måndag 6 oktober 2008

Paul Newmans äventyr i DDR

Paul Newman avled nyligen och han förtjänar verkligen en hyllning. Jag ska inte räkna upp alla hans stora roller i klassiska filmer, utan tänkte här göra lite reklam för en film som är sorgligt underskattad och bortglömd. Jag syftar på Alfred Hitchcocks film En läcka i ridån (Torn Curtain, 1966). Det finns knappast någon filmregissör vars verk har analyserats mer ingående än Alfred Hitchcock. De flesta filmvetare och skribenter brukar dock avfärda En läcka i ridån som en av mästerregissörens svagare filmer. Jag kan hålla med om att den inte riktigt når samma höjder som Hitchcocks största mästerverk Fönstret mot gården, Mannen som visste för mycket eller I sista minuten. Jag hävdar dock att den står sig mycket bra i jämförelse med många andra av hans mer kända filmer. Jag anser definitivt att den överträffar såväl Slå nollan till polisen som den klart överskattade Fåglarna.

En läcka i ridån var officiellt Hitchcocks femtionde långfilm som regissör (jag betonar ordet officiellt, eftersom han lär ha regisserat ett par stumfilmer som han inte krediterades för).
En läcka i ridån fick ljum kritik vid premiären. Framförallt ansågs den vara gammaldags. En sak som slår en när man ser filmen idag är att de flesta scener (även utomhusscener) är inspelade i studio istället för ”on location”. Under Hollywoods storhetstid (ca 1920-60) var detta förfarande snarare en regel än ett undantag, vilket berodde på att det blev billigare och enklare så. Man slapp riskera inställda inspelningsdagar p.g.a. av dåligt väder, man slapp dyra resor med tillhörande transport av filmteam och rekvisita och framförallt slapp man många tekniska bekymmer. Den tidiga ljudfilmen krävde en mycket skrymmande och otymplig utrustning som var nästan omöjlig att släpa med sig ut i naturen, så i den mån som scener filmade ”on location” förekom på 30-40-talen så var de oftast inspelade som stumfilm, med ljudeffekter och eventuell dialog pålagd i efterhand. I mitten av 60-talet hade dock den tekniska utvecklingen kommit såpass långt att de allra flesta regissörer sedan länge hade slutat spela in i studio. Man ansåg (med rätta) att filmen blir betydligt mer realistisk om man använder äkta natur, äkta gator och äkta hus istället för kulisser. Under studioeran använde man ofta s.k. mattemålningar, vilket är bakgrunder som är målade på gigantiska glasskivor. Anledningen till att man målade på glas var att illusionen fungerar bättre då än om man målar på en skärm av trä eller papp.

En läcka i ridån var en av de sista filmer där man genomgående använde sig av denna redan då omoderna teknik. I många scener syns det alltför tydligt att skådespelarna agerar mot en målad bakgrund. Det är begripligt att detta av tidens recensenter sågs som ett tecken på att Alfred Hitchcock var en gammal stofil som inte hängde med i den moderna utvecklingen. Idag ser man detta med delvis andra ögon. Vissa filmvetare har varit inne på att Hitchcock förmodligen medvetet valde denna teknik som en form av främmandegörning. För eventuella läsare som inte är bekanta med denna term så innebär det att en film- eller teaterdramatiker medvetet bryter illusionen för att medvetandegöra åskådaren om att han/hon bevittnar ett skådespel och inte verkligheten.

En läcka i ridån är, trots sin eventuella gammalmodighet, en mycket underhållande film, med två enastående skådespelare i huvudrollerna. Paul Newman spelar en atomfysiker som hoppar av till DDR och hans fästmö, spelad av Julie Andrews, följer med mot hans vilja. En läcka i ridån är intressant som ett tidsdokument från Kalla kriget. Berättartekniken är lite annorlunda. Den första delen av filmen berättas ur den kvinnliga huvudpersonens perspektiv och man förundras med henne över fästmannens underliga beteende och slutliga avhopp. Andra delen av filmen berättas ur mannens perspektiv och man får nycklarna till hans beteende. I den avslutande delen får man följa dem båda utifrån, mot historiens rafflande upplösning. En liten poäng är att ingen mindre än Jan Malmsjö dyker upp i en liten roll i slutet av filmen, som en ivrig pressfotograf som på klingande skånska frågar efter ”Den amerikanske professorn”.

Att Julie Andrews spelade den kvinnliga huvudrollen hade säkert att göra med att hon vid denna tidpunkt i sin karriär var heligt trött på att alltid spela ljuva och präktiga guvernantstyper. Detta var två år efter hennes stor genombrott Mary Poppins och bara ett år efter den film som hon för evigt skulle komma att förknippas med – Sound of Music. Hon har själv berättat i intervjuer om hur hon medvetet sökte andra typer av roller, för att tvätta bort präktighetsstämpeln. Senare fick hon god hjälp av sin man, regissören Blake Edwards, som bl.a. skrev in nakenscener åt henne i en film, men nu kom jag från ämnet.

Paul Newman lär ha ställt till en hel del bekymmer för Hitchcock. Det började med att han efter att ha läst manuset skickade en lång lista på felaktigheter och brister i texten, vilka han ansåg borde korrigeras. Det var knappast en bra start på deras samarbete och det blev inte bättre när Paul Newman under filmandet hade åsikter om allting. Hitchcock var van vid sina favoritaktörer Cary Grant och James Stewart, som gjorde vad de blev tillsagda men ändå hade en personlig touch. Paul Newman, däremot, hade studerat vid den berömda Actor’s Studio och var en s.k. Method Actor, som inte spelade en roll utan levde en roll. Allt detta ställde bara till besvär för gamle Hitchcock, vilket kanske färgade av sig i slutresultatet. Jag rekommenderar dock alla att ge denna oförtjänt bortglömda Hitchcockfilm en chans. Den är bättre än sitt rykte!


© Per Arne Edvardsson, 2008

onsdag 10 september 2008

Sigge Fürst - en artist värd att minnas

Jag har nyligen startat ytterligare en blogg, där jag skriver om lite av varje. Titta gärna på:
http://lapsangsfunderingar.blogspot.com/

Här följer en text, med en viss filmanknytning, som jag hämtat från min andra blogg:

Vissa artister har ett evigt liv, andra glimtar till under en kort tid, och några har en lång framgångsrik karriär, för att sedan snabbt falla i glömska. Jag tänkte berätta lite om en sådan.

Sigge Fürst (1905-84) hade en längre och mer framgångsrik karriär än de flesta svenska artister under 1900-talet. Ändå är han idag på väg att glömmas bort. Det är nog få personer under 35 år som minns honom idag, men vi som växte upp på 70-talet minns honom fortfarande, eftersom han då fortfarande var ett mycket vanligt förekommande ansikte i filmer, TV-serier, samt som sångare och underhållare i olika nöjesprogram. Jag betonar ordet ansikte, eftersom hans utseende var mycket speciellt. Han liknade ingen annan. Jag minns också hans radioprogram Frukostklubben som sändes varje lördagsmorgon 1946-78 (med enstaka uppehåll), inte minst för att de då okända Galenskaparna gjorde sin TV-debut i det allra sista programmet av denna radioklassiker. Det faktum att det sista programmet även sändes i TV visar hur stor Sigge Fürst var. Han var även populär programledare i flera TV-produktioner, genom åren. I svensk TV:s barndom ledde han familjeprogrammet Sigges Cirkus, som lär ha varit otroligt populärt. Jag har sett något klipp från den serien och idag ter sig naturligtvis programmet fruktansvärt mossigt, men det är inte Sigges fel. Ytterst få TV-program från 50-talet är uthärdliga att titta på idag.

Få svenska skådespelare har medverkat i lika många filmer som Sigge Fürst. Enligt imdb.com medverkade han i 140 filmer (varav några TV-serier) under åren 1931-81. Enligt Svensk Filmdatabas (som jag litar mer på eftersom Svenska Filminstitutet står bakom) gjorde han sin filmdebut redan 1928 i stumfilmen Hans Kungl. Höghet shinglar (Regi: Ragnar Hyltén-Cavallius). Uppseendeväckande ofta spelade Sigge Fürst polis på film. Denna typecasting kan ha att göra med det faktum att han faktiskt arbetade som polis 1927-30, innan längtan till rampljuset tog över. Sigge Fürst spelade främst i komedier, men medverkade även i en del tyngre filmer där han visade sig även behärska dramatiska roller. Bl.a. hade han en roll i Bergmanfilmen Sommaren med Monica.

Förutom de redan nämnda karriärerna inom radio, TV och film så var Sigge Fürst en mycket omtyckt sångare och estradör. För en modern publik ter sig tyvärr såväl hans repertoar som hans stil på scenen oerhört daterade. Man ler lätt, av fel skäl, när man ser honom stå rätt upp och ner och sjunga klämmiga glada schlagers i marschtakt, med sin kraftfulla barytonstämma.
De flesta av låtarna på hans repertoar känns dessutom omöjliga idag. Viken sångare av idag skulle ens komma på tanken att släppa en singel med titeln Fyra skäggiga furirer ?
Men man får aldrig göra det misstaget att man hånar eller kritiserar en artist som levde och verkade i en helt annan tid. Smaken hos publiken förändras, i takt med att allt annat i vår värld förändras. Jag ska inte nämna några namn, men jag skulle kunna räkna upp flera artister som är hur coola och ”feta” som helst bland ungdomar just nu, men garanterat kommer att skrattas åt om tjugo år, på samma sätt som vi i min generation skrattar när vi tittar på gamla klipp med 80-talsartister som Trance Dance. Sigge Fürst ägde dock kvaliteter som de flesta av dagens mest heta artister inte ens kommer närheten av, så han förtjänar att inte glömmas bort!

© Per Arne Edvardsson, 2008

Källor:
imdb.com
Svensk Filmdatabas

måndag 25 augusti 2008

Fransk film

Jag har länge haft en speciell förkärlek för franska filmer. Jag är medveten om att man aldrig ska generalisera, för visst finns det franska filmer som är hur dåliga som helst, men generellt håller film från Frankrike en högre klass än film från något annat land. Jag kan bara erinra mig en fransk film jag sett som jag tyckte var riktigt svag och det var actionrullen Taxi (Gérard Pirès, 1998). Jag vet att många, till min stora förvåning, gillar just den filmen, men smaken är ju som baken. Kanske de gillar just det som jag inte gillar med den; att den är mer amerikansk än fransk, till berättarstilen? Vad är då typiskt för fransk film? Det är naturligtvis många olika saker, men jag ska försöka att betona de saker som är annorlunda mot amerikansk mainstreamfilm från Hollywood.

Det första är manuset. När fransk film är som bäst så är karaktärerna och miljöerna minst lika viktiga som den yttre handlingen. Jag nämner gärna en av mina favoritregissörer Eric Rohmer, vars filmer har väldigt lite yttre handling. Det är filmer där människor står och pratar, går och pratar, sitter och pratar, ligger och pratar. Det är alltså väldigt mycket dialog och större delen av handlingen bärs fram av dialogen. Många som är vana vid mainstreamfilm från Hollywood står inte ut i fem minuter med denna typ av film, men om man ger sig tid och koncentrerar sig så ger Rohmers filmer så mycket mer än en ytlig actionrulle, trots att ingen blir mördad och inget exploderar.

En annan sak som är typisk för fransk film är att huvudpersonerna oftast är skådespelare som ser ut som riktiga människor som man skulle kunna stöta ihop med på stan. Visst är skådespelerskor som Emmanuelle Béart eller Valeria Bruni-Tedeschi mycket vackra, men de är vackra på ett realistiskt sätt. Det finns kvinnor i verkligheten som ser ut så, men det finns INGEN i verkligheten som ser ut som Julia Roberts eller Angelina Jolie (inte ens de själva, utan att ha suttit hos frisören och sminkösen i ett par timmar). I fransk film är det ju vanligt med nakenscener, men även där gäller att de får lov att se ut som vanliga människor. I fransk film kan man få se celluliter och hängbröst på kvinnorna och håriga ölmagar på männen. Till skillnad från Hollywoodfilmen där stjärnorna ofta ersätts i nakenscenerna av stand-ins med ännu mer perfekt kropp än deras egna skönhetsopererade. På fotot här intill ser ni den fantastiska karaktärsskådespelerskan Romane Bohringer. Hon skulle aldrig kunna få jobb i Hollywood, eftersom hon har för små bröst, för stor näsa, skelar lätt och har en stor leverfläck i ansiktet. I mina ögon är hon dock jättevacker. När det gäller män så har de ju alltid tillåtits att se mer mänskliga ut. Gerard Depardieu är ju inte direkt någon skönhet, men har ändå lyckats få många filmjobb även i Hollywoodproduktioner. Men en fransk kvinna förväntas se ut som Brigitte Bardot för att få jobb i Hollywood.

Till sist måste jag nämna den allra största skillnaden mellan fransk film och mainstreamfilm från Hollywood. Det handlar om förhållningssättet gentemot publiken. I Hollywood tror man att publiken inte kan tänka själv, medan man i Frankrike tror att publiken faktiskt har egna hjärnor. Nu generaliserar jag naturligtvis grovt, för det finns även Hollywoodfilmer som kräver en viss tankeförmåga och franska filmer som inte kräver det. Jag ska illustrera med ett exempel, för att visa vad jag syftar på. En av de mest intressanta yngre filmarna av idag är François Ozon. En av hans bästa filmer visades häromkvällen i SVT. Kärlek tur och retur (5x2) från 2005 handlar om en kärlekshistoria som berättas baklänges. I filmens första scen möter vi paret när de skriver på skilsmässopapprena och i filmens slutscen får vi se dem bli förälskade. Vi möter dem däremellan i sammanlagt fem långa avsnitt, som båda utspelas med ett par års mellanrum. I en Hollywoodfilm hade man här inlett varje scen med en förklarande textskylt ”Två år tidigare”, men Ozon överlåter till tittarens egen intelligens att räkna ut detta. Det sammanfattar ganska bra vad fransk film står för. Den kräver lite mer av tittaren, men ger också mer än mainstreamfilm från Hollywood.

© Per Arne Edvardsson, 2008

onsdag 18 juni 2008

Åsa-Nisse - en folkhemsikon


Åsa-Nisse är ju ett begrepp i den svenska filmhistorien. Namnet har blivit synonymt med filmer som präglas av den allra lägsta klassens buskis samt dessutom är taffliga till såväl manus som regi. Åsa-Nisse var ursprungligen en litterär karaktär i historier av Stig Cederholm, men flertalet av filmerna har bara lånat huvudkaraktärerna från den litterära förlagan. De flesta av filmerna regisserades av Ragnar Frisk och spelades faktiskt inte alls in i Småland, utan på landsbygden utanför Täby.

Ständiga ingredienser i filmerna är: Tjuvjakt, fiske, Åsa-Nisses fantasifulla uppfinningar (som oftast leder till smärre katastrofer), handlare Sjökvists tragikomiska jakt på kärleken och
”Den sjungande bonden” Bertil Boo (som sjunger någon högstämd pekoralistisk sång, lutad mot en högaffel eller gärdesgård). I de flesta filmerna får vi även genomlida en evighetslång komisk skräckfärd i sällskap av Åsa-Nisse och Klabbarparn i en skenande bil eller racerbåt.

Kännetecknande för skådespeleriet är att huvudaktörerna tar i så att de nästan drabbas av blodstörtning. Varenda replik och gest präglas av ett överspel in absurdum, vilket dock förmodligen snarare är regissörens fel än skådespelarnas.

Det gjordes tjugo Åsa-Nissefilmer 1949-69. I de första nitton spelades Åsa-Nisse av John Elfström och i den sista av Arne Källerud. Sidekicken Klabbarparn spelades av Artur Rohlén i de första arton filmerna och han var tydligen oersättlig eftersom rollfiguren ströks ur de två sista filmerna, när Rohlén inte orkade längre p.g.a. sviktande hälsa. Den sista Åsa-Nissefilmen med John Elfström, Åsa-Nisse och den stora kalabaliken, är den i särklass sämsta i serien. Man saknar verkligen Klabbarparn. Det enda minnesvärda i den filmen är musiknumren, när den då mycket populära sångerskan Mona Wessman sjunger Peter Himmelstrands klassiker Gå och göm dig Åke Tråk (3:a i Melodifestivalen 1968) och inte minst när Hep Stars framför Sagan om Lilla Sofi (komponerad av Benny Andersson och Lasse Berghagen). John Elfström (1902-81) var en mycket skicklig karaktärsskådespelare och det är synd att han idag nästan enbart är ihågkommen som Åsa-Nisse. Få människor idag känner till att han bl.a. arbetade med Ingmar Bergman och Arne Mattsson och gjorde allvarliga seriösa rolltolkningar med bravur. Artur Rohlén (1894-1972) förekom i ett mycket stort antal filmer på 40-50-talen, men gjorde mestadels små komiska bifigurer, tills han blev riktigt stor och folkkär som Klabbarparn. Det finns dock en del seriösa karaktärsroller även på hans meritlista. Han filmdebuterade redan 1918 i stumfilmsdramat Berg-Eyvind och hans hustru och senare var han med i filmatiseringen av Vilhelm Mobergs Rid inatt. Det finns ju åtskilliga exempel på kända komiker som har varit storartade i dramatiska seriösa roller. Två av de främsta svenska exemplen är ju Nils Poppe i Det Sjunde Inseglet och Carl-Gustav Lindstedt i Mannen på taket. Internationellt finns det åtskilliga exempel, från Charlie Chaplin till Jerry Lewis. Däremot finns det ytterst få exempel på seriösa karaktärsskådespelare som gjort succé i komiska roller. Kan det bero på att det svåraste av allt är att få människor att skratta? Den förutom John Elfström som förekommer i flest Åsa-Nissefilmer är Gustaf Lövås (1894-1968), som för alltid är ihågkommen som den godhjärtade, kärlekskranke och föga intelligente handlaren Sjökvist. Diverse olika aktriser spelade Åsa-Nisses fru Eulalia och Klabbarparns Kristin, men de som främst förknippas med dessa roller är Britta Öberg och Mona Geijer-Falkner

Men tillbaka till Åsa-Nisse. Jag citerar Bonniers Stora Filmguide:
”Innehållsmässigt är filmerna erbarmligt torftiga, även hantverket är av låg klass.”Det är svårt att säga emot, men ändå tittar jag hellre på en Åsa-Nissefilm än på många mer sentida svenska buskiskomedier. Samtliga Åsa-Nissefilmer blev totalsågade av kritikerna när de hade premiär, men med åren har en ny dimension tillkommit. Idag kan man titta på dem med ett visst nöje, om man ser dem som tidsdokument över en svunnen epok i Sveriges historia som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Alla då moderna trender avhandlas och vi får möta de idoler som var aktuella då; Från Jokkmokks-Jocke och Sven Tumba, till en ung Jerry Williams och halva ABBA (Hootenanny Singers i en film och Hep Stars i en annan). Åsa-Nisse testar innesporter som ”Stock Car” (skrotbilsrally) och vattenskidåkning och på 60-talet bygger han naturligtvis en månraket! För den forskare som tänker skriva en avhandling om Det Svenska Folkhemmet är det omöjligt att förbigå Åsa-Nisse, för det finns ytterst få svenska skildringar av denna epok som är mer tydliga. Den visar ett Sverige som en del längtar tillbaka till, men till stora delar handlar det ju om en falsk idyll som få som levde på den tiden kände igen sig i. En genomgående kritik i de samtida recensionerna av Åsa-Nissefilmerna var just den totala bristen på vardagsrealism och verklighetsanknytning. En kritik som naturligtvis blev allt starkare under det radikala sena 60-talet.


© Per Arne Edvardsson, 2008

Källor:
Bonniers stora filmguideStockholm: Albert Bonniers förlag, 2005.
Den svenska långfilmen (CD-Rom)
Svenska Filminstitutet, Filmhusförlaget,
Norstedts Multimedia, 1997.

måndag 26 maj 2008

Platsansökan

Härmed avslöjar jag att det huvudsakliga syftet med denna blogg är att Eva Hamilton ska höra av sig och erbjuda mig att ta över och förnya Filmkrönikan i SVT.
Vad väntar du på, Eva...?

perarnepost@hotmail.com

fredag 23 maj 2008

Nakenchockens historia

I sådana här eurovisionstider förekommer ordet ”nakenchock” ofta på löpsedlarna, så varför inte prata lite om några av filmhistoriens nakenchocker?

Idag är ju nakenscener vanligt förekommande på film, inte enbart i sexuella situationer utan lika ofta i dusch- eller badscener. I Hollywood förbjöd Produktionskoden (Hayskoden) nakna människor i bild, så från 1934 till 1964 lär inte en enda naken människa ha förekommit i någon Hollywoodfilm. Före Hayskodens införande förekom det dock en hel del nakenscener i Hollywoodfilmer.

Den första filmstjärna som uppträdde naken på vita duken lär vara Annette Kellerman, som redan 1916 sågs bada näck i ett vattenfall i Gudarnas dotter (Daughter of the Gods). En betydligt större stjärna som tidigt visade sig naken på film var 20-talsstjärnan Clara Bow, som brukar räknas som den första riktiga sexsymbolen i Hollywoodfilmens historia. Hon visade dock inte så mycket mer än en naken rygg och en förbiskymtande stjärt när hon dök ner i vattnet.
Det var vanligt med mer eller mindre avklädda statister i stumfilmens Hollywood. Den legendariske regissören D.W. Griffith anlitade ett antal prostituerade kvinnor som nakna statister i Intolerance (USA, 1916) och det var inte alls ovanligt med hel- eller halvnakna haremsdamer i alla äventyrsfilmer som gjordes under denna epok.

En av de allra första stora nakenchockerna ägde rum 1933 i den tjeckiska filmen Extas (Gustav Machatý, TJE 1933), där man kunde se Hedy Lamarr inte bara bada näck utan även springa naken i skogen…! Denna nakenchock fick såpass stort genomslag att det ibland felaktigt har påståtts att detta var den allra första nakenscenen på film.


I USA lär fortfarande myten om ”Swedish sin” (den svenska synden) leva och frodas. Detta har sitt ursprung i två filmer: Hon dansade en sommar (Arne Mattsson, SVE 1951) och Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953). Woody Allen har berättat att den sistnämnda var den första Bergmanfilm han såg, efter att en kompis upphetsat hade berättat att det gick en svensk film på bio med en naken tjej i. Sålunda kanske vi har Harriet Anderssons rumpa att tacka för Woody Allens karriärval?

Nu har jag bara pratat om nakna kvinnor på film, men det beror inte på att jag är man, utan på att det går minst hundra nakna kvinnor på en naken man i filmhistorien. Det har dock blivit mer jämställt på den fronten på senare år. Om vi undantar porrfilmer, där man redan för hundra år sedan såg nakna män, så lär den förste manlige skådespelaren som visade sin penis på film vara ingen mindre än Sven-Bertil Taube…! Detta skedde i Tillsammans med Gunilla måndag kväll och tisdag (Lars Görling, SVE 1965). Elva år senare fick vi se Sven Wollters ädlaste kroppsdel i Mannen på taket (Bo Widerberg, SVE 1976) och det är ju en scen som vi aldrig glömmer. I båda dessa fall handlar det dock om dinglande organ. Erigerade penisar är än idag ganska sällsynta i ickepornografiska filmer. Alla män vet varför. Hur skicklig skådespelare man än är så är det svårt att framkalla en erektion på beställning. I så fall får man kanske göra som Catherine Breillat som till filmen Romance (FRA, 1999) anlitade den erfarne porrskådisen Rocco Siffredi.

Det finns mer att berätta om inom detta spännande ämne, så jag får nog återkomma senare. Få saker är ju mer intressanta än sex och erotik.

© Per Arne Edvardsson, 2008

onsdag 2 april 2008

Arketypiska grundberättelser del 2


Tidigare har jag här skrivit om arketypiska grundberättelser (se 11 augusti 2007) och nu tänkte jag berätta om ytterligare några sådana. Jag fick ett elektroniskt brev från en Anders Svensson (fotbollsspelaren?) som ville veta mer om detta ämne och det är alltid roligt att få höra att någon mer än de närmast sörjande läser ens lilla blogg. Här följer sålunda några fler arketypiska grundberättelser:

Odyssén
(En ung man ger sig ut på en lång resa, upplever en massa äventyr och återvänder som en mognare och klokare person).

Filmexempel:
I stort sett alla roadmovies. Observera att det inte behöver handla om en fysisk lång resa med fysiska äventyr. En odyssé kan lika gärna vara en inre resa.
Nyligen såg jag om, i sällskap av en mig närstående kvinna, den utmärkta franska filmen
Den spanska lägenheten (Cédric Klapisch, FRA 2003). Mitt sällskap frågade mig efteråt vilken typ av grundberättelse detta var och efter en stunds funderande kom jag fram till att det handlar om en odyssé. Huvudpersonen Xavier reser från sin hemstad Paris till Barcelona, där han tillbringar ett år som student och bor i ett kollektiv ihop med ett antal ungdomar från olika länder i Europa. Här handlar det främst om en inre resa. Visserligen reser han ju till ett annat land, men väl i Barcelona rör han sig på högst begränsat geografiskt område. När han återvänder hem har han mognat och blivit klokare.

Kung Midas
(Kungen får sin önskan uppfylld, att allt han vidrör förvandlas till guld, men även maten förvandlas till guld och man kan ju inte äta guld…)

Filmexempel:
Filmer om berömda framgångsrika män (eller kvinnor) som inser att de svälter ihjäl (bildligt talat), trots att allt de rör vid blir till guld (bildligt talat). De flesta ”Biopics” (biografiska filmer) brukar snudda vid detta tema. Ett nästan övertydligt exempel är The Aviator (Martin Scorsese, USA 2004), om tusenkonstnären Howard Hughes som har framgång i allt han företar sig, som filmskapare, flygplanskonstruktör etc. Han dejtar vackra glamorösa filmstjärnor som Katharine Hepburn och lever ett drömliv (sett utifrån), men snart rasar hela hans tillvaro ihop och han utvecklar ett allt grövre kontrollbehov och social fobi.

Naturligtvis kan jag som filmvetare här inte förbigå den film som alltid brukar toppa alla listor över de bästa filmerna genom tiderna: Citizen Kane (Orson Welles, USA 1941).Den är såpass kanoniserad att den nästan skulle kunna utgöra en arketypisk grundberättelse i sig själv, men det råder ingen tvekan om att den är baserad på myten om Kung Midas.

Faust
(En man säljer sin själ till djävulen i byte mot framgång)

Filmexempel:
Hit kan man räkna de flesta biopics om framgångsrika artister och konstnärer som är hyllade och framgångsrika, men ger upp sin själ och framstår som riktiga skitstövlar. På senare år har denna genre varit mycket populär i Hollywood, med filmerna om Ray Charles och Johnny Cash som tydliga exempel. Kanske man även kan räkna filmen om Edith Piaf, La vie en rose (Olivier Dahan FRA 2007), hit.

Oedipus
(Ung man mördar sin far och gifter sig med sin mor)

Filmexempel:
Eftersom incest är ett av de största tabuämnena (med rätta) så har knappast någon film gjorts som bokstavligen handlar om Oedipusproblematiken, utan man får tolka det bildligt. Ofta vrider man till temat, som i klassikern Mandomsprovet (Mike Nichols, USA 1967), där det hela utvecklas till ett triangeldrama mellan unge Benjamin, hans fars kompanjons fru och hennes dotter.

En annan variant på Oedipus är naturligtvis Psycho (Alfred Hitchcock, USA 1960), om en minst sagt osund relation mellan mor och son. Mer än så vill jag inte berätta, ifall någon (mot förmodan) inte har sett filmen i fråga.

© Per Arne Edvardsson, 2008

måndag 17 mars 2008

Sängäventyr




På måndagskvällen visades första avsnittet av SVT:s nya dramaserie Häxdansen. I en av rollerna kunde vi se den vackra och begåvade unga aktrisen Julia Dufvenius, som ju först uppmärksammades för sin roll i den kultförklarade TV-serien Glappet 1997 och sedan fick den stora äran att få en roll specialskriven för sig i Ingmar Bergmans sista filmiska verk Saraband. I samband med att den sistnämnda visades i TV skrev jag (på ett annat ställe på det stora nätet) följande lilla betraktelse, som är en helt sann historia:


Jag antar att många av er kulturella personer som läser min dagbok såg Ingmar Bergmans sista verk Saraband, härom kvällen. Vilken dialog och vilka skådespelare! Den yngsta av dem, Julia Dufvenius, har jag ett speciellt förhållande till. Vi har nämligen delat säng!
Oj! Nu satte du visst kvällswhiskyn i halsen! Nå... (som finlandssvenskarna plägar uttrycka sig), det är inte fullt så erotiskt och spännande som det låter.
Såhär var det:
För omkring tjugofem år sedan studerade min moder på lärarhögskolan. I samma klass gick en ung skådespelerska vid namn Lena Dufvenius. En dag sa Lena:
- Min dotter har växt ur sin säng och jag har inte råd att köpa en ny! Vet någon var man kan få tag på en begagnad billig barnsäng?
Varpå min moder sade:
-Jag har en gammal barnsäng, som min son har haft! Den kan du få!
Sålunda har alltså jag och den unga Bergmanaktrisen sovit i samma säng.
Dock inte samtidigt.



© Per Arne Edvardsson, 2008

lördag 23 februari 2008

Lägga bort titlarna?



Filmtitlar har alltid varit ett komplicerat ämne, på mer än ett sätt. De flesta av oss filmsamlare har stött på fenomenet med flera olika svenska titlar på samma film. En film kan ha en titel när den går på bio, en annan när den visas på TV, en tredje när den gavs ut på VHS och en fjärde när den nu ges ut på DVD. Om så är fallet så kan man lita på att den kommer att få en femte titel på BlueRay-utgåvan. Ett exempel är Blake Edwards andra film om Clouseau, A shot in the dark, som mig veterligen har haft minst två olika svenska titlar: Skott i mörkret och Clouseau i skottlinjen. Jag har ett svagt minne av att även ha sett en VHS-utgåva med en titel i stil med Rosa Pantern skjuter skarpt (eller något liknande).

Vi som varje år går på Göteborgs filmfestival tvingas ofta att brottas med ett annat titelproblem. Samtliga filmer (oavsett ursprungsland) har där engelskspråkiga titlar. Detta leder till mycken huvudbry när man senare minns en film som man gärna vill se om och försöker hitta den på DVD. En film kan få en helt annan svensk titel när ges ut på DVD än när den visades på filmfestivalen. Vid mer än ett tillfälle har jag tittat på en nyinköpt obekant DVD-film och plötsligt insett att den känns såpass välbekant att jag troligtvis har sett den tidigare på filmfestivalen. Nu gör ju inte det något, eftersom jag gärna ser om filmer.

Filmdistributörerna av idag föredrar ofta att behålla den engelskspråkiga originaltiteln. Ofta kan man anta att det till stor del handlar om att underlätta internationell marknadsföring av filmer. Man sparar pengar genom att slippa trycka upp affischer på en massa olika språk. Fast ibland kan man också misstänka att någon tror att en film måste ha en engelskspråkig titel för att sälja i Sverige. Hur ska man annars tolka att kinesiska filmer i Sverige får en engelskspråkig titel, som i fallen med Crouching Tiger Hidden Dragon och Hero…?

Förr gick ofta de svenska filmdistributörerna lite väl långt åt andra hållet. I sin iver att hitta på en säljande svensk titel slog man knut på sig själva. Ett skräckexempel är Danny Kayes, i mitt tycke, bästa film The Secret Life of Walter Mitty (Norman Z. McLeod, USA 1949). Originaltiteln är mycket lyckad, eftersom filmen handlar om en ung man som lever i sin egen spännande fantasivärld, medan han på ytan är en trist kontorsslav. I Sverige dög dock inte en titel i stil med Walter Mittys hemliga liv. Nej, här slog man knut på sig själv och krystade ur sig den klämkäcka 40-talshurtiga titeln Här kommer en annan. Kan ni tänka er en komedi idag med den titeln? Knappast någon skulle väl rusa till bion för att titta på en film med en så töntig titel?

Vi som älskar Bröderna Marx brukar alltid dra en kollektiv suck när någon av deras tidiga filmer ska visas på TV och man tvingas läsa den svenska titeln i TV-tablån. Eftersom bröderna var fyra till antalet (tills Zeppo tröttnade) fick filmerna i Sverige heta minst sagt krystade saker som: Fyra fula fiskar, Fyra fräcka fripassagerare etc. Vi Marx-fantaster använder därför alltid originaltitlarna när vi pratar om filmerna i fråga. Knappast någon svensk ”Marxist” vet vilken film man pratar om när man nämner titeln Fyra fula fiskar, men säger man Duck Soup så börjar man genast utbyta favoritscener med varandra.


Slutligen måste jag nämna ett exempel som säkert fick den svenska filmdistributören att kallsvettas, när det begav sig. James Bond-filmen For Your Eyes Only (John Glen, UK/USA 1981) fick den svenska titeln Ur dödlig synvinkel, vilket då verkade vara en mycket lyckad lite vitsig översättning. Fyra år senare kom dock en Bond-film med titeln A View to a Kill (John Glen, UK/USA 1985), vilket ju nästan ordagrant kan översättas till Ur dödlig synvinkel. Eftersom den titeln var förbrukad tvingades man krysta ur sig en svensk titel som inte har något med originaltiteln att göra, Levande måltavla. Så, vad anser jag? Ska man översätta filmtitlar eller inte? Generellt anser jag att filmer producerade i andra länder ska få svenska titlar, men de svenska titlarna ska antingen vara direkta översättningar av originaltiteln eller så nära som det går att komma. Och låt oss slippa konstruerade svenska filmserier. Det är bara i Sverige som alla Mel Brookes filmer heter Det våras för… och det är bara här som alla Goldie Hawns filmer heter Tjejen som

© Per Arne Edvardsson, 2008

onsdag 9 januari 2008


Härom kvällen såg jag Rosa Pantern.
Inte Blake Edwards klassiker från 1963 där Peter Sellers för första gången spelade Inspector Clouseau , utan Shawn Levys film från 2006 med Steve Martin i samma roll. Filmen var inte dålig och om man inte kände till originalet så kanske man rent av hade tyckt att den var riktigt rolig. Nu är det ju tyvärr så att alla (åtminstone alla över 25 år) har sett Peter Sellers som Clouseau och har hans rolltolkning på näthinnan när man tittar på Steve Martin. Behöver jag tillägga att jämförelsen knappast utfaller till Steve Martins fördel? Steve Martin är en mycket habil komiker, som i sina bästa stunder kan vara mycket rolig, men i Peter Sellers klass är han inte. Peter Sellers är en av de allra största filmkomikerna genom tiderna. Han spelar i samma division som Charlie Chaplin, Groucho Marx och Danny Kaye, för att nämna tre av de största genierna inom genren. Dit kommer aldrig Steve Martin att nå.

När det gäller regissören Shawn Levy, så var jag tvungen att söka på hans namn på IMDB för att se vad det var för en figur. Han visade sig ha regisserat hela 27 filmer sedan 1997…! Alltså mer än två långfilmer per år! På 30-talet kunde vissa regissörer klämma ur sig 3-4 långfilmer per år, men idag anses ju Woody Allen som en exceptionellt produktiv filmskapare, eftersom han gör en film per år. De flesta av titlarna i Shawn Levys katalog är okända för mig, men av titlarna att döma är flertalet inte komedier. För att göra en historia om en osannolik karaktär som Inspector Clouseau trovärdig och underhållande krävs det en erfaren komediregissör. Jag kan tänka mig att Woody Allen skulle kunna göra en bra Rosa Panternfilm, men Shawn Levy har tyvärr inte ”what it takes”.

Vad man kan säga till filmmakarnas fördel är att de inte har gjort en remake på någon av Edwards gamla Rosa Panternfilmer, utan har hittat på en egen historia. Man har också valt att helt stryka karaktärer som Clouseaus kinesiske butler Kato (som har i uppdrag att ständigt attackera sin chef, för att hålla honom alert) och polischefen Dreyfus assistent François (som ständigt tvingas stå ut med Clouseaus katastrofer och Dreyfus accelererande galenskap). Man har dessutom valt att tona ner Dreyfus och har gjort honom till en mer sansad polischef, vilket tyvärr inte filmen vinner på. Herbert Loms koleriske Dreyfus, som ständigt är på gränsen till nervsammanbrott (och ibland över gränsen) är lika oumbärlig i Blake Edward Rosa Panternfilmer som Clouseau själv. Kevin Kline, som spelar Dreyfus i den nya filmen, visade i En fisk som heter Wanda att han har förmågan att spela just den typen av koleriker, vilket gör det än mer obegripligt att man valde att gör Dreyfus till en sansad och trovärdig chefstyp.

Sammanfattningsvis vill jag bara ställa frågan: Varför?
Varför
väljer man att göra en komedi med en klassisk komedikaraktär som till 100% förknippas med en av filmhistoriens största komiker?
Varför inte hitta på något eget istället?
Snart får vi väl se Jim Carey spela Charlie Chaplins luffare. Jag ryser av blotta tanken!

© Per Arne Edvardsson, 2007