Åsa-Nisse går igen

Det finns vissa möten som man skulle ha velat vara med på. Ett sådant är mötet där någon sa:
- Mina damer och herrar! Jag har en strålande idé!
- Vadååå??? svarade alla med en nyfikenhet gränsande till besatthet.
- Vi gör en ny Åsa-Nisse-film!!!
- Ja, det gör vi!!! HURRA!!!
Nu vet jag ju inte om det gick till så, men jag kan inte låta bli att undra hur någon kunde få en sådan idé. Jag har tidigare skrivit om Åsa-Nisse HÄR

Jag tycker att det är roligt att titta på de gamla Åsa-Nisse-filmerna. På många sätt är de bättre nu än när de var nya. Då var de enbart undermåliga buskisfilmer, men idag har de ett stort värde som tidsdokument. De visar ett Sverige som inte längre finns. Folkhemmets Sverige, som befolkades av småbönder, hemmafruar, lanthandlare, landsfiskaler och en hel del andra företeelser som sedan länge är utrotade. Filmerna speglar alltså vårt land under den turbulenta tidsperioden 1949-69, som var just den epok då Sverige gick från att vara ett bondesamhälle till att bli en industrination.

Frågan kvarstår dock, varför man gör en ny Åsa-Nisse-film 2010. Nu vill jag inte döma filmen förrän jag har sett den. Den behöver ju inte alls vara ens tillnärmelsevis lika miserabel som Göta Kanal 2. Rollistan är onekligen imponerande, med en stor del av den svenska komedieliten av idag. Kan Kjell Bergqvist och Michael Segerström axla John Elfströms och Arthur Rohléns mantlar? Det som kännetecknar de gamla Åsa-Nisse-filmerna är bl.a. att samtliga aktörer spelar över in absurdum. Ska man agera likadant nu, eller göra en mer nedtonad version? Kanske det blir en jätterolig film? Vem vet…

© Per Arne Edvardsson, 2010

Favorit i repris: Arketypiska grundberättelser

Jag repriserar här två gamla blogginlägg, eftersom jag gissar att få orkar scrolla igenom alla mina inlägg här.
Dessutom har denna lilla "föreläsning" uppskattas av många, har jag fått höra.
Håll till godo:

Om vi undantar rena experimentfilmer, så är filmen först och främst ett medel för att berätta en historia. Det har skrivit mycket om de olika grundtyper av berättelser som ständigt återkommer, inom prosa, dramatik och film. Det tycks vara så att det finns ett litet fåtal arketypiska berättelser som ständigt återberättas, i ny form. Redan Aristoteles beskrev detta faktum. Hur många grundberättelserna är finns det olika uppfattningar om. Vissa säger att det finns sju olika, medan andra hävdar att det bara finns fyra. Det beror naturligtvis på var man drar gränserna och hur man analyserar och tolkar berättelserna. Jag tänker här nämna några av de vanligaste grundberättelserna och ge exempel ur filmens värld.


Askungen
(Flickan av folket gifter sig med prinsen).

Filmexempel:
Notting Hill (Roger Michell, 1999). I denna moderna Askungensaga är det pojken av folket (en vanlig kille som har en bokhandel) som gifter sig med prinsessan (som i vår moderna tid är en filmstjärna).


Pygmalion
(Skulptören som blir förälskad i sitt eget konstverk).

Filmexempel:
Naturligtvis associerar man i första hand till George Bernard Shaws pjäs, som blev film redan 1938 under titeln Pygmalion(Anthony Asquith /Leslie Howard, UK 1930), men är ännu mer känd i musikalversion som My Fair Lady (George Cukor, USA 1964). De flesta känner nog till historien, om språkprofessorn Higgins som lär blomsterflickan Eliza att prata överklassengelska, transformerar henne till en grevinna och blir förälskad i sin egen skapelse.
En mer sentida Pygmalionberättelse är Pretty Woman (Garry Marshall, USA 1990), om den rike affärsmannen som plockar upp en prostituerad från gatan och förvandlar henne till en prinsessa. Naturligtvis blir även han kär i sin skapelse.


Romeo och Julia
(Här använder jag Shakespeares titel, men grundberättelsen om den förbjudna kärleken mellan två ungdomar från två familjer som är dödsfiender, var gammal redan på hans tid).

Filmexempel:
West Side Story (Jerome Robbins/Robert Wise, USA 1961), som ju är en modern version av Shakespeares drama, är naturligtvis den film man först kommer att tänka på, men det finns åtskilliga andra och jag tänkte ta ett svenskt exempel.
Grabben i graven bredvid (Kjell Sundvall, SVE 2002) handlar om stadsbon och bibliotekarien Desiré som blir förälskad i lantbrukaren Benny. Här är det inte deras familjer som är fiender, utan deras väsensskilda livsstilar. Staden ställs mot landsbygden och det intellektuella ställs mot det praktiska och jordbundna. Han är lika fel hennes kretsar som hon är i hans, men ändå uppstår ljuv musik dem emellan, med många komplikationer som följd.


Skattjakten
Denna grundberättelse är vanligast inom äventyrsgenren. Numera handlar det sällan om en gammaldags skatt bestående av guld, silver och ädelstenar, utan om någon annan värdefull sak som hjälten och hans rivaler letar efter. Hitchcock kallade denna sak som alla är på jakt efter ”McGuffin”. Ett nonsensord som skulle illustrera att det egentligen för publiken är oviktigt vad det är för en sak. Det viktiga är äventyret. ”Det är vägen som är mödan värd”, för att citera Karin Boye. (Jag skriver om hjälten i maskulinum eftersom denna genre tyvärr är totalt dominerad av manliga hjältar. Kvinnorna finns bara med som bihang, ofta i rollen av ”Dam i fara” som hjälten måste rädda).

Filmexempel:
Jag har redan nämnt Hitchcock och många av hans filmer är rena skattjakter, även om Sir Alfred var en mästare på att väva in skattjakten i komplicerade intriger så att det sällan var uppenbart.
Jakten på den försvunna skatten (Steven Spielberg, 1981) är däremot hur tydlig som helst. I detta gammaldags matinéäventyr är hjälten Indiana Jones och hans rivaler nazisterna på jakt efter Den Heliga Förbundsarken. I den tredje Indiana Jonesfilmen är det en annan mytisk relik, i from av Den Heliga Graal som eftersöks. Detta leder oss naturligtvis osökt in på Da Vinci Koden, men den filmen lämnar vi därhän, tills vidare.

Odyssén
(En ung man ger sig ut på en lång resa, upplever en massa äventyr och återvänder som en mognare och klokare person).

Filmexempel:
I stort sett alla roadmovies. Observera att det inte behöver handla om en fysisk lång resa med fysiska äventyr. En odyssé kan lika gärna vara en inre resa.
Nyligen såg jag om, i sällskap av en mig närstående kvinna, den utmärkta franska filmen
Den spanska lägenheten (Cédric Klapisch, FRA 2003). Mitt sällskap frågade mig efteråt vilken typ av grundberättelse detta var och efter en stunds funderande kom jag fram till att det handlar om en odyssé. Huvudpersonen Xavier reser från sin hemstad Paris till Barcelona, där han tillbringar ett år som student och bor i ett kollektiv ihop med ett antal ungdomar från olika länder i Europa. Här handlar det främst om en inre resa. Visserligen reser han ju till ett annat land, men väl i Barcelona rör han sig på högst begränsat geografiskt område. När han återvänder hem har han mognat och blivit klokare.

Kung Midas
(Kungen får sin önskan uppfylld, att allt han vidrör förvandlas till guld, men även maten förvandlas till guld och man kan ju inte äta guld…)

Filmexempel:
Filmer om berömda framgångsrika män (eller kvinnor) som inser att de svälter ihjäl (bildligt talat), trots att allt de rör vid blir till guld (bildligt talat). De flesta ”Biopics” (biografiska filmer) brukar snudda vid detta tema. Ett nästan övertydligt exempel är The Aviator (Martin Scorsese, USA 2004), om tusenkonstnären Howard Hughes som har framgång i allt han företar sig, som filmskapare, flygplanskonstruktör etc. Han dejtar vackra glamorösa filmstjärnor som Katharine Hepburn och lever ett drömliv (sett utifrån), men snart rasar hela hans tillvaro ihop och han utvecklar ett allt grövre kontrollbehov och social fobi.

Naturligtvis kan jag som filmvetare här inte förbigå den film som alltid brukar toppa alla listor över de bästa filmerna genom tiderna: Citizen Kane (Orson Welles, USA 1941).Den är såpass kanoniserad att den nästan skulle kunna utgöra en arketypisk grundberättelse i sig själv, men det råder ingen tvekan om att den är baserad på myten om Kung Midas.

Faust
(En man säljer sin själ till djävulen i byte mot framgång)

Filmexempel:
Hit kan man räkna de flesta biopics om framgångsrika artister och konstnärer som är hyllade och framgångsrika, men ger upp sin själ och framstår som riktiga skitstövlar. På senare år har denna genre varit mycket populär i Hollywood, med filmerna om Ray Charles och Johnny Cash som tydliga exempel. Kanske man även kan räkna filmen om Edith Piaf, La vie en rose (Olivier Dahan FRA 2007), hit.

Oedipus
(Ung man mördar sin far och gifter sig med sin mor)

Filmexempel:
Eftersom incest är ett av de största tabuämnena (med rätta) så har knappast någon film gjorts som bokstavligen handlar om Oedipusproblematiken, utan man får tolka det bildligt. Ofta vrider man till temat, som i klassikern Mandomsprovet (Mike Nichols, USA 1967), där det hela utvecklas till ett triangeldrama mellan unge Benjamin, hans fars kompanjons fru och hennes dotter.

En annan variant på Oedipus är naturligtvis Psycho (Alfred Hitchcock, USA 1960), om en minst sagt osund relation mellan mor och son. Mer än så vill jag inte berätta, ifall någon (mot förmodan) inte har sett filmen i fråga.

© Per Arne Edvardsson, 2008-2010.

Fantasilöst filmsnusk

Denna text har jag tidigare publicerat på min andra blogg, där jag skriver om allt mellan himmel och jord.

Först vill jag varna alla känsliga personer för att det kan förekomma några s.k. ”runda ord” i denna blogg, så ni som är pryda gör klokast i att klicka bort er härifrån genast.

Jag har inte sett speciellt många porrfilmer i mitt liv. Den senaste tiden har jag dock haft möjlighet att se några, eftersom jag har haft Canal+ gratis i några veckor. Som den filmvetare jag är så var jag naturligtvis nyfiken på att analysera genren närmare. Då slog mig att de allra flesta porrfilmer inte gör mig det minsta kåt. Jag tänder helt enkelt inte på att se plastiga tjejer med silikontuttar och grotesk ansiktsmakeup, som stönar:
"- Yeah! Yeah! Fuck me! Fuck me!!!"Det är alltför uppenbart att deras upphetsning är spelad och att de dessutom är totalt obegåvade skådespelerskor.

Min upphetsning blir inte precis större av att titta på de manliga aktörerna. Jag betraktar mig som heterosexuell, men kan ändå tycka att en välbyggd naken man är väldigt vacker. Vackra män är det dock ont om i porrfilmer. De är i allmänhet två olika typer.
1. Muskelknutten som har ätit för mycket anabola steroider och mest ser ut som en gorilla.
2. Degklumpen, med gigantisk ölmage, som dessutom ofta döljer sin flintskallighet genom att raka huvudet.

Nästa avtändande faktor är miljöerna. Oftast är det minst sagt torftig scenografi.Påtagligt många porrfilmer verkar vara inspelade i lagerlokaler.

Nästa icke upphetsande detalj är samlagsställningarna. De knullar ofta i ställningar som borde leda till att de efteråt har ont i varenda led och varenda muskel. Förmodligen är det väl för att fotograferna ska kunna komma åt för närbilder i alla vinklar.En annan icke erektionsfamkallande faktor är de högklackade skorna. Högklackat kan ibland vara sexigt, men ALDRIG när man har sex. Jag skulle definitivt aldrig vilja ha sex med någon som har på sig decimeterhöga smala och vassa klackar. Risken är uppenbar att man skulle råka få en klack i magen, eller på ett ännu otrevligare ställe.

Sedan kommer vi till bildlösningarna, där fantasin är obefintlig. Det blir snart extremt långtråkigt med alla närbilder av en kuk som åker in och ut ur en fitta.

Den sista punkten jag tänkte ta upp är filmmusiken, som verkar vara "komponerad" av en 15-åring som vet mer om datorer än om musik. Oftast är det totalt fantasilös technopop som blir oerhört enerverande att lyssna på efter ett tag.

© Per Arne Edvardsson, 2010