Duger inte Sherlock Holmes som han är?

En oroväckande filmtrend på senare år har varit att dekonstruera klassiska hjältar och göra om dem till något som enbart har namnet gemensamt med den de en gång var. Detta har skett med James Bond, där man tog bort alla de ingredienser som är James Bond; humor, tekniska prylar, promiskuiteten utan känslor, samt inte minst det klassiska Bondtemat som i de senare filmerna endast spelas under sluttexterna. Vad som förr var en cineastisk fest, med mer humor än spänning, har förvandlats till slätstrukna dussin-actionfilmer.

Ett liknande öde har drabbat detektivernas detektiv, Sherlock Holmes.
Sir Arthur Conan Doyles skapelse är sannolikt filmhistoriens mest gestaltade litteräre karaktär. Det har gjorts ett otal filmatiseringar, varav den tidigaste kom redan 1905. Hur nära den litterära förlagan filmerna har legat har varierat mycket. Den version som ligger närmast Conan Doyles original lär vara TV-serien med Jeremy Brett som sändes i omgångar 1984-94. Den aktör som de flesta förknippar med Sherlock Holmes är dock Basil Rathbone, som spelade Sherlock Holmes i fjorton långfilmer, samt även i radio. De första två filmerna följer den litterära förlagan någorlunda, men sedan förflyttar man Holmes och Watson till nutid (1940-tal) och låter dem jaga nazister, vilket känns ganska bisarrt. Många har också invänt mot att Dr Watson, spelad av Nigel Bruce, i dessa filmer är dels för gammal och dels ger ett alltför korkat intryck. Ändå är det något med dessa filmer som känns äkta. Kanske för att jag (och många med mig) för första gången mötte karaktären Sherlock Holmes i just dessa filmer som ofta har TV-visats. Därför tenderar man lätt att jämföra alla Holmes och Watson med herrarna Rathbone och Bruce.

Sherlock Holmes tycks alltid vara lika aktuell och relevant. På senare år har han förekommit i en brittisk TV-serie, där man flyttat handlingen till nutid (precis som på Rathbones tid). I vår moderna tid är naturligtvis Sherlock Holmes ett datasnille. Lustigt nog känns denne moderne Sherlock mer äkta än den som vi har fått möta i Robert Downey Jr:s gestalning i hittills två filmer, trots att de sistnämnda filmerna utspelar sig under den Viktorianska tiden och är tidstrogna till det yttre. Vad är det då som inte stämmer i denna nya version av Sherlock Holmes? Framförallt är det alldeles för mycket action. Visst förekommer det enstaka actionscener i Conan Doyles texter, men de scenerna är snarast undantag. Det handlar aldrig om några utdragna slagsmål med karatesparkar i slow motion, eller våldsamma explosioner. Som karaktär är inte heller denne Sherlock Holmes riktigt övertygande. I den senaste filmen har han t.ex. skäggstubb, vilket ingen gentleman vid förra sekelskiftet skulle ha visat sig bland folk med. Det var helt otänkbart att vara orakad. Antingen var man slätrakad, eller så hade man helskägg. Något däremellan var helt oacceptabelt, framförallt för en gentlemannadetektiv och klädsnobb som Sherlock Holmes. Det som de allra flesta förknippar med Sherlock Holmes är ju annars hans exceptionella slutledningsförmåga, men inte heller den egenskapen får vi se speciellt mycket av i dessa två filmer.

Varför förstör man en klassisk detektiv på detta sätt? Är man så rädd för att den moderna publiken inte ska kunna ta till sig Sherlock Holmes som han är? Måste man reducera honom till en simpel actionhjälte?

© Per Arne Edvardsson, 2013

Ju längre desto sämre?

Häromdagen tittade jag på filmen om J. Edgar Hoover och en tanke som slog mig var att den, likt de flesta Hollywoodfilmer idag, var alldeles för lång. Jag vill minnas att den landade på 2 timmar och 15 minuter och jag är övertygad om att den hade varit bättre om den kortats med en halvtimme. Idag verkar producenterna och regissörerna i Hollywood tro att en film måste vara över två timmar. Inget kunde vara mer felaktigt!

Faktum är att få filmer vinner något på att vara längre än 90 minuter. Den övre gränsen för en långfilm borde gå vid 1 timme och 45 minuter. Undantaget är episka filmer i stil med Lawrence av Arabien eller Borta med vinden, men såväl nämnda J. Edgar och The Aviator hade vunnit på att kortas ordentligt. Att de två filmerna blivit så långa handlar säkert om att det är filmbiografier och man vill få plats med personens hela liv. Detta klarar man dock i Storbritannien, vilket den utmärkta Järnladyn visar. Den klarar att berätta det väsentliga på 1 timma och 40 minuter och den hade garanterat förlorat på att förlängas med en halvtimme.

Det verkar vara ett amerikanskt fenomen, det där att man inte vill ”killa sina darlingar”. Det är bara att titta på vilken amerikansk roman som helst. De flesta är minst 100 sidor för tjocka och hade vunnit på att komprimeras. Jag vet inte om det är sant att vissa författare får betalt per sida, men man kan misstänka att filmskaparna i Hollywood får betalt per minut.

 © Per Arne Edvardsson, 2013

Bechdeltestet

Bechdeltestet har fått sitt namn från den amerikanska serieskaparen Alison Bechdel, som 1985  i serien Dykes to watch out for lät en karaktär säga att hon bara ser filmer som uppfyller följande tre kriterier:

1. Det förekommer minst två kvinnliga karaktärer…
2. …som pratar med varandra…
3. …om något annat än en man.

Man behöver inte leta länge i sin filmsamling för att finna exempel på filmer som inte klarar Bechdeltestet. Testet kan naturligtvis även appliceras på skönlitteratur, dramatik och tecknade serier. Tänk på Bechdeltestet nästa gång du ser en ”rom-com” från Hollywood.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Filmfestivalen förr och nu

Årets filmfestival går mot sitt slut. Det var ett jubileum för mig, eftersom det var det tjugonde året i rad som jag gick på filmfestivalen. Jag har sparat alla de gamla programmen och roar mig nu med att bläddra i det från 1993, det första året jag var där. På den tiden var festivalen mycket mindre. Man hade 388 visningar och i år var det en bra bit över 800.

Även publiken har förändrats sedan början av 90-talet. Jag minns att det då huvudsakligen var en viss typ av människor som gick på filmfestivalen. Det var den s.k. ”Kulturvänstern” (med Palestinasjal och hennarött hår), andra intellektuella i svart polotröja, samt människor med en alternativ livsstil. Idag är det alla typer av människor som går på filmfestivalen. Det är allt från gymnasieungdomar till herrar och damer i 80-årsåldern. Vissa oskrivna regler har rubbats i och med att publiken har förändrats. Förr satt alla kvar tills sluttexterna rullat färdigt och man applåderade när regissörens namn kom upp på duken i slutet. Idag applåderar folk direkt när sluttexterna börjar och reser sig innan de rullat färdigt, vilket säkert stör en del gamla festivalsveteraner. Jag blir dock inte störd av det. Personligen har jag alltid tyckt att det är lite fånigt att applådera i en biosalong, så vida inte regissören befinner sig i lokalen.

Jag har många minnen från åren som gått. En gång skyndade jag mig till en visning av en afrikansk film och blev lite brydd när skådespelarna var tyskar och handlingen utspelade sig i Tyskland. Min första tanke var att det var en förfilm, för det förekommer att en kortfilm visas före långfilmen. När den tyska filmen pågått i en halvtimme så började jag tycka att det var en väldigt lång förfilm och snart gick det upp för mig att det sannolikt var huvudfilmen. Jag tänkte då att de hade råkat visa fel film, men tyckte det var underligt att ingen annan i salongen verkade reagera. När filmen var slut tittade jag på min biljett och det visade sig att filmen som jag skulle se hade visats i en helt annan biograf. Jag hade tagit fel på plats, men rätt på tid. Dessutom hade personen som rev biljetterna vid entrén slarvat, för de ska ju titta på biljetten så att det står rätt nummer på den. Jag förlorade ju inget på det, eftersom jag fick se en annan film än den jag tänkt, men jag kände mig ändå besviken.

En annan gång skulle jag se en fransk komedi, Inte här för att bli älskad. När visningen skulle inledas meddelade personalen att den filmen tyvärr hade kommit på avigvägar, så istället skulle de visa en mongolisk film. Det kändes helt okej, så jag satt kvar. Då visar det sig att den också är försvunnen, så istället visar de den svenska vulgobuskisfilmen Babas bilar. Jag brukar aldrig ta till överord, men jag kan inte erinra mig en enda film jag sett i mitt liv som har varit sämre än Babas bilar. Den fick Göta kanal 2 att framstå som ett cineastiskt mästerverk i jämförelse. De flesta i biolokalen lämnade filmen innan dess slut, så jag var inte ensam om den uppfattningen. Jag satt dock kvar till det bittra slutet, men vi få som var kvar applåderade inte. Ett par dagar senare fick vi se den franska filmen, som de hade lyckats hitta en DVD-kopia av och den var så pass bra att man kunde förlåta regissören till Babas bilar för att han stulit 90 minuter av mitt liv.

Det var bara två episoder ur min filmfestivalhistoria. Jag kanske återkommer med fler i framtiden.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Polisfilmer

I Sverige produceras polisfilmer på löpande band. Det är Wallander, Beck och allt vad de heter. Till detta kommer en massa TV-serier med poliser. De flesta av dessa filmer och TV-serier är proppfulla av klichéer och har väldigt lite med realistiskt polisarbete att göra. När jag påstår detta så citerar jag en auktoritet som Leif GW Persson. Han om någon borde ju veta. Det är främst tre saker som jag alltid irriterar mig på i svenska polisfilmer:

1. Belysningen på kontoret.
Av någon anledning har alltid polisstationerna endast 15 wattslampor. Det är mörkt och murrigt. Arbetarskyddet borde sätta igång en utredning, för det måste leda till huvudvärk att tvingas arbeta i halvmörker.

2. Förhören med misstänkta.
Hur ska man gå till väga om man vill få en misstänkt att berätta? Alla som vet litegrand om hur människor fungerar psykologiskt vet ju att om någon skakar en och råskäller på en så sluter man sig och sätter upp sina försvarsmurar. Detta vet alla, utom just filmpoliserna. De skriker alltid åt den misstänkte, de ger honom/henne örfilar och hotar förhörspersonen, både verbalt och fysiskt. En verklig polis som betedde sig på det sättet skulle bli avstängd omgående och om alla poliser förhörde på det sättet så skulle inte en enda brottsling kunna lagföras.

3. Ensamspaning.
I polisfilmer ger sig alltid hjälten ut ensam, för att konfrontera en potentiell mördare. Det leder, som bekant, alltid till att mördaren nästan lyckas döda honom, men så dyker kollegorna upp i sista stund och räddar hjälten. Detta beteende är inte bara oförsiktigt, utan rent av inkompetent. I verkligheten får en polis aldrig ge sig ut på spaningsuppdrag ensam. De måste alltid vara två. Dels av säkerhetsskäl och dels för att det ska finnas ett vittne.

Ska vi någon gång få se en realistisk polisfilm, utan ovannämnda kalkoninslag? Vi kan ju alltid hoppas.

© Per Arne Edvardsson, 2011

3D - en gammal fluga

Trenderna kommer och går inom filmen, men en trend som kommer tillbaka med jämna mellanrum är 3D. Den första stora 3D-trenden kom redan på 50-talet. I allmänhet gjorde man dessa filmer i två versioner; en med 3D och en utan, eftersom det krävdes speciell utrustning för att visa 3D-filmer och de flesta biografer inte hade sådan. Kända filmer som producerades i 3D-versioner på 50-talet var bl.a. Alfred Hitchcocks Slå nollan till polisen samt den kultförklarade skräckfilmen Creature from the Black Lagoon. Den andra 3D-vågen kom på 80-talet, då man fick rödgröna glasögon med Röster i Radio& TV och ett antal 3D-filmer visades av SVT.
Utvecklingen har gått framåt. Istället för glasögonen med ett rött och ett grönt glas, som man var tvungen att bära för att se filmer inspelade med anaglyftekniken, har man nu andra typer av glasögon. Kommer 3D-tekniken ta över den här gången, eller kommer den att återigen bara bli en kortvarig trend? Jag tror att om 3D-tekniken ska bli standard för all filmproduktion så krävs det ett system där publiken inte behöver ha speciella glasögon på sig för att få tredimensionella rörliga bilder. Det krävs också att biograferna inte behöver ha någon speciell utrustning för att visa 3D-filmerna och slutligen krävs det att 3D-effekten även fungerar om filmen visas i TV eller på DVD/Blueray.

Vad ska man då ha 3D till? Man kan ju fråga sig hur mycket denna effekt egentligen tillför, men man ska vara försiktig med att använda den typen av argument mot 3D. Trots allt var det påtagligt många som tyckte exakt samma när de första ljudfilmerna kom i slutet av 20-talet. ”Vad ska man ha ljud till? Ljudfilmer är bara en gimmick som folk snart tröttnar på.”
Kanske alla filmer kommer att vara 3D-filmer om tio år, eller så visar det sig att 3D bara var en kortlivad fluga denna gång också.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Charlie Chaplin 122 år!

Idag är det Charlie Chaplins födelsedag. Han skulle ha fyllt 122 år, om han hade levt. Men, vad säger jag? Visst lever han. Charlie Chaplin lever och kommer sannolikt att överleva oss alla. Han är lika odödlig som Shakespeare och hans teman är lika tidlösa som Shakespeares.

För några år sedan skrev jag en B-uppsats i filmvetenskap med titeln Kan luffaren tala? Den handlade om Chaplins ljudfilmsproduktion, som orättvist har hamnat i skuggan av hans stora stumfilmsproduktion. Han gjorde endast fem riktiga ljudfilmer och de är samtliga mycket sevärda, men dessa kan jag återkomma till en annan gång. Här följer nu inledningen till min B-uppsats, som i några korta rader beskriver Chaplin och berättar om min relation till honom.
Jag har det gemensamt med de flesta andra nu levande personer att jag inte minns mitt första möte med gestalten Chaplin. Han är för de allra flesta av oss en företeelse som alltid har funnits och säkert kommer att finnas som ett begrepp, så länge det finns människor på jorden. Be vilken 7-åring som helst att härma Chaplin och han/hon kommer att gå hjulbent med fötterna utåt, även om han/hon aldrig har sett en enda film med Chaplin. Jag har själv jobbat med lågstadiebarn och bevittnat detta fenomen. Be dem sedan härma Buster Keaton eller Harold Lloyd och de förvandlas till levande frågetecken. Däremot kan jag erinra mig om när och hur jag lärde mig att beundra och älska Chaplin-gestalten. Det var på det glada 70-talet (innan videobandspelaren hade blivit var mans egendom). Min morfar var ivrig amatörfilmare och hade en smalfilmsprojektor på vilken han inte enbart visade sina egna verk, utan även köpta små filmsnuttar ur framförallt Chaplins stumfilmskomedier. Jag fascinerades av precisionen och perfektionen i Chaplins scener och det är en fascination som består, till denna dag.

Det har genom åren skrivit en stor mängd böcker och avhandlingar och säkert miljontals artiklar om filmskaparen, komikern, människan och allra mest myten, Charlie Chaplin. Det har påståtts att Chaplin är den mest berömda människa som har levat i hela världshistorien. Kanske är det sant, kanske är det en överdrift, men få har lämnat så djupa spår i hela vårt kollektiva medvetna som Charles Spencer Chaplin. Hans berömda siluett, med plommonstop på sned, böjd bambukäpp i vänster hand, hjulbenta ben i för stora byxor samt alltför stora skor, känns igen av människor i alla åldrar i alla världens hörn. Han är en av ytterst få filmskapare vars stumfilmer visas regelbundet än idag och fortfarande återupptäcks av unga personer.

Charlie Chaplin hade en filmkarriär som varade i mer än femtio år. Han upptäcktes av stumfilmspionjären Mack Sennet och debuterade på film redan 1914. Det tog dock ett par filmer innan han hade uppfunnit sin berömda luffarkaraktär, som han för alltid skulle komma att förknippas med. I sina tidigaste filmer regisserades han av andra, men mycket snart tog han själv över den sysslan. Mack Sennets stumfilmskomedier var tillverkade efter löpande bandprincipen. Humorn var slapstickbetonad och handlade mest om folk som drattade på ändan, blev slagna i skallen, eller fick en burk målarfärg över sig. Varje film slutade med en jakt, där ofta huvudpersonen jagades av polisen. Eftersom filmstudion hette Keystone så blev de klantiga poliserna kända som Keystone Kops. Chaplin ifrågasatte tidigt dessa fantasilösa slapstickfarser och insåg att det borde gå att göra även komedier med lite djup i och en riktig handling. Därför lämnade han snart Keystone och sökte sig till nya jaktmarker, vilket så småningom ledde till bildandet av United Artists – det första independentbolaget i Hollywood. Det finns mycket mer att berätta om Chaplin, så jag återkommer.

© Per Arne Edvardsson, 2011