Fransk film

Jag har länge haft en speciell förkärlek för franska filmer. Jag är medveten om att man aldrig ska generalisera, för visst finns det franska filmer som är hur dåliga som helst, men generellt håller film från Frankrike en högre klass än film från något annat land. Jag kan bara erinra mig en fransk film jag sett som jag tyckte var riktigt svag och det var actionrullen Taxi (Gérard Pirès, 1998). Jag vet att många, till min stora förvåning, gillar just den filmen, men smaken är ju som baken. Kanske de gillar just det som jag inte gillar med den; att den är mer amerikansk än fransk, till berättarstilen? Vad är då typiskt för fransk film? Det är naturligtvis många olika saker, men jag ska försöka att betona de saker som är annorlunda mot amerikansk mainstreamfilm från Hollywood.

Det första är manuset. När fransk film är som bäst så är karaktärerna och miljöerna minst lika viktiga som den yttre handlingen. Jag nämner gärna en av mina favoritregissörer Eric Rohmer, vars filmer har väldigt lite yttre handling. Det är filmer där människor står och pratar, går och pratar, sitter och pratar, ligger och pratar. Det är alltså väldigt mycket dialog och större delen av handlingen bärs fram av dialogen. Många som är vana vid mainstreamfilm från Hollywood står inte ut i fem minuter med denna typ av film, men om man ger sig tid och koncentrerar sig så ger Rohmers filmer så mycket mer än en ytlig actionrulle, trots att ingen blir mördad och inget exploderar.

En annan sak som är typisk för fransk film är att huvudpersonerna oftast är skådespelare som ser ut som riktiga människor som man skulle kunna stöta ihop med på stan. Visst är skådespelerskor som Emmanuelle Béart eller Valeria Bruni-Tedeschi mycket vackra, men de är vackra på ett realistiskt sätt. Det finns kvinnor i verkligheten som ser ut så, men det finns INGEN i verkligheten som ser ut som Julia Roberts eller Angelina Jolie (inte ens de själva, utan att ha suttit hos frisören och sminkösen i ett par timmar). I fransk film är det ju vanligt med nakenscener, men även där gäller att de får lov att se ut som vanliga människor. I fransk film kan man få se celluliter och hängbröst på kvinnorna och håriga ölmagar på männen. Till skillnad från Hollywoodfilmen där stjärnorna ofta ersätts i nakenscenerna av stand-ins med ännu mer perfekt kropp än deras egna skönhetsopererade. På fotot här intill ser ni den fantastiska karaktärsskådespelerskan Romane Bohringer. Hon skulle aldrig kunna få jobb i Hollywood, eftersom hon har för små bröst, för stor näsa, skelar lätt och har en stor leverfläck i ansiktet. I mina ögon är hon dock jättevacker. När det gäller män så har de ju alltid tillåtits att se mer mänskliga ut. Gerard Depardieu är ju inte direkt någon skönhet, men har ändå lyckats få många filmjobb även i Hollywoodproduktioner. Men en fransk kvinna förväntas se ut som Brigitte Bardot för att få jobb i Hollywood.

Till sist måste jag nämna den allra största skillnaden mellan fransk film och mainstreamfilm från Hollywood. Det handlar om förhållningssättet gentemot publiken. I Hollywood tror man att publiken inte kan tänka själv, medan man i Frankrike tror att publiken faktiskt har egna hjärnor. Nu generaliserar jag naturligtvis grovt, för det finns även Hollywoodfilmer som kräver en viss tankeförmåga och franska filmer som inte kräver det. Jag ska illustrera med ett exempel, för att visa vad jag syftar på. En av de mest intressanta yngre filmarna av idag är François Ozon. En av hans bästa filmer visades häromkvällen i SVT. Kärlek tur och retur (5x2) från 2005 handlar om en kärlekshistoria som berättas baklänges. I filmens första scen möter vi paret när de skriver på skilsmässopapprena och i filmens slutscen får vi se dem bli förälskade. Vi möter dem däremellan i sammanlagt fem långa avsnitt, som båda utspelas med ett par års mellanrum. I en Hollywoodfilm hade man här inlett varje scen med en förklarande textskylt ”Två år tidigare”, men Ozon överlåter till tittarens egen intelligens att räkna ut detta. Det sammanfattar ganska bra vad fransk film står för. Den kräver lite mer av tittaren, men ger också mer än mainstreamfilm från Hollywood.

© Per Arne Edvardsson, 2008