I Sverige produceras polisfilmer på löpande band. Det är Wallander, Beck och allt vad de heter. Till detta kommer en massa TV-serier med poliser. De flesta av dessa filmer och TV-serier är proppfulla av klichéer och har väldigt lite med realistiskt polisarbete att göra. När jag påstår detta så citerar jag en auktoritet som Leif GW Persson. Han om någon borde ju veta. Det är främst tre saker som jag alltid irriterar mig på i svenska polisfilmer:
1. Belysningen på kontoret.
Av någon anledning har alltid polisstationerna endast 15 wattslampor. Det är mörkt och murrigt. Arbetarskyddet borde sätta igång en utredning, för det måste leda till huvudvärk att tvingas arbeta i halvmörker.
2. Förhören med misstänkta.
Hur ska man gå till väga om man vill få en misstänkt att berätta? Alla som vet litegrand om hur människor fungerar psykologiskt vet ju att om någon skakar en och råskäller på en så sluter man sig och sätter upp sina försvarsmurar. Detta vet alla, utom just filmpoliserna. De skriker alltid åt den misstänkte, de ger honom/henne örfilar och hotar förhörspersonen, både verbalt och fysiskt. En verklig polis som betedde sig på det sättet skulle bli avstängd omgående och om alla poliser förhörde på det sättet så skulle inte en enda brottsling kunna lagföras.
3. Ensamspaning.
I polisfilmer ger sig alltid hjälten ut ensam, för att konfrontera en potentiell mördare. Det leder, som bekant, alltid till att mördaren nästan lyckas döda honom, men så dyker kollegorna upp i sista stund och räddar hjälten. Detta beteende är inte bara oförsiktigt, utan rent av inkompetent. I verkligheten får en polis aldrig ge sig ut på spaningsuppdrag ensam. De måste alltid vara två. Dels av säkerhetsskäl och dels för att det ska finnas ett vittne.
Ska vi någon gång få se en realistisk polisfilm, utan ovannämnda kalkoninslag? Vi kan ju alltid hoppas.
© Per Arne Edvardsson, 2011
2 kommentarer:
Jag skulle säga att polisfilmen åkt på ett annat stort problem också numera, mycket på grund av Rolf Börjlind med partner. De har liksom fått för sig att det inte räcker med vanliga brott för att göra en film intressant, utan det måste vara exceptionella saker som tortyr, lemlästning och andra mer psykotiska upplägg. De ursprungliga filmerna (Ekman/Lassgård) baserade på Sjöwall-Wahlöös romansvit ter sig som underverk i jämförelse.
Roffe borde ta och läsa Raymond Chandlers avhandling "The simple art of murder", den borde även ha lästs av Stieg Larsson men där är det för sent nu.
Att det totalt sett finns fler Beck-filmer än James Bond-rullar kan ju ses som imponerande, men då tyvärr majoriteten av dessa (läs Haber/Persbrandt-versionerna) är rätt usla så blir det inte så märkvärdigt längre.
I sammanhanget bör nog även nämnas "Mannen från Mallorca" och uppföljaren "I lagens namn" baserade på just Leif G.W. Perssons romaner varav den första i regi av Bo Widerberg som även gav oss den första svenska långfilmen baserad på en av Roman om ett brott-berättelserna, Mannen på taket.
Just det har ju också Leif GW Persson och en del poliser påpekat. I verkligheten är få mord speciellt våldsamma och sadistiska. Det brukar handla om ett knivstick och inget mer. De sista filmerna du nämnde där är ju i en helt annan klass än de massproducerade Beck och Wallanderfilmerna.
Skicka en kommentar