lördag 11 augusti 2007

Arketypiska grundberättelser

Om vi undantar rena experimentfilmer, så är filmen först och främst ett medel för att berätta en historia. Det har skrivit mycket om de olika grundtyper av berättelser som ständigt återkommer, inom prosa, dramatik och film. Det tycks vara så att det finns ett litet fåtal arketypiska berättelser som ständigt återberättas, i ny form. Redan Aristoteles beskrev detta faktum. Hur många grundberättelserna är finns det olika uppfattningar om. Vissa säger att det finns sju olika, medan andra hävdar att det bara finns fyra. Det beror naturligtvis på var man drar gränserna och hur man analyserar och tolkar berättelserna. Jag tänker här nämna några av de vanligaste grundberättelserna och ge exempel ur filmens värld.


Askungen
(Flickan av folket gifter sig med prinsen).

Filmexempel:

Notting Hill (Roger Michell, 1999). I denna moderna Askungensaga är det pojken av folket (en vanlig kille som har en bokhandel) som gifter sig med prinsessan (som i vår moderna tid är en filmstjärna).


Pygmalion
(Skulptören som blir förälskad i sitt eget konstverk).

Filmexempel:
Naturligtvis associerar man i första hand till George Bernard Shaws pjäs, som blev film redan 1938 under titeln Pygmalion (Anthony Asquith /Leslie Howard, UK 1930), men är ännu mer känd i musikalversion som My Fair Lady (George Cukor, USA 1964). De flesta känner nog till historien, om språkprofessorn Higgins som lär blomsterflickan Eliza att prata överklassengelska, transformerar henne till en grevinna och blir förälskad i sin egen skapelse.
En mer sentida Pygmalionberättelse är Pretty Woman (Garry Marshall, USA 1990), om den rike affärsmannen som plockar upp en prostituerad från gatan och förvandlar henne till en prinsessa. Naturligtvis blir även han kär i sin skapelse.


Romeo och Julia
(Här använder jag Shakespeares titel, men grundberättelsen om den förbjudna kärleken mellan två ungdomar från två familjer som är dödsfiender, var gammal redan på hans tid).

Filmexempel:

West Side Story (Jerome Robbins/Robert Wise, USA 1961), som ju är en modern version av Shakespeares drama, är naturligtvis den film man först kommer att tänka på, men det finns åtskilliga andra och jag tänkte ta ett svenskt exempel.
Grabben i graven bredvid (Kjell Sundvall, SVE 2002) handlar om stadsbon och bibliotekarien Desiré som blir förälskad i lantbrukaren Benny. Här är det inte deras familjer som är fiender, utan deras väsensskilda livsstilar. Staden ställs mot landsbygden och det intellektuella ställs mot det praktiska och jordbundna. Han är lika fel hennes kretsar som hon är i hans, men ändå uppstår ljuv musik dem emellan, med många komplikationer som följd.


Skattjakten
Denna grundberättelse är vanligast inom äventyrsgenren. Numera handlar det sällan om en gammaldags skatt bestående av guld, silver och ädelstenar, utan om någon annan värdefull sak som hjälten och hans rivaler letar efter. Hitchcock kallade denna sak som alla är på jakt efter ”McGuffin”. Ett nonsensord som skulle illustrera att det egentligen för publiken är oviktigt vad det är för en sak. Det viktiga är äventyret. ”Det är vägen som är mödan värd”, för att citera Karin Boye. (Jag skriver om hjälten i maskulinum eftersom denna genre tyvärr är totalt dominerad av manliga hjältar. Kvinnorna finns bara med som bihang, ofta i rollen av ”Dam i fara” som hjälten måste rädda).

Filmexempel:
Jag har redan nämnt Hitchcock och många av hans filmer är rena skattjakter, även om Sir Alfred var en mästare på att väva in skattjakten i komplicerade intriger så att det sällan var uppenbart.
Jakten på den försvunna skatten (Steven Spielberg, 1981) är däremot hur tydlig som helst. I detta gammaldags matinéäventyr är hjälten Indiana Jones och hans rivaler nazisterna på jakt efter Den Heliga Förbundsarken. I den tredje Indiana Jonesfilmen är det en annan mytisk relik, i from av Den Heliga Graal som eftersöks. Detta leder oss naturligtvis osökt in på Da Vinci Koden, men den filmen lämnar vi därhän, tills vidare.

Detta var bara några av de arketypiska grundberättelser som finns. Jag kommer att redogöra för flera andra vid ett senare tillfälle.

© Per Arne Edvardsson, 2007

Inga kommentarer: