Jag, och många andra med ett intresse för filmhistoria, anser att Hollywoods verkliga glansperiod var 30-40-talen. Denna gång tänkte jag ägna mig åt en speciell komedigenre som var mycket populär då: Screwballkomedin.
Huvudkaraktärerna är en man och en kvinna. som möts i början av filmen och får varandra på slutet, precis som i alla vanliga ”Rom-Coms” (romantiska komedier). Kännetecknande för denna speciella typ av romantisk komedi är att det är betydligt mer skruvad handling. Farsartade förvecklingar radas upp i ett snabbt tempo och filmerna drivs av en mycket tät dialog. Det är ett ständigt grälande och käbblande mellan huvudkaraktärerna. Genretypiskt är också att kvinnan oftast är den starkare och mer drivande parten, medan mannen får finna sig i hennes upptåg.
Den kanske allra mest berömda filmen i genren är Howard Hawks Ingen fara på taket (Bringing up Baby), där Katharine Hepburns karaktär är en vild otyglad ung kvinna som ställer hela tillvaron på ända för den stackars välartade antropologen, spelad av Cary Grant. En film som är lika rolig idag som när den var ny för sextionio år sedan. Många scener har blivit klassiska, som t.ex. när hennes klänning rivs sönder baktill och han tvingas gå tätt bakom henne för att dölja hennes ofrivilligt blottade baksida.
Andra klassiska filmer i genren är:
Det hände en natt (It happened one night, Frank Capra, 1934),
Godfrey ordnar allt (My man Godfrey, Gregory LaCava, 1936),
Det ligger i blodet (His girl Friday, Howard Hawks, 1940).
Som inom alla andra filmgenrer är det svårt att dra gränsen, Vilken film är en screwballkomedi och vilken är det inte? Till gränsfallen hör filmserien som på svenska fick namnet Gäckande skuggan och i original hette The Thin Man. I dessa deckarkomedier möter vi det sofistikerade paret Nick och Nora Charles, spelade av William Powell och Myrna Loy. De rör sig i tjusiga överklassmiljöer, dricker kopiöst med alkohol, käbblar ständigt och löser brott. En viktig roll har också deras Foxterrier Asta.
Screwballkomedierna blev färre under 40-talet och genren dog sakta ut och ersattes av mer lågmälda och sofistikerade komedier av Billy Wilder m.fl. Fast helt dog aldrig genren. Än idag kan man plötsligt, till sin förvåning, komma på sig själv med att titta på en nygjord screwballkomedi. Den senaste gången det drabbade mig var när jag nyligen såg Music and Lyrics (Mark Lawrence, 2007). Här möter vi ett klassiskt screwballpar, i form av en f.d. popidol i Hugh Grants skepnad och en halvgalen yngre tjej i form av Drew Barrymore. Det slog mig, när jag såg den, att Cary Grant hade varit perfekt i Hugh Grants roll och Katharine Hepburn i Drew Barrymores. Nu råkar filmen vara gjord 2007 och handla om en avdankad popidol från 80-talet, men den skulle lika gärna ha kunnat varit gjord 1942 och handlat om en avdankad crooner från 20-talet. Jag undrar hur många i dagens unga biopublik, som såg filmen i år, som var medvetna om att de tittade på en screwballkomedi?
© Per Arne Edvardsson, 2007
Huvudkaraktärerna är en man och en kvinna. som möts i början av filmen och får varandra på slutet, precis som i alla vanliga ”Rom-Coms” (romantiska komedier). Kännetecknande för denna speciella typ av romantisk komedi är att det är betydligt mer skruvad handling. Farsartade förvecklingar radas upp i ett snabbt tempo och filmerna drivs av en mycket tät dialog. Det är ett ständigt grälande och käbblande mellan huvudkaraktärerna. Genretypiskt är också att kvinnan oftast är den starkare och mer drivande parten, medan mannen får finna sig i hennes upptåg.
Den kanske allra mest berömda filmen i genren är Howard Hawks Ingen fara på taket (Bringing up Baby), där Katharine Hepburns karaktär är en vild otyglad ung kvinna som ställer hela tillvaron på ända för den stackars välartade antropologen, spelad av Cary Grant. En film som är lika rolig idag som när den var ny för sextionio år sedan. Många scener har blivit klassiska, som t.ex. när hennes klänning rivs sönder baktill och han tvingas gå tätt bakom henne för att dölja hennes ofrivilligt blottade baksida.
Andra klassiska filmer i genren är:
Det hände en natt (It happened one night, Frank Capra, 1934),
Godfrey ordnar allt (My man Godfrey, Gregory LaCava, 1936),
Det ligger i blodet (His girl Friday, Howard Hawks, 1940).
Som inom alla andra filmgenrer är det svårt att dra gränsen, Vilken film är en screwballkomedi och vilken är det inte? Till gränsfallen hör filmserien som på svenska fick namnet Gäckande skuggan och i original hette The Thin Man. I dessa deckarkomedier möter vi det sofistikerade paret Nick och Nora Charles, spelade av William Powell och Myrna Loy. De rör sig i tjusiga överklassmiljöer, dricker kopiöst med alkohol, käbblar ständigt och löser brott. En viktig roll har också deras Foxterrier Asta.
Screwballkomedierna blev färre under 40-talet och genren dog sakta ut och ersattes av mer lågmälda och sofistikerade komedier av Billy Wilder m.fl. Fast helt dog aldrig genren. Än idag kan man plötsligt, till sin förvåning, komma på sig själv med att titta på en nygjord screwballkomedi. Den senaste gången det drabbade mig var när jag nyligen såg Music and Lyrics (Mark Lawrence, 2007). Här möter vi ett klassiskt screwballpar, i form av en f.d. popidol i Hugh Grants skepnad och en halvgalen yngre tjej i form av Drew Barrymore. Det slog mig, när jag såg den, att Cary Grant hade varit perfekt i Hugh Grants roll och Katharine Hepburn i Drew Barrymores. Nu råkar filmen vara gjord 2007 och handla om en avdankad popidol från 80-talet, men den skulle lika gärna ha kunnat varit gjord 1942 och handlat om en avdankad crooner från 20-talet. Jag undrar hur många i dagens unga biopublik, som såg filmen i år, som var medvetna om att de tittade på en screwballkomedi?
© Per Arne Edvardsson, 2007
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar