måndag 6 oktober 2008

Paul Newmans äventyr i DDR

Paul Newman avled nyligen och han förtjänar verkligen en hyllning. Jag ska inte räkna upp alla hans stora roller i klassiska filmer, utan tänkte här göra lite reklam för en film som är sorgligt underskattad och bortglömd. Jag syftar på Alfred Hitchcocks film En läcka i ridån (Torn Curtain, 1966). Det finns knappast någon filmregissör vars verk har analyserats mer ingående än Alfred Hitchcock. De flesta filmvetare och skribenter brukar dock avfärda En läcka i ridån som en av mästerregissörens svagare filmer. Jag kan hålla med om att den inte riktigt når samma höjder som Hitchcocks största mästerverk Fönstret mot gården, Mannen som visste för mycket eller I sista minuten. Jag hävdar dock att den står sig mycket bra i jämförelse med många andra av hans mer kända filmer. Jag anser definitivt att den överträffar såväl Slå nollan till polisen som den klart överskattade Fåglarna.

En läcka i ridån var officiellt Hitchcocks femtionde långfilm som regissör (jag betonar ordet officiellt, eftersom han lär ha regisserat ett par stumfilmer som han inte krediterades för).
En läcka i ridån fick ljum kritik vid premiären. Framförallt ansågs den vara gammaldags. En sak som slår en när man ser filmen idag är att de flesta scener (även utomhusscener) är inspelade i studio istället för ”on location”. Under Hollywoods storhetstid (ca 1920-60) var detta förfarande snarare en regel än ett undantag, vilket berodde på att det blev billigare och enklare så. Man slapp riskera inställda inspelningsdagar p.g.a. av dåligt väder, man slapp dyra resor med tillhörande transport av filmteam och rekvisita och framförallt slapp man många tekniska bekymmer. Den tidiga ljudfilmen krävde en mycket skrymmande och otymplig utrustning som var nästan omöjlig att släpa med sig ut i naturen, så i den mån som scener filmade ”on location” förekom på 30-40-talen så var de oftast inspelade som stumfilm, med ljudeffekter och eventuell dialog pålagd i efterhand. I mitten av 60-talet hade dock den tekniska utvecklingen kommit såpass långt att de allra flesta regissörer sedan länge hade slutat spela in i studio. Man ansåg (med rätta) att filmen blir betydligt mer realistisk om man använder äkta natur, äkta gator och äkta hus istället för kulisser. Under studioeran använde man ofta s.k. mattemålningar, vilket är bakgrunder som är målade på gigantiska glasskivor. Anledningen till att man målade på glas var att illusionen fungerar bättre då än om man målar på en skärm av trä eller papp.

En läcka i ridån var en av de sista filmer där man genomgående använde sig av denna redan då omoderna teknik. I många scener syns det alltför tydligt att skådespelarna agerar mot en målad bakgrund. Det är begripligt att detta av tidens recensenter sågs som ett tecken på att Alfred Hitchcock var en gammal stofil som inte hängde med i den moderna utvecklingen. Idag ser man detta med delvis andra ögon. Vissa filmvetare har varit inne på att Hitchcock förmodligen medvetet valde denna teknik som en form av främmandegörning. För eventuella läsare som inte är bekanta med denna term så innebär det att en film- eller teaterdramatiker medvetet bryter illusionen för att medvetandegöra åskådaren om att han/hon bevittnar ett skådespel och inte verkligheten.

En läcka i ridån är, trots sin eventuella gammalmodighet, en mycket underhållande film, med två enastående skådespelare i huvudrollerna. Paul Newman spelar en atomfysiker som hoppar av till DDR och hans fästmö, spelad av Julie Andrews, följer med mot hans vilja. En läcka i ridån är intressant som ett tidsdokument från Kalla kriget. Berättartekniken är lite annorlunda. Den första delen av filmen berättas ur den kvinnliga huvudpersonens perspektiv och man förundras med henne över fästmannens underliga beteende och slutliga avhopp. Andra delen av filmen berättas ur mannens perspektiv och man får nycklarna till hans beteende. I den avslutande delen får man följa dem båda utifrån, mot historiens rafflande upplösning. En liten poäng är att ingen mindre än Jan Malmsjö dyker upp i en liten roll i slutet av filmen, som en ivrig pressfotograf som på klingande skånska frågar efter ”Den amerikanske professorn”.

Att Julie Andrews spelade den kvinnliga huvudrollen hade säkert att göra med att hon vid denna tidpunkt i sin karriär var heligt trött på att alltid spela ljuva och präktiga guvernantstyper. Detta var två år efter hennes stor genombrott Mary Poppins och bara ett år efter den film som hon för evigt skulle komma att förknippas med – Sound of Music. Hon har själv berättat i intervjuer om hur hon medvetet sökte andra typer av roller, för att tvätta bort präktighetsstämpeln. Senare fick hon god hjälp av sin man, regissören Blake Edwards, som bl.a. skrev in nakenscener åt henne i en film, men nu kom jag från ämnet.

Paul Newman lär ha ställt till en hel del bekymmer för Hitchcock. Det började med att han efter att ha läst manuset skickade en lång lista på felaktigheter och brister i texten, vilka han ansåg borde korrigeras. Det var knappast en bra start på deras samarbete och det blev inte bättre när Paul Newman under filmandet hade åsikter om allting. Hitchcock var van vid sina favoritaktörer Cary Grant och James Stewart, som gjorde vad de blev tillsagda men ändå hade en personlig touch. Paul Newman, däremot, hade studerat vid den berömda Actor’s Studio och var en s.k. Method Actor, som inte spelade en roll utan levde en roll. Allt detta ställde bara till besvär för gamle Hitchcock, vilket kanske färgade av sig i slutresultatet. Jag rekommenderar dock alla att ge denna oförtjänt bortglömda Hitchcockfilm en chans. Den är bättre än sitt rykte!


© Per Arne Edvardsson, 2008