Nästa måndag, 3 september, börjar SVT:s dramaserie Upp till kamp. Denna serie, efter manus av Peter Birro, utspelar sig i Göteborg under 1960-70-talen. Själv ska jag titta på den av en speciell anledning. Det är nämligen så att jag medverkar själv. Tyvärr inte i någon av huvudrollerna, utan i en statistroll, som hamnarbetare. Jag har varit statist i ett antal filmer, men detta var den jobbigaste filminspelning jag varit med om.
Inspelningen av de scener där jag var statist ägde rum under en av de varmaste dagarna förra sommaren. Termometern var aldrig under 30-strecket och under större delen av dagen var den snarare över. Jag hade fått reda på i förväg att jag skulle föreställa en hamnarbetare. Jag skulle ha grova skor och långbyxor på mig. De enda grova skor jag äger är mina vinterkängor och ni kan ju tänka er hur behagliga de var att bära en hel dag i 30 graders värme. Men det räckte inte med långbyxor och vinterkängor, utan jag var även tvungen att bära en tjock stickad polotröja. Filmningarna pågick från klockan 12:00 till 22:00 och hela tiden stekte solen. Jag skulle gissa att jag säkert förlorade minst 3 kg den dagen, som jag svettades ut. Allt detta hade ju känts lite roligare om man fått en saftig lön, men det får ju aldrig statister.
Tidigare har det vedertagna statistarvodet varit 300 kr och ibland har det känts som lättförtjänta pengar. Som när jag var med i Björn Runges Mun mot mun och satt vid ett bord på en restaurang, låtsades konversera en vacker kvinna och blev bjuden på gratis öl. Det var roligt och trevligt och tog bara tre timmar.
Dagen som hamnarbetare kändes dock verkligen som hårt arbete och de hade bara råd att betala oss statister 100 kr, för tio timmars arbete i 30 gradig hetta. Då ska dock tilläggas att vi bjöds på lunch också. 10 kr i timmen känns som en lön som ökade realismen i hela upplevelsen, eftersom jag gissar att det är ungefär vad en hamnarbetare tjänade på 60-talet. Rätta mig om jag har fel. Vi skulle lasta av bananstockar från ett fartyg och efter att ha känt på en sådan bananstock beslutade jag att se till sysselsätta mig med andra mindre påfrestande sysslor, som att gå fram och tillbaka med en vagn. Ett ryggskott är nämligen värt mer än 100 kr, anser jag.
De övriga statisterna är ett kapitel för sig. Regissören och hans medhjälpare ansåg att det var för få statister, så man skickade iväg en person som hämtade A-laget som hängde vid Systemet på Backaplan. Det var synnerligen en samling färgstarka karaktärer! De fick mer betalt än vad vi andra fick, men det kunde jag smälta. Jag ville inte byta med dem, om man säger så.
Nästa dag, då det var lika varmt, ringde regiassistenten och frågade om jag kunde ställa upp igen. Jag ljög och sa att jag var upptagen. Det får ju vara måtta på att lida för konsten!
© Per Arne Edvardsson, 2007
fredag 24 augusti 2007
onsdag 15 augusti 2007
Hep Stars i Afrika
Ni som läser den här bloggen vet att jag nyligen skrev om popfilm och då lovade att återkomma till Hep Stars berömda ofullbordade Afrika-film, Habari-Safari. Här följer sålunda en kort redogörelse för detta surrealistiska och ekonomiskt katastrofala svenska 60-talsäventyr.
Efter Beatles genombrott 1963 började svenska popband att skjuta upp som svampar ur jorden. Vissa av dem var mer begåvade än vad många idag tror, även om de flesta inte höll någon högre musikalisk kvalitet. Stora svenska 60-talsband var The Shanes och Ola & The Janglers (som jag skrev om i en tidigare blogg), men störst var Tages (från Göteborg) och Hep Stars (från Stockholm). Hep Stars har ju för alltid en fotnot i pophistorien eftersom deras unge organist så småningom bildade ett annat band, som med tiden skulle komma att sälja mer än 360 miljoner skivor över hela världen. Alla som känner mig vet att jag är ABBA-fantast och t.o.m. indirekt har haft äran att arbeta för dem, men trots detta medger jag gärna att av de svenska 60-talsbanden var Tages definitivt mer musikaliskt intressanta än Hep Stars. Trots detta får Hep Stars anses vara det största svenska 60-talsbandet, i popular
itet räknat. De blev framförallt kända för sin vilda scenshow, där basisten Lelle Hegland låtsades försöka halshugga sångaren Svenne Hedlund med sin elbas, medan Benny Andersson hoppade runt sin elorgel och Chrille Pettersson vevade på bakom trummorna. Den ende som stod någorlunda still var gitarristen Janne Frisk och i kulisserna satt deras allt i allo Felle Fernholm och spelade bas i hemlighet, medan den officiella basisten flängde runt på scen och låtsades spela.
När Hep Stars 1967 stod på toppen av sin popularitet kontaktades de av en man vid namn Åke Borglund, som sa att han ville göra en film om och med dem. Den ursprungliga tanken var att spela in filmen på Kanarieöarna, men man tyckte att det var för banalt, så någon föreslog Afrika istället. Idag kanske inte det låter så remarkabelt, men 1967 hade inte många svenskar satt sin fot på den mytomspunna kontinenten. Produktplacering är inget nytt, vilket bevisas av att hela storyn byggdes upp runt en liten populär trolliknande maskot som kallades ”Glook”, vilken Hep Stars gjorde reklam för. Man var i Kenya i endast 16 dagar, vilket alla borde ha insett är i minsta laget för att spela in en långfilm. Att Åke Borglund aldrig hade regisserat en långfilm och skrev ihop manuset först på planet ner till Kenya borde också ha fått varningsklockorna att ringa, men icke!
När man kom hem till Sverige insåg man att det omöjligt gick att klippa ihop en film av det fåtal scener som spelats in i Kenya, så man beslutade att filma kompletterande material. Att åka till Afrika igen var inte möjligt, så man filmade först i Gentofte i Danmark och sen på slätten utanför Uppsala. Där körde man runt i en jeep och låtsades att man var på savannen! Den unge Lasse Hallström fick nu i uppdrag att försöka sammanställa filmen, men han sa också att det var ett omöjligt projekt. Det saknades helt enkelt för många scener för att få ihop en fungerande story. Pengarna var nu slut och projektet lades i malpåse. Hep Stars hade bildat ett eget bolag, Hep House, som skulle sköta deras finanser. Det havererade filmprojektet bidrog till att bolaget gick i konkurs och till Hep Stars-medlemmarnas förvåning visade det sig att de själva fick stå för hela kalaset. I Musikbyråns dokumentär om Hep Stars Afrika-film kallar sångaren Svenne Hedlund och trummisen Chrille Pettersson det hela för ”världens dyraste semester” och det var en semester som var betald först flera år efter att Hepstars gått skilda vägar 1969. Denna erfarenhet lär ha bidragit till att Benny Andersson tio år senare var ytterst tveksam till projektet ABBA The Movie, men det är en helt annan historia.
© Per Arne Edvardsson, 2007
Källor:
Carl Magnus Palm – Benny’s road to ABBA, Premium Publishing, Stockholm 2004.
Musikbyrån special om Hep Stars Afrika-film, SVT 2004.
Efter Beatles genombrott 1963 började svenska popband att skjuta upp som svampar ur jorden. Vissa av dem var mer begåvade än vad många idag tror, även om de flesta inte höll någon högre musikalisk kvalitet. Stora svenska 60-talsband var The Shanes och Ola & The Janglers (som jag skrev om i en tidigare blogg), men störst var Tages (från Göteborg) och Hep Stars (från Stockholm). Hep Stars har ju för alltid en fotnot i pophistorien eftersom deras unge organist så småningom bildade ett annat band, som med tiden skulle komma att sälja mer än 360 miljoner skivor över hela världen. Alla som känner mig vet att jag är ABBA-fantast och t.o.m. indirekt har haft äran att arbeta för dem, men trots detta medger jag gärna att av de svenska 60-talsbanden var Tages definitivt mer musikaliskt intressanta än Hep Stars. Trots detta får Hep Stars anses vara det största svenska 60-talsbandet, i popular
itet räknat. De blev framförallt kända för sin vilda scenshow, där basisten Lelle Hegland låtsades försöka halshugga sångaren Svenne Hedlund med sin elbas, medan Benny Andersson hoppade runt sin elorgel och Chrille Pettersson vevade på bakom trummorna. Den ende som stod någorlunda still var gitarristen Janne Frisk och i kulisserna satt deras allt i allo Felle Fernholm och spelade bas i hemlighet, medan den officiella basisten flängde runt på scen och låtsades spela.När Hep Stars 1967 stod på toppen av sin popularitet kontaktades de av en man vid namn Åke Borglund, som sa att han ville göra en film om och med dem. Den ursprungliga tanken var att spela in filmen på Kanarieöarna, men man tyckte att det var för banalt, så någon föreslog Afrika istället. Idag kanske inte det låter så remarkabelt, men 1967 hade inte många svenskar satt sin fot på den mytomspunna kontinenten. Produktplacering är inget nytt, vilket bevisas av att hela storyn byggdes upp runt en liten populär trolliknande maskot som kallades ”Glook”, vilken Hep Stars gjorde reklam för. Man var i Kenya i endast 16 dagar, vilket alla borde ha insett är i minsta laget för att spela in en långfilm. Att Åke Borglund aldrig hade regisserat en långfilm och skrev ihop manuset först på planet ner till Kenya borde också ha fått varningsklockorna att ringa, men icke!
När man kom hem till Sverige insåg man att det omöjligt gick att klippa ihop en film av det fåtal scener som spelats in i Kenya, så man beslutade att filma kompletterande material. Att åka till Afrika igen var inte möjligt, så man filmade först i Gentofte i Danmark och sen på slätten utanför Uppsala. Där körde man runt i en jeep och låtsades att man var på savannen! Den unge Lasse Hallström fick nu i uppdrag att försöka sammanställa filmen, men han sa också att det var ett omöjligt projekt. Det saknades helt enkelt för många scener för att få ihop en fungerande story. Pengarna var nu slut och projektet lades i malpåse. Hep Stars hade bildat ett eget bolag, Hep House, som skulle sköta deras finanser. Det havererade filmprojektet bidrog till att bolaget gick i konkurs och till Hep Stars-medlemmarnas förvåning visade det sig att de själva fick stå för hela kalaset. I Musikbyråns dokumentär om Hep Stars Afrika-film kallar sångaren Svenne Hedlund och trummisen Chrille Pettersson det hela för ”världens dyraste semester” och det var en semester som var betald först flera år efter att Hepstars gått skilda vägar 1969. Denna erfarenhet lär ha bidragit till att Benny Andersson tio år senare var ytterst tveksam till projektet ABBA The Movie, men det är en helt annan historia.
© Per Arne Edvardsson, 2007
Källor:
Carl Magnus Palm – Benny’s road to ABBA, Premium Publishing, Stockholm 2004.
Musikbyrån special om Hep Stars Afrika-film, SVT 2004.
lördag 11 augusti 2007
Arketypiska grundberättelser
Om vi undantar rena experimentfilmer, så är filmen först och främst ett medel för att berätta en historia. Det har skrivit mycket om de olika grundtyper av berättelser som ständigt återkommer, inom prosa, dramatik och film. Det tycks vara så att det finns ett litet fåtal arketypiska berättelser som ständigt återberättas, i ny form. Redan Aristoteles beskrev detta faktum. Hur många grundberättelserna är finns det olika uppfattningar om. Vissa säger att det finns sju olika, medan andra hävdar att det bara finns fyra. Det beror naturligtvis på var man drar gränserna och hur man analyserar och tolkar berättelserna. Jag tänker här nämna några av de vanligaste grundberättelserna och ge exempel ur filmens värld.
Askungen
(Flickan av folket gifter sig med prinsen).
Filmexempel:
Notting Hill (Roger Michell, 1999). I denna moderna Askungensaga är det pojken av folket (en vanlig kille som har en bokhandel) som gifter sig med prinsessan (som i vår moderna tid är en filmstjärna).
Pygmalion
(Skulptören som blir förälskad i sitt eget konstverk).
Filmexempel:
Naturligtvis associerar man i första hand till George Bernard Shaws pjäs, som blev film redan 1938 under titeln Pygmalion (Anthony Asquith /Leslie Howard, UK 1930), men är ännu mer känd i musikalversion som My Fair Lady (George Cukor, USA 1964). De flesta känner nog till historien, om språkprofessorn Higgins som lär blomsterflickan Eliza att prata överklassengelska, transformerar henne till en grevinna och blir förälskad i sin egen skapelse.
En mer sentida Pygmalionberättelse är Pretty Woman (Garry Marshall, USA 1990), om den rike affärsmannen som plockar upp en prostituerad från gatan och förvandlar henne till en prinsessa. Naturligtvis blir även han kär i sin skapelse.
Romeo och Julia
(Här använder jag Shakespeares titel, men grundberättelsen om den förbjudna kärleken mellan två ungdomar från två familjer som är dödsfiender, var gammal redan på hans tid).
Filmexempel:
West Side Story (Jerome Robbins/Robert Wise, USA 1961), som ju är en modern version av Shakespeares drama, är naturligtvis den film man först kommer att tänka på, men det finns åtskilliga andra och jag tänkte ta ett svenskt exempel.
Grabben i graven bredvid (Kjell Sundvall, SVE 2002) handlar om stadsbon och bibliotekarien Desiré som blir förälskad i lantbrukaren Benny. Här är det inte deras familjer som är fiender, utan deras väsensskilda livsstilar. Staden ställs mot landsbygden och det intellektuella ställs mot det praktiska och jordbundna. Han är lika fel hennes kretsar som hon är i hans, men ändå uppstår ljuv musik dem emellan, med många komplikationer som följd.
Skattjakten
Denna grundberättelse är vanligast inom äventyrsgenren. Numera handlar det sällan om en gammaldags skatt bestående av guld, silver och ädelstenar, utan om någon annan värdefull sak som hjälten och hans rivaler letar efter. Hitchcock kallade denna sak som alla är på jakt efter ”McGuffin”. Ett nonsensord som skulle illustrera att det egentligen för publiken är oviktigt vad det är för en sak. Det viktiga är äventyret. ”Det är vägen som är mödan värd”, för att citera Karin Boye. (Jag skriver om hjälten i maskulinum eftersom denna genre tyvärr är totalt dominerad av manliga hjältar. Kvinnorna finns bara med som bihang, ofta i rollen av ”Dam i fara” som hjälten måste rädda).
Filmexempel:
Jag har redan nämnt Hitchcock och många av hans filmer är rena skattjakter, även om Sir Alfred var en mästare på att väva in skattjakten i komplicerade intriger så att det sällan var uppenbart.
Jakten på den försvunna skatten (Steven Spielberg, 1981) är däremot hur tydlig som helst. I detta gammaldags matinéäventyr är hjälten Indiana Jones och hans rivaler nazisterna på jakt efter Den Heliga Förbundsarken. I den tredje Indiana Jonesfilmen är det en annan mytisk relik, i from av Den Heliga Graal som eftersöks. Detta leder oss naturligtvis osökt in på Da Vinci Koden, men den filmen lämnar vi därhän, tills vidare.
Detta var bara några av de arketypiska grundberättelser som finns. Jag kommer att redogöra för flera andra vid ett senare tillfälle.
© Per Arne Edvardsson, 2007
Askungen
(Flickan av folket gifter sig med prinsen).
Filmexempel:
Notting Hill (Roger Michell, 1999). I denna moderna Askungensaga är det pojken av folket (en vanlig kille som har en bokhandel) som gifter sig med prinsessan (som i vår moderna tid är en filmstjärna).
Pygmalion
(Skulptören som blir förälskad i sitt eget konstverk).
Filmexempel:
Naturligtvis associerar man i första hand till George Bernard Shaws pjäs, som blev film redan 1938 under titeln Pygmalion (Anthony Asquith /Leslie Howard, UK 1930), men är ännu mer känd i musikalversion som My Fair Lady (George Cukor, USA 1964). De flesta känner nog till historien, om språkprofessorn Higgins som lär blomsterflickan Eliza att prata överklassengelska, transformerar henne till en grevinna och blir förälskad i sin egen skapelse.
En mer sentida Pygmalionberättelse är Pretty Woman (Garry Marshall, USA 1990), om den rike affärsmannen som plockar upp en prostituerad från gatan och förvandlar henne till en prinsessa. Naturligtvis blir även han kär i sin skapelse.
Romeo och Julia
(Här använder jag Shakespeares titel, men grundberättelsen om den förbjudna kärleken mellan två ungdomar från två familjer som är dödsfiender, var gammal redan på hans tid).
Filmexempel:
West Side Story (Jerome Robbins/Robert Wise, USA 1961), som ju är en modern version av Shakespeares drama, är naturligtvis den film man först kommer att tänka på, men det finns åtskilliga andra och jag tänkte ta ett svenskt exempel.
Grabben i graven bredvid (Kjell Sundvall, SVE 2002) handlar om stadsbon och bibliotekarien Desiré som blir förälskad i lantbrukaren Benny. Här är det inte deras familjer som är fiender, utan deras väsensskilda livsstilar. Staden ställs mot landsbygden och det intellektuella ställs mot det praktiska och jordbundna. Han är lika fel hennes kretsar som hon är i hans, men ändå uppstår ljuv musik dem emellan, med många komplikationer som följd.
Skattjakten
Denna grundberättelse är vanligast inom äventyrsgenren. Numera handlar det sällan om en gammaldags skatt bestående av guld, silver och ädelstenar, utan om någon annan värdefull sak som hjälten och hans rivaler letar efter. Hitchcock kallade denna sak som alla är på jakt efter ”McGuffin”. Ett nonsensord som skulle illustrera att det egentligen för publiken är oviktigt vad det är för en sak. Det viktiga är äventyret. ”Det är vägen som är mödan värd”, för att citera Karin Boye. (Jag skriver om hjälten i maskulinum eftersom denna genre tyvärr är totalt dominerad av manliga hjältar. Kvinnorna finns bara med som bihang, ofta i rollen av ”Dam i fara” som hjälten måste rädda).
Filmexempel:
Jag har redan nämnt Hitchcock och många av hans filmer är rena skattjakter, även om Sir Alfred var en mästare på att väva in skattjakten i komplicerade intriger så att det sällan var uppenbart.
Jakten på den försvunna skatten (Steven Spielberg, 1981) är däremot hur tydlig som helst. I detta gammaldags matinéäventyr är hjälten Indiana Jones och hans rivaler nazisterna på jakt efter Den Heliga Förbundsarken. I den tredje Indiana Jonesfilmen är det en annan mytisk relik, i from av Den Heliga Graal som eftersöks. Detta leder oss naturligtvis osökt in på Da Vinci Koden, men den filmen lämnar vi därhän, tills vidare.
Detta var bara några av de arketypiska grundberättelser som finns. Jag kommer att redogöra för flera andra vid ett senare tillfälle.
© Per Arne Edvardsson, 2007
tisdag 7 augusti 2007
Svensk popfilm
I tisdagskvällens ”Allsång på Skansen” skämtade Anders Lundin och Benny Andersson om Hep Stars ofullbordade Afrikafilm, vilket inspirerade mig till att skriva en liten blogg om svensk popfilm. Då är det på sin plats att först definiera vad jag menar med ”popfilm”. Dit räknar jag inte renodlade konsertfilmer, utan enbart de filmer om ett popband som har en handling, hur tunn den än må vara. Jag tänkte här presentera två klassiska svenska popfilmer:
Ola & Julia (Jan Halldoff, 1967).
Detta är egentligen ingen renodlad popfilm, trots att huvudrollen spelas av den dåtida popidolen Ola Håkansson och att filmen delvis tjänar som reklam för hans band Ola & The Janglers senaste LP. Filmen har något så ovanligt inom genren som en riktig trovärdig handling. Den handlar om popidolen Ola, på turné med sitt band, som jagas av skrikande tonårstjejer och far från stad till stad. På vägen möter han skådespelerskan Julia och de båda förälskar sig, trots att de kommer från olika världar, hon från finkulturens oglamorösa värld och han från popens glamourösa dito. Det hela utvecklar sig till ett slags Romeo och Julia-historia, där hans kompisar har svårt att förstå vad han ser hos ”teaterbruden” och hennes inte kan förstå vad hon ska med ha den där popidolen till. Trots en förutsägbar historia har filmen överraskande många kvaliteter och Ola Håkansson övertygar som sig själv och känns mer naturlig än vad många andra popidoler i liknande filmer har framstått. Naturligtvis är den extra charmig som tidsdokument över en period som känns väldigt avlägsen, men samtidigt i mångt och mycket är snarlik vår egen tid. Dessutom kan det vara roligt för er som brukar se förnedringsprogrammet Idol att få se hur Claes ”Clabbe” af Geijerstam såg ut som ung gitarrist i Ola & The Janglers för fyrtio år sedan.
Janne Halldoff sågs av många som svensk films framtid i slutet av 60-talet och skulle på 70-talet göra klassiska filmer som Det sista äventyret (1974), Jack (1976) och Polare (1976), men även ett riktigt kreativt magplask i form av Rötmånad (1970). Tyvärr har han inte gjort någon mer film efter Klippet (1982). I intervjuer på senare år har han framstått som bitter och desillusionerad över den svenska filmbranschen.
ABBA The Movie (Lasse Hallström, 1977).
Den enda svenska popfilm som gjorts för en internationell publik kan knappast anklagas för att ha mycket till handling. Där finns en mycket tunn story, om en australiensisk journalist som jagar ABBA över hela Australien för att få en intervju, men filmen är först och främst en dokumentär över ABBA: s osannolikt framgångsrika turné i Australien 1977. Istället för att kritisera filmen för dess brister när det gäller handlingen, så bör den hyllas för de fantastiska konsertavsnitten. Lasse Hallström fick en, för svenska förhållanden, osedvanligt generös budget att röra sig med. Det märks verkligen. Han hade bl.a. tillgång till en då ganska ny uppfinning som kallades ”Panaglide” men idag är känd under namnet ”Steady Cam”. Denna nya rörliga kamera gjorde att kameramännen kunde komma närmare de berömda svenskarna på scenen än vad som tidigare varit möjligt i konsertfilmer. I extramaterialet till DVD-utgåvan intervjuar ABBA-kännaren Carl Magnus Palm regissören Lasse Hallström tillsammans med Björn och Benny. De forna ABBA-medlemmarna berömmer Hallström för att konsertavsnitten i filmen idag känns överraskande fräscha och moderna och Benny säger om filmen: ”Den är inte din sämsta!” (Vi som har sett Once Around och Alla talar om Grace är villiga att hålla med Herr Andersson i det omdömet).
Lasse Hallström inledde sin karriär på TV på 60-talet, där han tidigt specialiserade sig på att göra ”videos” med den tidens popband, såväl svenska som engelska och amerikanska. Hans promotionfilmer med ABBA på 70-talet hade utan tvekan en mycket stor betydelse för att göra gruppen känd internationellt. Senare blev han framgångsrik långfilmsregissör med filmer som En kille och en tjej (1975), Två killar och en tjej (1983) och Mitt liv som hund (1985). Den sistnämndas framgång ledde till att han lockades till Hollywood, där han tyvärr har gjort filmer som i och för sig är habila och välgjorda, men saknar det mesta av den spontanitet och infallsrikedom som hans tidiga svenska filmer hade. Det lysande undantaget är Gilbert Grape (1993), som är en storartad film, men personligen hoppas jag att Lasse Hallström ska återvända hem till Sverige och göra en ny film med Magnus och Brasse, vilket han i intervjuer ofta återkommer till att han skulle vilja göra.
Jag återkommer till Hep Stars havererade Afrikafilm i en senare blogg. Det är en fantastisk osannolik historia som förtjänas att berättas.
© Per Arne Edvardsson, 2007
Ola & Julia (Jan Halldoff, 1967).
Detta är egentligen ingen renodlad popfilm, trots att huvudrollen spelas av den dåtida popidolen Ola Håkansson och att filmen delvis tjänar som reklam för hans band Ola & The Janglers senaste LP. Filmen har något så ovanligt inom genren som en riktig trovärdig handling. Den handlar om popidolen Ola, på turné med sitt band, som jagas av skrikande tonårstjejer och far från stad till stad. På vägen möter han skådespelerskan Julia och de båda förälskar sig, trots att de kommer från olika världar, hon från finkulturens oglamorösa värld och han från popens glamourösa dito. Det hela utvecklar sig till ett slags Romeo och Julia-historia, där hans kompisar har svårt att förstå vad han ser hos ”teaterbruden” och hennes inte kan förstå vad hon ska med ha den där popidolen till. Trots en förutsägbar historia har filmen överraskande många kvaliteter och Ola Håkansson övertygar som sig själv och känns mer naturlig än vad många andra popidoler i liknande filmer har framstått. Naturligtvis är den extra charmig som tidsdokument över en period som känns väldigt avlägsen, men samtidigt i mångt och mycket är snarlik vår egen tid. Dessutom kan det vara roligt för er som brukar se förnedringsprogrammet Idol att få se hur Claes ”Clabbe” af Geijerstam såg ut som ung gitarrist i Ola & The Janglers för fyrtio år sedan.
Janne Halldoff sågs av många som svensk films framtid i slutet av 60-talet och skulle på 70-talet göra klassiska filmer som Det sista äventyret (1974), Jack (1976) och Polare (1976), men även ett riktigt kreativt magplask i form av Rötmånad (1970). Tyvärr har han inte gjort någon mer film efter Klippet (1982). I intervjuer på senare år har han framstått som bitter och desillusionerad över den svenska filmbranschen.
ABBA The Movie (Lasse Hallström, 1977).
Den enda svenska popfilm som gjorts för en internationell publik kan knappast anklagas för att ha mycket till handling. Där finns en mycket tunn story, om en australiensisk journalist som jagar ABBA över hela Australien för att få en intervju, men filmen är först och främst en dokumentär över ABBA: s osannolikt framgångsrika turné i Australien 1977. Istället för att kritisera filmen för dess brister när det gäller handlingen, så bör den hyllas för de fantastiska konsertavsnitten. Lasse Hallström fick en, för svenska förhållanden, osedvanligt generös budget att röra sig med. Det märks verkligen. Han hade bl.a. tillgång till en då ganska ny uppfinning som kallades ”Panaglide” men idag är känd under namnet ”Steady Cam”. Denna nya rörliga kamera gjorde att kameramännen kunde komma närmare de berömda svenskarna på scenen än vad som tidigare varit möjligt i konsertfilmer. I extramaterialet till DVD-utgåvan intervjuar ABBA-kännaren Carl Magnus Palm regissören Lasse Hallström tillsammans med Björn och Benny. De forna ABBA-medlemmarna berömmer Hallström för att konsertavsnitten i filmen idag känns överraskande fräscha och moderna och Benny säger om filmen: ”Den är inte din sämsta!” (Vi som har sett Once Around och Alla talar om Grace är villiga att hålla med Herr Andersson i det omdömet).
Lasse Hallström inledde sin karriär på TV på 60-talet, där han tidigt specialiserade sig på att göra ”videos” med den tidens popband, såväl svenska som engelska och amerikanska. Hans promotionfilmer med ABBA på 70-talet hade utan tvekan en mycket stor betydelse för att göra gruppen känd internationellt. Senare blev han framgångsrik långfilmsregissör med filmer som En kille och en tjej (1975), Två killar och en tjej (1983) och Mitt liv som hund (1985). Den sistnämndas framgång ledde till att han lockades till Hollywood, där han tyvärr har gjort filmer som i och för sig är habila och välgjorda, men saknar det mesta av den spontanitet och infallsrikedom som hans tidiga svenska filmer hade. Det lysande undantaget är Gilbert Grape (1993), som är en storartad film, men personligen hoppas jag att Lasse Hallström ska återvända hem till Sverige och göra en ny film med Magnus och Brasse, vilket han i intervjuer ofta återkommer till att han skulle vilja göra.
Jag återkommer till Hep Stars havererade Afrikafilm i en senare blogg. Det är en fantastisk osannolik historia som förtjänas att berättas.
© Per Arne Edvardsson, 2007
lördag 4 augusti 2007
Erotik på film.
Att skriva om erotisk film är alltid vanskligt. Man riskerar alltid att bli påhoppad av rabiata porrmotståndare som drar all erotisk film över en kam. Jag har råkat ut för personer som, på fullt allvar, inte kan se att det är någon skillnad mellan en mjukerotisk film som Emmanuelle å ena sidan och filmer där barn blir sexuellt utnyttjade eller kvinnor har sex med hästar å andra sidan. De är lika enkelspåriga som de helnykterister som anser att man är drogmissbrukare om man tar ett glas vin till maten.
Jag brukar själv säga att jag inte gillar porrfilmer, men däremot kan uppskatta erotiska filmer. Vad är då skillnaden mellan ”porr” och ”erotik”? Det är naturligtvis inte helt lätt att dra en gräns, men min egen definition är att en erotisk film är en spelfilm, med en riktig handling, där sexscenerna är integrerade i handlingen, känns motiverade och inte är av gynekologisk art.Vanligtvis är erotiska filmer mindre visuellt explicita och visar inte närbilder av könsorgan etc. Det finns dock undantag från regeln, som t.ex. Catherine Breillats uppmärksammade film Romance eller Tito Brass kontroversiella kostymdrama Caligula. Båda dessa filmer innehåller explicita sexscener, vilka tagna ur sitt sammanhang skulle räknas som ren porr. Här är det alltså sammanhanget som gör att dessa filmer inte bör räknas som porrfilmer.
Finns det några sevärda erotiska filmer? Ja, jag tänker här nämna ett par exempel:
Emmanuelle (Just Jaeckin, 1974). Den första ”mjukporrfilmen”. Uppföljarna i serien blir mer och mer urvattnade, men den första filmen är mycket vacker och sensuell, inklusive titelsången av Serge Gainsbourg.
Älskaren (Jean-Jacques Annaud, 1992), baserad på en berättelse av Marguerite Duras. Om en kärlekshistoria mellan en ung fransk flicka och en kinesisk man, i Vietnam i slutet av 20-talet.En av de vackraste filmer jag har sett.
Betty Blue (Jean-Jacques Beineix, 1986). Ett nattsvart drama om ett ungt par och den unga kvinnans accelererande psykiska sjukdom.
Dreamers (Bernardo Bertolucci, 2003). Om en amerikansk student i Paris 1968, som dras in i ett triangeldrama med ett syskonpar. Erotiskt experimenterande och cineastiska diskussioner, medan det våldsamma studentupproret rasar på gatorna.
Sex & Lucia (Julio Medem, 2001). En surrealistisk och sensuell saga om sorg och saknad.
Det var några exempel på kvalitetsfilmer med erotiskt innehåll. De är samtliga såpass starka att du som är pryd kan snabbspola förbi sexscenerna och ändå ha utbyte av filmerna.
© Per Arne Edvardsson, 2007.
Jag brukar själv säga att jag inte gillar porrfilmer, men däremot kan uppskatta erotiska filmer. Vad är då skillnaden mellan ”porr” och ”erotik”? Det är naturligtvis inte helt lätt att dra en gräns, men min egen definition är att en erotisk film är en spelfilm, med en riktig handling, där sexscenerna är integrerade i handlingen, känns motiverade och inte är av gynekologisk art.Vanligtvis är erotiska filmer mindre visuellt explicita och visar inte närbilder av könsorgan etc. Det finns dock undantag från regeln, som t.ex. Catherine Breillats uppmärksammade film Romance eller Tito Brass kontroversiella kostymdrama Caligula. Båda dessa filmer innehåller explicita sexscener, vilka tagna ur sitt sammanhang skulle räknas som ren porr. Här är det alltså sammanhanget som gör att dessa filmer inte bör räknas som porrfilmer.
Finns det några sevärda erotiska filmer? Ja, jag tänker här nämna ett par exempel:
Emmanuelle (Just Jaeckin, 1974). Den första ”mjukporrfilmen”. Uppföljarna i serien blir mer och mer urvattnade, men den första filmen är mycket vacker och sensuell, inklusive titelsången av Serge Gainsbourg.
Älskaren (Jean-Jacques Annaud, 1992), baserad på en berättelse av Marguerite Duras. Om en kärlekshistoria mellan en ung fransk flicka och en kinesisk man, i Vietnam i slutet av 20-talet.En av de vackraste filmer jag har sett.
Betty Blue (Jean-Jacques Beineix, 1986). Ett nattsvart drama om ett ungt par och den unga kvinnans accelererande psykiska sjukdom.
Dreamers (Bernardo Bertolucci, 2003). Om en amerikansk student i Paris 1968, som dras in i ett triangeldrama med ett syskonpar. Erotiskt experimenterande och cineastiska diskussioner, medan det våldsamma studentupproret rasar på gatorna.
Sex & Lucia (Julio Medem, 2001). En surrealistisk och sensuell saga om sorg och saknad.
Det var några exempel på kvalitetsfilmer med erotiskt innehåll. De är samtliga såpass starka att du som är pryd kan snabbspola förbi sexscenerna och ändå ha utbyte av filmerna.
© Per Arne Edvardsson, 2007.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
