Mitt liv som filmstjärna (eller: Att lida för konsten)

Nästa måndag, 3 september, börjar SVT:s dramaserie Upp till kamp. Denna serie, efter manus av Peter Birro, utspelar sig i Göteborg under 1960-70-talen. Själv ska jag titta på den av en speciell anledning. Det är nämligen så att jag medverkar själv. Tyvärr inte i någon av huvudrollerna, utan i en statistroll, som hamnarbetare. Jag har varit statist i ett antal filmer, men detta var den jobbigaste filminspelning jag varit med om.

Inspelningen av de scener där jag var statist ägde rum under en av de varmaste dagarna förra sommaren. Termometern var aldrig under 30-strecket och under större delen av dagen var den snarare över. Jag hade fått reda på i förväg att jag skulle föreställa en hamnarbetare. Jag skulle ha grova skor och långbyxor på mig. De enda grova skor jag äger är mina vinterkängor och ni kan ju tänka er hur behagliga de var att bära en hel dag i 30 graders värme. Men det räckte inte med långbyxor och vinterkängor, utan jag var även tvungen att bära en tjock stickad polotröja. Filmningarna pågick från klockan 12:00 till 22:00 och hela tiden stekte solen. Jag skulle gissa att jag säkert förlorade minst 3 kg den dagen, som jag svettades ut. Allt detta hade ju känts lite roligare om man fått en saftig lön, men det får ju aldrig statister.

Tidigare har det vedertagna statistarvodet varit 300 kr och ibland har det känts som lättförtjänta pengar. Som när jag var med i Björn Runges Mun mot mun och satt vid ett bord på en restaurang, låtsades konversera en vacker kvinna och blev bjuden på gratis öl. Det var roligt och trevligt och tog bara tre timmar.

Dagen som hamnarbetare kändes dock verkligen som hårt arbete och de hade bara råd att betala oss statister 100 kr, för tio timmars arbete i 30 gradig hetta. Då ska dock tilläggas att vi bjöds på lunch också. 10 kr i timmen känns som en lön som ökade realismen i hela upplevelsen, eftersom jag gissar att det är ungefär vad en hamnarbetare tjänade på 60-talet. Rätta mig om jag har fel. Vi skulle lasta av bananstockar från ett fartyg och efter att ha känt på en sådan bananstock beslutade jag att se till sysselsätta mig med andra mindre påfrestande sysslor, som att gå fram och tillbaka med en vagn. Ett ryggskott är nämligen värt mer än 100 kr, anser jag.

De övriga statisterna är ett kapitel för sig. Regissören och hans medhjälpare ansåg att det var för få statister, så man skickade iväg en person som hämtade A-laget som hängde vid Systemet på Backaplan. Det var synnerligen en samling färgstarka karaktärer! De fick mer betalt än vad vi andra fick, men det kunde jag smälta. Jag ville inte byta med dem, om man säger så.
Nästa dag, då det var lika varmt, ringde regiassistenten och frågade om jag kunde ställa upp igen. Jag ljög och sa att jag var upptagen. Det får ju vara måtta på att lida för konsten!

© Per Arne Edvardsson, 2007