tisdag 31 juli 2007

Remakes.


Alla som känner mig vet att jag är en språkpolis och inte gärna använder engelska eller svengelska uttryck i onödan. Jag ser mig dock tvingad att här genomgående använda mig av ordet "remakes", eftersom det är ett vedertaget begrepp och lättare att skriva än "nyinspelningar av gamla filmer".

Jag har aldrig riktigt förstått tanken bakom att göra en remake av en gammal framgångsrik film. I 99 fall av 100 blir den nya versionen sämre än den gamla. Ju bättre och ju mer berömd en film är, desto större är risken att misslyckas om man försöker göra en ny version av den. Man undrar ju hur den person tänkte som i slutet av 90-talet fick idén att göra en remake av Psycho..!?
"Jag har en strålande idé! Vi gör en ny version av filmhistoriens mest berömda rysare!"
Ännu mer förvånande är att någon trodde tillräckligt mycket på, den redan från början dödsdömda, idén för att finansiera projektet. Man känner sig frestad att plocka fram Stikkan Andersons berömda citat:
"Folk är inte så dumma som man tror! De är dummare!"

Vid det här laget tänker alla som kan sin filmhistoria:
"Tur att åtminstone ingen har varit korkad nog att göra en remake på Casablanca!"
Håll i er nu: Det har gjorts, inte mindre än fem gånger (enligt IMDB.com)...!
(D.v.s. att det har producerats fem filmer under den titeln, efter 1942 då den klassiska Casablanca hade premiär. Jag kan inte svära på att alla fem bygger på samma historia, för någon av dem kan ju bara ha lånat titeln).

I USA gör man regelmässigt remakes på icke engelskspråkiga filmer som man tror har en ekonomisk potential. Detta beror på att Hollywoodcheferna tror att amerikaner i gemen inte klarar eller orkar läsa texter i nedkanten av filmduken eller TV-skärmen. Dessa amerikanska remakes på oftast europeiska filmer slipas dessutom till så att allt originellt och potentiellt kontroversiellt avlägsnas eller dämpas. Sålunda förvandlade de den allvarliga existentiella franska komedin Ungkarlsbabyn till en banal vulgokomedi fylld med kiss-och-bajs-humor, i form av Tre män och en baby.

Ett specialfall när det gäller remakes är Alfred Hitchcocks Mannen som visste för mycket (The Man who knew too much). Ursprungsversionen spelade Hitchcock in i England 1934 och den är utan tvekan en av de bästa av hans tidiga engelska filmer. Han kände dock själv att han inte till fullo hade förverkligat potentialen i historien, så han valde att göra en remake i Hollywood.
I filmvetarkretsar är den politiskt korrekta uppfattningen att 30-talsversionen är bättre än 50-talsversionen. Detta påstås t.ex. i Bonniers stora filmguide.
Personligen anser jag dock att versionen från 1956 är överlägsen den från 1934, på alla plan.
I den gamla versionen är det gott om luckor och brister i såväl manus som regi, vilka har rättats till i den senare versionen. Hitchcock har tjugotvå års ytterligare erfarenhet när han gör den nya versionen, vilket märks. En liten avslöjande detalj är att "Albert Hall", som den döende mannen viskar i 30-talsversionen, i nyinspelningen har ersatts av "Ambrose Chapel". Hitchcock har insett att ingen skulle förväxla det världsberömda konserthuset "Albert Hall" med en person, medan däremot en okänd kyrka med ett tvetydigt namn skulle kunna tas för namnet på en person. Jag kan mycket väl tänka mig att just den lilla missen hade gnagt i perfektionisten Hitchcocks hjärna i tjugotvå år.

©Per Arne Edvardsson, 2007.

måndag 30 juli 2007

Till minne av Ingmar Bergman.

Jag har länge tänkt starta en bloggsida om film. Idag nåddes vi av nyheten om Ingmar Bergmans bortgång. Det känns som en bra "ursäkt" för att komma igång med mitt filmbloggande.

Jag ägnade en stor del av förra hösten åt att skriva en C-uppsats i Filmvetenskap, vilken handlade om Bergmanska influenser hos Woody Allen. Ur denna hämtar jag denna kortbiografi om Ingmar Bergman:

Ingmar Bergman föddes i Stockholm 1918. Han har, som bekant, skildrat såväl sina föräldrars liv som sin egen uppväxt i filmer och TV-serier som "Den goda viljan" (Bille August, SVE 1991) och "Söndagsbarn" (Daniel Bergman, SVE 1992), så de flesta svenskar känner troligtvis till hans bakgrund tämligen väl. Hans far var präst, vilket sannolikt har haft stor betydelse för Bergmans intresse för religion och de stora livsfrågorna, vilket jag behandlar i kapitlet om Gud och Döden.
Ingmar Bergman konstnärliga genombrott var manuset till "Hets" (Alf Sjöberg, SVE 1944) och hans stora internationella genombrott som regissör kom med "Sommaren med Monika" (Bra Böckers film och TV-lexikon, s 42) Under de kommande fyra decennierna nådde han stora konstnärliga framgångar och blev ett begrepp för filmfantaster världen över. Hans sista biograffilm som regissör var "Fanny och Alexander" men han har fortsatt att skriva filmmanus vilka han låtit andra filma, som "Söndagsbarn", som hans son Daniel Bergman regisserade, och "Trolösa" (Liv Ullman, SVE 2000). Han tog ett definitivt avsked från filmen med TV-filmen "Saraband".

Biografiska källor:
Ronald Bergan - A-Z Movie Directors
Ingmar Bergman – Laterna Magica
Bra Böckers film och TV-lexikon
Den svenska långfilmen 98, filmografi de första hundra åren

Ur C-uppsatsen i Filmvetenskap "Fårö är granne med Manhattan" ,
© Per Arne Edvardsson, 2007.