onsdag 9 januari 2008


Härom kvällen såg jag Rosa Pantern.
Inte Blake Edwards klassiker från 1963 där Peter Sellers för första gången spelade Inspector Clouseau , utan Shawn Levys film från 2006 med Steve Martin i samma roll. Filmen var inte dålig och om man inte kände till originalet så kanske man rent av hade tyckt att den var riktigt rolig. Nu är det ju tyvärr så att alla (åtminstone alla över 25 år) har sett Peter Sellers som Clouseau och har hans rolltolkning på näthinnan när man tittar på Steve Martin. Behöver jag tillägga att jämförelsen knappast utfaller till Steve Martins fördel? Steve Martin är en mycket habil komiker, som i sina bästa stunder kan vara mycket rolig, men i Peter Sellers klass är han inte. Peter Sellers är en av de allra största filmkomikerna genom tiderna. Han spelar i samma division som Charlie Chaplin, Groucho Marx och Danny Kaye, för att nämna tre av de största genierna inom genren. Dit kommer aldrig Steve Martin att nå.

När det gäller regissören Shawn Levy, så var jag tvungen att söka på hans namn på IMDB för att se vad det var för en figur. Han visade sig ha regisserat hela 27 filmer sedan 1997…! Alltså mer än två långfilmer per år! På 30-talet kunde vissa regissörer klämma ur sig 3-4 långfilmer per år, men idag anses ju Woody Allen som en exceptionellt produktiv filmskapare, eftersom han gör en film per år. De flesta av titlarna i Shawn Levys katalog är okända för mig, men av titlarna att döma är flertalet inte komedier. För att göra en historia om en osannolik karaktär som Inspector Clouseau trovärdig och underhållande krävs det en erfaren komediregissör. Jag kan tänka mig att Woody Allen skulle kunna göra en bra Rosa Panternfilm, men Shawn Levy har tyvärr inte ”what it takes”.

Vad man kan säga till filmmakarnas fördel är att de inte har gjort en remake på någon av Edwards gamla Rosa Panternfilmer, utan har hittat på en egen historia. Man har också valt att helt stryka karaktärer som Clouseaus kinesiske butler Kato (som har i uppdrag att ständigt attackera sin chef, för att hålla honom alert) och polischefen Dreyfus assistent François (som ständigt tvingas stå ut med Clouseaus katastrofer och Dreyfus accelererande galenskap). Man har dessutom valt att tona ner Dreyfus och har gjort honom till en mer sansad polischef, vilket tyvärr inte filmen vinner på. Herbert Loms koleriske Dreyfus, som ständigt är på gränsen till nervsammanbrott (och ibland över gränsen) är lika oumbärlig i Blake Edward Rosa Panternfilmer som Clouseau själv. Kevin Kline, som spelar Dreyfus i den nya filmen, visade i En fisk som heter Wanda att han har förmågan att spela just den typen av koleriker, vilket gör det än mer obegripligt att man valde att gör Dreyfus till en sansad och trovärdig chefstyp.

Sammanfattningsvis vill jag bara ställa frågan: Varför?
Varför
väljer man att göra en komedi med en klassisk komedikaraktär som till 100% förknippas med en av filmhistoriens största komiker?
Varför inte hitta på något eget istället?
Snart får vi väl se Jim Carey spela Charlie Chaplins luffare. Jag ryser av blotta tanken!

© Per Arne Edvardsson, 2007