Åsa-Nisse - en folkhemsikon

Åsa-Nisse är ju ett begrepp i den svenska filmhistorien. Namnet har blivit synonymt med filmer som präglas av den allra lägsta klassens buskis samt dessutom är taffliga till såväl manus som regi. Åsa-Nisse var ursprungligen en litterär karaktär i historier av Stig Cederholm, men flertalet av filmerna har bara lånat huvudkaraktärerna från den litterära förlagan. De flesta av filmerna regisserades av Ragnar Frisk och spelades faktiskt inte alls in i Småland, utan på landsbygden utanför Täby.

Ständiga ingredienser i filmerna är: Tjuvjakt, fiske, Åsa-Nisses fantasifulla uppfinningar (som oftast leder till smärre katastrofer), handlare Sjökvists tragikomiska jakt på kärleken och
”Den sjungande bonden” Bertil Boo (som sjunger någon högstämd pekoralistisk sång, lutad mot en högaffel eller gärdesgård). I de flesta filmerna får vi även genomlida en evighetslång komisk skräckfärd i sällskap av Åsa-Nisse och Klabbarparn i en skenande bil eller racerbåt.

Kännetecknande för skådespeleriet är att huvudaktörerna tar i så att de nästan drabbas av blodstörtning. Varenda replik och gest präglas av ett överspel in absurdum, vilket dock förmodligen snarare är regissörens fel än skådespelarnas.

Det gjordes tjugo Åsa-Nissefilmer 1949-69. I de första nitton spelades Åsa-Nisse av John Elfström och i den sista av Arne Källerud. Sidekicken Klabbarparn spelades av Artur Rohlén i de första arton filmerna och han var tydligen oersättlig eftersom rollfiguren ströks ur de två sista filmerna, när Rohlén inte orkade längre p.g.a. sviktande hälsa. Den sista Åsa-Nissefilmen med John Elfström, Åsa-Nisse och den stora kalabaliken, är den i särklass sämsta i serien. Man saknar verkligen Klabbarparn. Det enda minnesvärda i den filmen är musiknumren, när den då mycket populära sångerskan Mona Wessman sjunger Peter Himmelstrands klassiker Gå och göm dig Åke Tråk (3:a i Melodifestivalen 1968) och inte minst när Hep Stars framför Sagan om Lilla Sofi (komponerad av Benny Andersson och Lasse Berghagen). John Elfström (1902-81) var en mycket skicklig karaktärsskådespelare och det är synd att han idag nästan enbart är ihågkommen som Åsa-Nisse. Få människor idag känner till att han bl.a. arbetade med Ingmar Bergman och Arne Mattsson och gjorde allvarliga seriösa rolltolkningar med bravur. Artur Rohlén (1894-1972) förekom i ett mycket stort antal filmer på 40-50-talen, men gjorde mestadels små komiska bifigurer, tills han blev riktigt stor och folkkär som Klabbarparn. Det finns dock en del seriösa karaktärsroller även på hans meritlista. Han filmdebuterade redan 1918 i stumfilmsdramat Berg-Eyvind och hans hustru och senare var han med i filmatiseringen av Vilhelm Mobergs Rid inatt. Det finns ju åtskilliga exempel på kända komiker som har varit storartade i dramatiska seriösa roller. Två av de främsta svenska exemplen är ju Nils Poppe i Det Sjunde Inseglet och Carl-Gustav Lindstedt i Mannen på taket. Internationellt finns det åtskilliga exempel, från Charlie Chaplin till Jerry Lewis. Däremot finns det ytterst få exempel på seriösa karaktärsskådespelare som gjort succé i komiska roller. Kan det bero på att det svåraste av allt är att få människor att skratta? Den förutom John Elfström som förekommer i flest Åsa-Nissefilmer är Gustaf Lövås (1894-1968), som för alltid är ihågkommen som den godhjärtade, kärlekskranke och föga intelligente handlaren Sjökvist. Diverse olika aktriser spelade Åsa-Nisses fru Eulalia och Klabbarparns Kristin, men de som främst förknippas med dessa roller är Britta Öberg och Mona Geijer-Falkner

Men tillbaka till Åsa-Nisse. Jag citerar Bonniers Stora Filmguide:
”Innehållsmässigt är filmerna erbarmligt torftiga, även hantverket är av låg klass.”Det är svårt att säga emot, men ändå tittar jag hellre på en Åsa-Nissefilm än på många mer sentida svenska buskiskomedier. Samtliga Åsa-Nissefilmer blev totalsågade av kritikerna när de hade premiär, men med åren har en ny dimension tillkommit. Idag kan man titta på dem med ett visst nöje, om man ser dem som tidsdokument över en svunnen epok i Sveriges historia som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Alla då moderna trender avhandlas och vi får möta de idoler som var aktuella då; Från Jokkmokks-Jocke och Sven Tumba, till en ung Jerry Williams och halva ABBA (Hootenanny Singers i en film och Hep Stars i en annan). Åsa-Nisse testar innesporter som ”Stock Car” (skrotbilsrally) och vattenskidåkning och på 60-talet bygger han naturligtvis en månraket! För den forskare som tänker skriva en avhandling om Det Svenska Folkhemmet är det omöjligt att förbigå Åsa-Nisse, för det finns ytterst få svenska skildringar av denna epok som är mer tydliga. Den visar ett Sverige som en del längtar tillbaka till, men till stora delar handlar det ju om en falsk idyll som få som levde på den tiden kände igen sig i. En genomgående kritik i de samtida recensionerna av Åsa-Nissefilmerna var just den totala bristen på vardagsrealism och verklighetsanknytning. En kritik som naturligtvis blev allt starkare under det radikala sena 60-talet.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Källor:
Bonniers stora filmguideStockholm: Albert Bonniers förlag, 2005.
Den svenska långfilmen (CD-Rom)
Svenska Filminstitutet, Filmhusförlaget,
Norstedts Multimedia, 1997.