Årets filmfestival går mot sitt slut. Det var ett jubileum för mig, eftersom det var det tjugonde året i rad som jag gick på filmfestivalen. Jag har sparat alla de gamla programmen och roar mig nu med att bläddra i det från 1993, det första året jag var där. På den tiden var festivalen mycket mindre. Man hade 388 visningar och i år var det en bra bit över 800.
Även publiken har förändrats sedan början av 90-talet. Jag minns att det då huvudsakligen var en viss typ av människor som gick på filmfestivalen. Det var den s.k. ”Kulturvänstern” (med Palestinasjal och hennarött hår), andra intellektuella i svart polotröja, samt människor med en alternativ livsstil. Idag är det alla typer av människor som går på filmfestivalen. Det är allt från gymnasieungdomar till herrar och damer i 80-årsåldern. Vissa oskrivna regler har rubbats i och med att publiken har förändrats. Förr satt alla kvar tills sluttexterna rullat färdigt och man applåderade när regissörens namn kom upp på duken i slutet. Idag applåderar folk direkt när sluttexterna börjar och reser sig innan de rullat färdigt, vilket säkert stör en del gamla festivalsveteraner. Jag blir dock inte störd av det. Personligen har jag alltid tyckt att det är lite fånigt att applådera i en biosalong, så vida inte regissören befinner sig i lokalen.
Jag har många minnen från åren som gått. En gång skyndade jag mig till en visning av en afrikansk film och blev lite brydd när skådespelarna var tyskar och handlingen utspelade sig i Tyskland. Min första tanke var att det var en förfilm, för det förekommer att en kortfilm visas före långfilmen. När den tyska filmen pågått i en halvtimme så började jag tycka att det var en väldigt lång förfilm och snart gick det upp för mig att det sannolikt var huvudfilmen. Jag tänkte då att de hade råkat visa fel film, men tyckte det var underligt att ingen annan i salongen verkade reagera. När filmen var slut tittade jag på min biljett och det visade sig att filmen som jag skulle se hade visats i en helt annan biograf. Jag hade tagit fel på plats, men rätt på tid. Dessutom hade personen som rev biljetterna vid entrén slarvat, för de ska ju titta på biljetten så att det står rätt nummer på den. Jag förlorade ju inget på det, eftersom jag fick se en annan film än den jag tänkt, men jag kände mig ändå besviken.
En annan gång skulle jag se en fransk komedi, Inte här för att bli älskad. När visningen skulle inledas meddelade personalen att den filmen tyvärr hade kommit på avigvägar, så istället skulle de visa en mongolisk film. Det kändes helt okej, så jag satt kvar. Då visar det sig att den också är försvunnen, så istället visar de den svenska vulgobuskisfilmen Babas bilar. Jag brukar aldrig ta till överord, men jag kan inte erinra mig en enda film jag sett i mitt liv som har varit sämre än Babas bilar. Den fick Göta kanal 2 att framstå som ett cineastiskt mästerverk i jämförelse. De flesta i biolokalen lämnade filmen innan dess slut, så jag var inte ensam om den uppfattningen. Jag satt dock kvar till det bittra slutet, men vi få som var kvar applåderade inte. Ett par dagar senare fick vi se den franska filmen, som de hade lyckats hitta en DVD-kopia av och den var så pass bra att man kunde förlåta regissören till Babas bilar för att han stulit 90 minuter av mitt liv.
Det var bara två episoder ur min filmfestivalhistoria. Jag kanske återkommer med fler i framtiden.
© Per Arne Edvardsson, 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar