I tisdagskvällens ”Allsång på Skansen” skämtade Anders Lundin och Benny Andersson om Hep Stars ofullbordade Afrikafilm, vilket inspirerade mig till att skriva en liten blogg om svensk popfilm. Då är det på sin plats att först definiera vad jag menar med ”popfilm”. Dit räknar jag inte renodlade konsertfilmer, utan enbart de filmer om ett popband som har en handling, hur tunn den än må vara. Jag tänkte här presentera två klassiska svenska popfilmer:
Ola & Julia (Jan Halldoff, 1967).
Detta är egentligen ingen renodlad popfilm, trots att huvudrollen spelas av den dåtida popidolen Ola Håkansson och att filmen delvis tjänar som reklam för hans band Ola & The Janglers senaste LP. Filmen har något så ovanligt inom genren som en riktig trovärdig handling. Den handlar om popidolen Ola, på turné med sitt band, som jagas av skrikande tonårstjejer och far från stad till stad. På vägen möter han skådespelerskan Julia och de båda förälskar sig, trots att de kommer från olika världar, hon från finkulturens oglamorösa värld och han från popens glamourösa dito. Det hela utvecklar sig till ett slags Romeo och Julia-historia, där hans kompisar har svårt att förstå vad han ser hos ”teaterbruden” och hennes inte kan förstå vad hon ska med ha den där popidolen till. Trots en förutsägbar historia har filmen överraskande många kvaliteter och Ola Håkansson övertygar som sig själv och känns mer naturlig än vad många andra popidoler i liknande filmer har framstått. Naturligtvis är den extra charmig som tidsdokument över en period som känns väldigt avlägsen, men samtidigt i mångt och mycket är snarlik vår egen tid. Dessutom kan det vara roligt för er som brukar se förnedringsprogrammet Idol att få se hur Claes ”Clabbe” af Geijerstam såg ut som ung gitarrist i Ola & The Janglers för fyrtio år sedan.
Janne Halldoff sågs av många som svensk films framtid i slutet av 60-talet och skulle på 70-talet göra klassiska filmer som Det sista äventyret (1974), Jack (1976) och Polare (1976), men även ett riktigt kreativt magplask i form av Rötmånad (1970). Tyvärr har han inte gjort någon mer film efter Klippet (1982). I intervjuer på senare år har han framstått som bitter och desillusionerad över den svenska filmbranschen.
ABBA The Movie (Lasse Hallström, 1977).
Den enda svenska popfilm som gjorts för en internationell publik kan knappast anklagas för att ha mycket till handling. Där finns en mycket tunn story, om en australiensisk journalist som jagar ABBA över hela Australien för att få en intervju, men filmen är först och främst en dokumentär över ABBA: s osannolikt framgångsrika turné i Australien 1977. Istället för att kritisera filmen för dess brister när det gäller handlingen, så bör den hyllas för de fantastiska konsertavsnitten. Lasse Hallström fick en, för svenska förhållanden, osedvanligt generös budget att röra sig med. Det märks verkligen. Han hade bl.a. tillgång till en då ganska ny uppfinning som kallades ”Panaglide” men idag är känd under namnet ”Steady Cam”. Denna nya rörliga kamera gjorde att kameramännen kunde komma närmare de berömda svenskarna på scenen än vad som tidigare varit möjligt i konsertfilmer. I extramaterialet till DVD-utgåvan intervjuar ABBA-kännaren Carl Magnus Palm regissören Lasse Hallström tillsammans med Björn och Benny. De forna ABBA-medlemmarna berömmer Hallström för att konsertavsnitten i filmen idag känns överraskande fräscha och moderna och Benny säger om filmen: ”Den är inte din sämsta!” (Vi som har sett Once Around och Alla talar om Grace är villiga att hålla med Herr Andersson i det omdömet).
Lasse Hallström inledde sin karriär på TV på 60-talet, där han tidigt specialiserade sig på att göra ”videos” med den tidens popband, såväl svenska som engelska och amerikanska. Hans promotionfilmer med ABBA på 70-talet hade utan tvekan en mycket stor betydelse för att göra gruppen känd internationellt. Senare blev han framgångsrik långfilmsregissör med filmer som En kille och en tjej (1975), Två killar och en tjej (1983) och Mitt liv som hund (1985). Den sistnämndas framgång ledde till att han lockades till Hollywood, där han tyvärr har gjort filmer som i och för sig är habila och välgjorda, men saknar det mesta av den spontanitet och infallsrikedom som hans tidiga svenska filmer hade. Det lysande undantaget är Gilbert Grape (1993), som är en storartad film, men personligen hoppas jag att Lasse Hallström ska återvända hem till Sverige och göra en ny film med Magnus och Brasse, vilket han i intervjuer ofta återkommer till att han skulle vilja göra.
Jag återkommer till Hep Stars havererade Afrikafilm i en senare blogg. Det är en fantastisk osannolik historia som förtjänas att berättas.
© Per Arne Edvardsson, 2007
Ola & Julia (Jan Halldoff, 1967).
Detta är egentligen ingen renodlad popfilm, trots att huvudrollen spelas av den dåtida popidolen Ola Håkansson och att filmen delvis tjänar som reklam för hans band Ola & The Janglers senaste LP. Filmen har något så ovanligt inom genren som en riktig trovärdig handling. Den handlar om popidolen Ola, på turné med sitt band, som jagas av skrikande tonårstjejer och far från stad till stad. På vägen möter han skådespelerskan Julia och de båda förälskar sig, trots att de kommer från olika världar, hon från finkulturens oglamorösa värld och han från popens glamourösa dito. Det hela utvecklar sig till ett slags Romeo och Julia-historia, där hans kompisar har svårt att förstå vad han ser hos ”teaterbruden” och hennes inte kan förstå vad hon ska med ha den där popidolen till. Trots en förutsägbar historia har filmen överraskande många kvaliteter och Ola Håkansson övertygar som sig själv och känns mer naturlig än vad många andra popidoler i liknande filmer har framstått. Naturligtvis är den extra charmig som tidsdokument över en period som känns väldigt avlägsen, men samtidigt i mångt och mycket är snarlik vår egen tid. Dessutom kan det vara roligt för er som brukar se förnedringsprogrammet Idol att få se hur Claes ”Clabbe” af Geijerstam såg ut som ung gitarrist i Ola & The Janglers för fyrtio år sedan.
Janne Halldoff sågs av många som svensk films framtid i slutet av 60-talet och skulle på 70-talet göra klassiska filmer som Det sista äventyret (1974), Jack (1976) och Polare (1976), men även ett riktigt kreativt magplask i form av Rötmånad (1970). Tyvärr har han inte gjort någon mer film efter Klippet (1982). I intervjuer på senare år har han framstått som bitter och desillusionerad över den svenska filmbranschen.
ABBA The Movie (Lasse Hallström, 1977).
Den enda svenska popfilm som gjorts för en internationell publik kan knappast anklagas för att ha mycket till handling. Där finns en mycket tunn story, om en australiensisk journalist som jagar ABBA över hela Australien för att få en intervju, men filmen är först och främst en dokumentär över ABBA: s osannolikt framgångsrika turné i Australien 1977. Istället för att kritisera filmen för dess brister när det gäller handlingen, så bör den hyllas för de fantastiska konsertavsnitten. Lasse Hallström fick en, för svenska förhållanden, osedvanligt generös budget att röra sig med. Det märks verkligen. Han hade bl.a. tillgång till en då ganska ny uppfinning som kallades ”Panaglide” men idag är känd under namnet ”Steady Cam”. Denna nya rörliga kamera gjorde att kameramännen kunde komma närmare de berömda svenskarna på scenen än vad som tidigare varit möjligt i konsertfilmer. I extramaterialet till DVD-utgåvan intervjuar ABBA-kännaren Carl Magnus Palm regissören Lasse Hallström tillsammans med Björn och Benny. De forna ABBA-medlemmarna berömmer Hallström för att konsertavsnitten i filmen idag känns överraskande fräscha och moderna och Benny säger om filmen: ”Den är inte din sämsta!” (Vi som har sett Once Around och Alla talar om Grace är villiga att hålla med Herr Andersson i det omdömet).
Lasse Hallström inledde sin karriär på TV på 60-talet, där han tidigt specialiserade sig på att göra ”videos” med den tidens popband, såväl svenska som engelska och amerikanska. Hans promotionfilmer med ABBA på 70-talet hade utan tvekan en mycket stor betydelse för att göra gruppen känd internationellt. Senare blev han framgångsrik långfilmsregissör med filmer som En kille och en tjej (1975), Två killar och en tjej (1983) och Mitt liv som hund (1985). Den sistnämndas framgång ledde till att han lockades till Hollywood, där han tyvärr har gjort filmer som i och för sig är habila och välgjorda, men saknar det mesta av den spontanitet och infallsrikedom som hans tidiga svenska filmer hade. Det lysande undantaget är Gilbert Grape (1993), som är en storartad film, men personligen hoppas jag att Lasse Hallström ska återvända hem till Sverige och göra en ny film med Magnus och Brasse, vilket han i intervjuer ofta återkommer till att han skulle vilja göra.
Jag återkommer till Hep Stars havererade Afrikafilm i en senare blogg. Det är en fantastisk osannolik historia som förtjänas att berättas.
© Per Arne Edvardsson, 2007
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar