när jag var med i Björn Runges Mun mot mun och satt vid ett bord på en restaurang, låtsades konversera en vacker kvinna och blev bjuden på gratis öl. Det var roligt och trevligt och tog bara tre timmar.

Dagen som hamnarbetare kändes dock verkligen som hårt arbete och de hade bara råd att betala oss statister 100 kr, för tio timmars arbete i 30 gradig hetta. Då ska dock tilläggas att vi bjöds på lunch också. 10 kr i timmen känns som en lön som ökade realismen i hela upplevelsen, eftersom jag gissar att det är ungefär vad en hamnarbetare tjänade på 60-talet. Rätta mig om jag har fel. Vi skulle lasta av bananstockar från ett fartyg och efter att ha känt på en sådan bananstock beslutade jag att se till sysselsätta mig med andra mindre påfrestande sysslor, som att gå fram och tillbaka med en vagn. Ett ryggskott är nämligen värt mer än 100 kr, anser jag.

De övriga statisterna är ett kapitel för sig. Regissören och hans medhjälpare ansåg att det var för få statister, så man skickade iväg en person som hämtade A-laget som hängde vid Systemet på Backaplan. Det var synnerligen en samling färgstarka karaktärer! De fick mer betalt än vad vi andra fick, men det kunde jag smälta. Jag ville inte byta med dem, om man säger så.
Nästa dag, då det var lika varmt, ringde regiassistenten och frågade om jag kunde ställa upp igen. Jag ljög och sa att jag var upptagen. Det får ju vara måtta på att lida för konsten!

© Per Arne Edvardsson, 2007

Hep Stars i Afrika

Ni som läser den här bloggen vet att jag nyligen skrev om popfilm och då lovade att återkomma till Hep Stars berömda ofullbordade Afrika-film, Habari-Safari. Här följer sålunda en kort redogörelse för detta surrealistiska och ekonomiskt katastrofala svenska 60-talsäventyr.

Efter Beatles genombrott 1963 började svenska popband att skjuta upp som svampar ur jorden. Vissa av dem var mer begåvade än vad många idag tror, även om de flesta inte höll någon högre musikalisk kvalitet. Stora svenska 60-talsband var The Shanes och Ola & The Janglers (som jag skrev om i en tidigare blogg), men störst var Tages (från Göteborg) och Hep Stars (från Stockholm). Hep Stars har ju för alltid en fotnot i pophistorien eftersom deras unge organist så småningom bildade ett annat band, som med tiden skulle komma att sälja mer än 360 miljoner skivor över hela världen. Alla som känner mig vet att jag är ABBA-fantast och t.o.m. indirekt har haft äran att arbeta för dem, men trots detta medger jag gärna att av de svenska 60-talsbanden var Tages definitivt mer musikaliskt intressanta än Hep Stars. Trots detta får Hep Stars anses vara det största svenska 60-talsbandet, i popularitet räknat. De blev framförallt kända för sin vilda scenshow, där basisten Lelle Hegland låtsades försöka halshugga sångaren Svenne Hedlund med sin elbas, medan Benny Andersson hoppade runt sin elorgel och Chrille Pettersson vevade på bakom trummorna. Den ende som stod någorlunda still var gitarristen Janne Frisk och i kulisserna satt deras allt i allo Felle Fernholm och spelade bas i hemlighet, medan den officiella basisten flängde runt på scen och låtsades spela.

När Hep Stars 1967 stod på toppen av sin popularitet kontaktades de av en man vid namn Åke Borglund, som sa att han ville göra en film om och med dem. Den ursprungliga tanken var att spela in filmen på Kanarieöarna, men man tyckte att det var för banalt, så någon föreslog Afrika istället. Idag kanske inte det låter så remarkabelt, men 1967 hade inte många svenskar satt sin fot på den mytomspunna kontinenten. Produktplacering är inget nytt, vilket bevisas av att hela storyn byggdes upp runt en liten populär trolliknande maskot som kallades ”Glook”, vilken Hep Stars gjorde reklam för. Man var i Kenya i endast 16 dagar, vilket alla borde ha insett är i minsta laget för att spela in en långfilm. Att Åke Borglund aldrig hade regisserat en långfilm och skrev ihop manuset först på planet ner till Kenya borde också ha fått varningsklockorna att ringa, men icke!

När man kom hem till Sverige insåg man att det omöjligt gick att klippa ihop en film av det fåtal scener som spelats in i Kenya, så man beslutade att filma kompletterande material. Att åka till Afrika igen var inte möjligt, så man filmade först i Gentofte i Danmark och sen på slätten utanför Uppsala. Där körde man runt i en jeep och låtsades att man var på savannen! Den unge Lasse Hallström fick nu i uppdrag att försöka sammanställa filmen, men han sa också att det var ett omöjligt projekt. Det saknades helt enkelt för många scener för att få ihop en fungerande story. Pengarna var nu slut och projektet lades i malpåse. Hep Stars hade bildat ett eget bolag, Hep House, som skulle sköta deras finanser. Det havererade filmprojektet bidrog till att bolaget gick i konkurs och till Hep Stars-medlemmarnas förvåning visade det sig att de själva fick stå för hela kalaset. I Musikbyråns dokumentär om Hep Stars Afrika-film kallar sångaren Svenne Hedlund och trummisen Chrille Pettersson det hela för ”världens dyraste semester” och det var en semester som var betald först flera år efter att Hepstars gått skilda vägar 1969. Denna erfarenhet lär ha bidragit till att Benny Andersson tio år senare var ytterst tveksam till projektet ABBA The Movie, men det är en helt annan historia.

© Per Arne Edvardsson, 2007

Källor:
Carl Magnus Palm – Benny’s road to ABBA, Premium Publishing, Stockholm 2004.
Musikbyrån special om Hep Stars Afrika-film, SVT 2004.

Arketypiska grundberättelser

Om vi undantar rena experimentfilmer, så är filmen först och främst ett medel för att berätta en historia. Det har skrivit mycket om de olika grundtyper av berättelser som ständigt återkommer, inom prosa, dramatik och film. Det tycks vara så att det finns ett litet fåtal arketypiska berättelser som ständigt återberättas, i ny form. Redan Aristoteles beskrev detta faktum. Hur många grundberättelserna är finns det olika uppfattningar om. Vissa säger att det finns sju olika, medan andra hävdar att det bara finns fyra. Det beror naturligtvis på var man drar gränserna och hur man analyserar och tolkar berättelserna. Jag tänker här nämna några av de vanligaste grundberättelserna och ge exempel ur filmens värld.


Askungen
(Flickan av folket gifter sig med prinsen).

Filmexempel:
Notting Hill (Roger Michell, 1999). I denna moderna Askungensaga är det pojken av folket (en vanlig kille som har en bokhandel) som gifter sig med prinsessan (som i vår moderna tid är en filmstjärna).


Pygmalion
(Skulptören som blir förälskad i sitt eget konstverk).

Filmexempel:
Naturligtvis associerar man i första hand till George Bernard Shaws pjäs, som blev film redan 1938 under titeln Pygmalion (Anthony Asquith /Leslie Howard, UK 1930), men är ännu mer känd i musikalversion som My Fair Lady (George Cukor, USA 1964). De flesta känner nog till historien, om språkprofessorn Higgins som lär blomsterflickan Eliza att prata överklassengelska, transformerar henne till en grevinna och blir förälskad i sin egen skapelse.
En mer sentida Pygmalionberättelse är Pretty Woman (Garry Marshall, USA 1990), om den rike affärsmannen som plockar upp en prostituerad från gatan och förvandlar henne till en prinsessa. Naturligtvis blir även han kär i sin skapelse.


Romeo och Julia
(Här använder jag Shakespeares titel, men grundberättelsen om den förbjudna kärleken mellan två ungdomar från två familjer som är dödsfiender, var gammal redan på hans tid).

Filmexempel:
West Side Story (Jerome Robbins/Robert Wise, USA 1961), som ju är en modern version av Shakespeares drama, är naturligtvis den film man först kommer att tänka på, men det finns åtskilliga andra och jag tänkte ta ett svenskt exempel.
Grabben i graven bredvid (Kjell Sundvall, SVE 2002) handlar om stadsbon och bibliotekarien Desiré som blir förälskad i lantbrukaren Benny. Här är det inte deras familjer som är fiender, utan deras väsensskilda livsstilar. Staden ställs mot landsbygden och det intellektuella ställs mot det praktiska och jordbundna. Han är lika fel hennes kretsar som hon är i hans, men ändå uppstår ljuv musik dem emellan, med många komplikationer som följd.


Skattjakten
Denna grundberättelse är vanligast inom äventyrsgenren. Numera handlar det sällan om en gammaldags skatt bestående av guld, silver och ädelstenar, utan om någon annan värdefull sak som hjälten och hans rivaler letar efter. Hitchcock kallade denna sak som alla är på jakt efter ”McGuffin”. Ett nonsensord som skulle illustrera att det egentligen för publiken är oviktigt vad det är för en sak. Det viktiga är äventyret. ”Det är vägen som är mödan värd”, för att citera Karin Boye. (Jag skriver om hjälten i maskulinum eftersom denna genre tyvärr är totalt dominerad av manliga hjältar. Kvinnorna finns bara med som bihang, ofta i rollen av ”Dam i fara” som hjälten måste rädda).

Filmexempel:
Jag har redan nämnt Hitchcock och många av hans filmer är rena skattjakter, även om Sir Alfred var en mästare på att väva in skattjakten i komplicerade intriger så att det sällan var uppenbart.
Jakten på den försvunna skatten (Steven Spielberg, 1981) är däremot hur tydlig som helst. I detta gammaldags matinéäventyr är hjälten Indiana Jones och hans rivaler nazisterna på jakt efter Den Heliga Förbundsarken. I den tredje Indiana Jonesfilmen är det en annan mytisk relik, i from av Den Heliga Graal som eftersöks. Detta leder oss naturligtvis osökt in på Da Vinci Koden, men den filmen lämnar vi därhän, tills vidare.

Detta var bara några av de arketypiska grundberättelser som finns. Jag kommer att redogöra för flera andra vid ett senare tillfälle.

© Per Arne Edvardsson, 2007

Svensk popfilm

I tisdagskvällens ”Allsång på Skansen” skämtade Anders Lundin och Benny Andersson om Hep Stars ofullbordade Afrikafilm, vilket inspirerade mig till att skriva en liten blogg om svensk popfilm. Då är det på sin plats att först definiera vad jag menar med ”popfilm”. Dit räknar jag inte renodlade konsertfilmer, utan enbart de filmer om ett popband som har en handling, hur tunn den än må vara. Jag tänkte här presentera två klassiska svenska popfilmer:

Ola & Julia (Jan Halldoff, 1967).
Detta är egentligen ingen renodlad popfilm, trots att huvudrollen spelas av den dåtida popidolen Ola Håkansson och att filmen delvis tjänar som reklam för hans band Ola & The Janglers senaste LP. Filmen har något så ovanligt inom genren som en riktig trovärdig handling. Den handlar om popidolen Ola, på turné med sitt band, som jagas av skrikande tonårstjejer och far från stad till stad. På vägen möter han skådespelerskan Julia och de båda förälskar sig, trots att de kommer från olika världar, hon från finkulturens oglamorösa värld och han från popens glamourösa dito. Det hela utvecklar sig till ett slags Romeo och Julia-historia, där hans kompisar har svårt att förstå vad han ser hos ”teaterbruden” och hennes inte kan förstå vad hon ska med ha den där popidolen till. Trots en förutsägbar historia har filmen överraskande många kvaliteter och Ola Håkansson övertygar som sig själv och känns mer naturlig än vad många andra popidoler i liknande filmer har framstått. Naturligtvis är den extra charmig som tidsdokument över en period som känns väldigt avlägsen, men samtidigt i mångt och mycket är snarlik vår egen tid. Dessutom kan det vara roligt för er som brukar se förnedringsprogrammet Idol att få se hur Claes ”Clabbe” af Geijerstam såg ut som ung gitarrist i Ola & The Janglers för fyrtio år sedan.

Janne Halldoff sågs av många som svensk films framtid i slutet av 60-talet och skulle på 70-talet göra klassiska filmer som Det sista äventyret (1974), Jack (1976) och Polare (1976), men även ett riktigt kreativt magplask i form av Rötmånad (1970). Tyvärr har han inte gjort någon mer film efter Klippet (1982). I intervjuer på senare år har han framstått som bitter och desillusionerad över den svenska filmbranschen.


ABBA The Movie (Lasse Hallström, 1977).
Den enda svenska popfilm som gjorts för en internationell publik kan knappast anklagas för att ha mycket till handling. Där finns en mycket tunn story, om en australiensisk journalist som jagar ABBA över hela Australien för att få en intervju, men filmen är först och främst en dokumentär över ABBA: s osannolikt framgångsrika turné i Australien 1977. Istället för att kritisera filmen för dess brister när det gäller handlingen, så bör den hyllas för de fantastiska konsertavsnitten. Lasse Hallström fick en, för svenska förhållanden, osedvanligt generös budget att röra sig med. Det märks verkligen. Han hade bl.a. tillgång till en då ganska ny uppfinning som kallades ”Panaglide” men idag är känd under namnet ”Steady Cam”. Denna nya rörliga kamera gjorde att kameramännen kunde komma närmare de berömda svenskarna på scenen än vad som tidigare varit möjligt i konsertfilmer. I extramaterialet till DVD-utgåvan intervjuar ABBA-kännaren Carl Magnus Palm regissören Lasse Hallström tillsammans med Björn och Benny. De forna ABBA-medlemmarna berömmer Hallström för att konsertavsnitten i filmen idag känns överraskande fräscha och moderna och Benny säger om filmen: ”Den är inte din sämsta!” (Vi som har sett Once Around och Alla talar om Grace är villiga att hålla med Herr Andersson i det omdömet).

Lasse Hallström inledde sin karriär på TV på 60-talet, där han tidigt specialiserade sig på att göra ”videos” med den tidens popband, såväl svenska som engelska och amerikanska. Hans promotionfilmer med ABBA på 70-talet hade utan tvekan en mycket stor betydelse för att göra gruppen känd internationellt. Senare blev han framgångsrik långfilmsregissör med filmer som En kille och en tjej (1975), Två killar och en tjej (1983) och Mitt liv som hund (1985). Den sistnämndas framgång ledde till att han lockades till Hollywood, där han tyvärr har gjort filmer som i och för sig är habila och välgjorda, men saknar det mesta av den spontanitet och infallsrikedom som hans tidiga svenska filmer hade. Det lysande undantaget är Gilbert Grape (1993), som är en storartad film, men personligen hoppas jag att Lasse Hallström ska återvända hem till Sverige och göra en ny film med Magnus och Brasse, vilket han i intervjuer ofta återkommer till att han skulle vilja göra.


Jag återkommer till Hep Stars havererade Afrikafilm i en senare blogg. Det är en fantastisk osannolik historia som förtjänas att berättas.

© Per Arne Edvardsson, 2007

Erotik på film.

Att skriva om erotisk film är alltid vanskligt. Man riskerar alltid att bli påhoppad av rabiata porrmotståndare som drar all erotisk film över en kam. Jag har råkat ut för personer som, på fullt allvar, inte kan se att det är någon skillnad mellan en mjukerotisk film som Emmanuelle å ena sidan och filmer där barn blir sexuellt utnyttjade eller kvinnor har sex med hästar å andra sidan. De är lika enkelspåriga som de helnykterister som anser att man är drogmissbrukare om man tar ett glas vin till maten.
Jag brukar själv säga att jag inte gillar porrfilmer, men däremot kan uppskatta erotiska filmer. Vad är då skillnaden mellan ”porr” och ”erotik”? Det är naturligtvis inte helt lätt att dra en gräns, men min egen definition är att en erotisk film är en spelfilm, med en riktig handling, där sexscenerna är integrerade i handlingen, känns motiverade och inte är av gynekologisk art.Vanligtvis är erotiska filmer mindre visuellt explicita och visar inte närbilder av könsorgan etc. Det finns dock undantag från regeln, som t.ex. Catherine Breillats uppmärksammade film Romance eller Tito Brass kontroversiella kostymdrama Caligula. Båda dessa filmer innehåller explicita sexscener, vilka tagna ur sitt sammanhang skulle räknas som ren porr. Här är det alltså sammanhanget som gör att dessa filmer inte bör räknas som porrfilmer.

Finns det några sevärda erotiska filmer? Ja, jag tänker här nämna ett par exempel:

Emmanuelle (Just Jaeckin, 1974). Den första ”mjukporrfilmen”. Uppföljarna i serien blir mer och mer urvattnade, men den första filmen är mycket vacker och sensuell, inklusive titelsången av Serge Gainsbourg.

Älskaren (Jean-Jacques Annaud, 1992), baserad på en berättelse av Marguerite Duras. Om en kärlekshistoria mellan en ung fransk flicka och en kinesisk man, i Vietnam i slutet av 20-talet.En av de vackraste filmer jag har sett.

Betty Blue (Jean-Jacques Beineix, 1986). Ett nattsvart drama om ett ungt par och den unga kvinnans accelererande psykiska sjukdom.

Dreamers (Bernardo Bertolucci, 2003). Om en amerikansk student i Paris 1968, som dras in i ett triangeldrama med ett syskonpar. Erotiskt experimenterande och cineastiska diskussioner, medan det våldsamma studentupproret rasar på gatorna.

Sex & Lucia (Julio Medem, 2001). En surrealistisk och sensuell saga om sorg och saknad.


Det var några exempel på kvalitetsfilmer med erotiskt innehåll. De är samtliga såpass starka att du som är pryd kan snabbspola förbi sexscenerna och ändå ha utbyte av filmerna.

© Per Arne Edvardsson, 2007.

Remakes.

Alla som känner mig vet att jag är en språkpolis och inte gärna använder engelska eller svengelska uttryck i onödan. Jag ser mig dock tvingad att här genomgående använda mig av ordet "remakes", eftersom det är ett vedertaget begrepp och lättare att skriva än "nyinspelningar av gamla filmer".

Jag har aldrig riktigt förstått tanken bakom att göra en remake av en gammal framgångsrik film. I 99 fall av 100 blir den nya versionen sämre än den gamla. Ju bättre och ju mer berömd en film är, desto större är risken att misslyckas om man försöker göra en ny version av den. Man undrar ju hur den person tänkte som i slutet av 90-talet fick idén att göra en remake av Psycho..!?
"Jag har en strålande idé! Vi gör en ny version av filmhistoriens mest berömda rysare!"
Ännu mer förvånande är att någon trodde tillräckligt mycket på, den redan från början dödsdömda, idén för att finansiera projektet. Man känner sig frestad att plocka fram Stikkan Andersons berömda citat:
"Folk är inte så dumma som man tror! De är dummare!"

Vid det här laget tänker alla som kan sin filmhistoria:
"Tur att åtminstone ingen har varit korkad nog att göra en remake på Casablanca!"
Håll i er nu: Det har gjorts, inte mindre än fem gånger (enligt IMDB.com)...!
(D.v.s. att det har producerats fem filmer under den titeln, efter 1942 då den klassiska Casablanca hade premiär. Jag kan inte svära på att alla fem bygger på samma historia, för någon av dem kan ju bara ha lånat titeln).

I USA gör man regelmässigt remakes på icke engelskspråkiga filmer som man tror har en ekonomisk potential. Detta beror på att Hollywoodcheferna tror att amerikaner i gemen inte klarar eller orkar läsa texter i nedkanten av filmduken eller TV-skärmen. Dessa amerikanska remakes på oftast europeiska filmer slipas dessutom till så att allt originellt och potentiellt kontroversiellt avlägsnas eller dämpas. Sålunda förvandlade de den allvarliga existentiella franska komedin Ungkarlsbabyn till en banal vulgokomedi fylld med kiss-och-bajs-humor, i form av Tre män och en baby.

Ett specialfall när det gäller remakes är Alfred Hitchcocks Mannen som visste för mycket (The Man who knew too much). Ursprungsversionen spelade Hitchcock in i England 1934 och den är utan tvekan en av de bästa av hans tidiga engelska filmer. Han kände dock själv att han inte till fullo hade förverkligat potentialen i historien, så han valde att göra en remake i Hollywood.
I filmvetarkretsar är den politiskt korrekta uppfattningen att 30-talsversionen är bättre än 50-talsversionen. Detta påstås t.ex. i Bonniers stora filmguide.
Personligen anser jag dock att versionen från 1956 är överlägsen den från 1934, på alla plan.
I den gamla versionen är det gott om luckor och brister i såväl manus som regi, vilka har rättats till i den senare versionen. Hitchcock har tjugotvå års ytterligare erfarenhet när han gör den nya versionen, vilket märks. En liten avslöjande detalj är att "Albert Hall", som den döende mannen viskar i 30-talsversionen, i nyinspelningen har ersatts av "Ambrose Chapel". Hitchcock har insett att ingen skulle förväxla det världsberömda konserthuset "Albert Hall" med en person, medan däremot en okänd kyrka med ett tvetydigt namn skulle kunna tas för namnet på en person. Jag kan mycket väl tänka mig att just den lilla missen hade gnagt i perfektionisten Hitchcocks hjärna i tjugotvå år.

©Per Arne Edvardsson, 2007.

Till minne av Ingmar Bergman.

Jag har länge tänkt starta en bloggsida om film. Idag nåddes vi av nyheten om Ingmar Bergmans bortgång. Det känns som en bra "ursäkt" för att komma igång med mitt filmbloggande.

Jag ägnade en stor del av förra hösten åt att skriva en C-uppsats i Filmvetenskap, vilken handlade om Bergmanska influenser hos Woody Allen. Ur denna hämtar jag denna kortbiografi om Ingmar Bergman:

Ingmar Bergman föddes i Stockholm 1918. Han har, som bekant, skildrat såväl sina föräldrars liv som sin egen uppväxt i filmer och TV-serier som "Den goda viljan" (Bille August, SVE 1991) och "Söndagsbarn" (Daniel Bergman, SVE 1992), så de flesta svenskar känner troligtvis till hans bakgrund tämligen väl. Hans far var präst, vilket sannolikt har haft stor betydelse för Bergmans intresse för religion och de stora livsfrågorna, vilket jag behandlar i kapitlet om Gud och Döden.
Ingmar Bergman konstnärliga genombrott var manuset till "Hets" (Alf Sjöberg, SVE 1944) och hans stora internationella genombrott som regissör kom med "Sommaren med Monika" (Bra Böckers film och TV-lexikon, s 42) Under de kommande fyra decennierna nådde han stora konstnärliga framgångar och blev ett begrepp för filmfantaster världen över. Hans sista biograffilm som regissör var "Fanny och Alexander" men han har fortsatt att skriva filmmanus vilka han låtit andra filma, som "Söndagsbarn", som hans son Daniel Bergman regisserade, och "Trolösa" (Liv Ullman, SVE 2000). Han tog ett definitivt avsked från filmen med TV-filmen "Saraband".

Biografiska källor:
Ronald Bergan - A-Z Movie Directors
Ingmar Bergman – Laterna Magica
Bra Böckers film och TV-lexikon
Den svenska långfilmen 98, filmografi de första hundra åren

Ur C-uppsatsen i Filmvetenskap "Fårö är granne med Manhattan" ,
© Per Arne Edvardsson, 2007.