En oroväckande filmtrend på senare år har varit att
dekonstruera klassiska hjältar och göra om dem till något som enbart har namnet
gemensamt med den de en gång var. Detta har skett med James Bond, där man tog
bort alla de ingredienser som är James Bond; humor, tekniska prylar,
promiskuiteten utan känslor, samt inte minst det klassiska Bondtemat som i de
senare filmerna endast spelas under sluttexterna. Vad som förr var en cineastisk
fest, med mer humor än spänning, har förvandlats till slätstrukna dussin-actionfilmer.
Ett liknande öde har drabbat detektivernas detektiv,
Sherlock Holmes.
Sir Arthur Conan Doyles skapelse är sannolikt filmhistoriens mest gestaltade litteräre karaktär. Det har gjorts ett otal filmatiseringar, varav den tidigaste kom redan 1905. Hur nära den litterära förlagan filmerna har legat har varierat mycket. Den version som ligger närmast Conan Doyles original lär vara TV-serien med Jeremy Brett som sändes i omgångar 1984-94. Den aktör som de flesta förknippar med Sherlock Holmes är dock Basil Rathbone, som spelade Sherlock Holmes i fjorton långfilmer, samt även i radio. De första två filmerna följer den litterära förlagan någorlunda, men sedan förflyttar man Holmes och Watson till nutid (1940-tal) och låter dem jaga nazister, vilket känns ganska bisarrt. Många har också invänt mot att Dr Watson, spelad av Nigel Bruce, i dessa filmer är dels för gammal och dels ger ett alltför korkat intryck. Ändå är det något med dessa filmer som känns äkta. Kanske för att jag (och många med mig) för första gången mötte karaktären Sherlock Holmes i just dessa filmer som ofta har TV-visats. Därför tenderar man lätt att jämföra alla Holmes och Watson med herrarna Rathbone och Bruce.
Sir Arthur Conan Doyles skapelse är sannolikt filmhistoriens mest gestaltade litteräre karaktär. Det har gjorts ett otal filmatiseringar, varav den tidigaste kom redan 1905. Hur nära den litterära förlagan filmerna har legat har varierat mycket. Den version som ligger närmast Conan Doyles original lär vara TV-serien med Jeremy Brett som sändes i omgångar 1984-94. Den aktör som de flesta förknippar med Sherlock Holmes är dock Basil Rathbone, som spelade Sherlock Holmes i fjorton långfilmer, samt även i radio. De första två filmerna följer den litterära förlagan någorlunda, men sedan förflyttar man Holmes och Watson till nutid (1940-tal) och låter dem jaga nazister, vilket känns ganska bisarrt. Många har också invänt mot att Dr Watson, spelad av Nigel Bruce, i dessa filmer är dels för gammal och dels ger ett alltför korkat intryck. Ändå är det något med dessa filmer som känns äkta. Kanske för att jag (och många med mig) för första gången mötte karaktären Sherlock Holmes i just dessa filmer som ofta har TV-visats. Därför tenderar man lätt att jämföra alla Holmes och Watson med herrarna Rathbone och Bruce.
Sherlock Holmes tycks alltid vara lika aktuell och relevant. På senare år har han förekommit i en brittisk TV-serie, där man flyttat handlingen till nutid (precis som på Rathbones tid). I vår moderna tid är naturligtvis Sherlock Holmes ett datasnille. Lustigt nog känns denne moderne Sherlock mer äkta än den som vi har fått möta i Robert Downey Jr:s gestalning i hittills två filmer, trots att de sistnämnda filmerna utspelar sig under den Viktorianska tiden och är tidstrogna till det yttre. Vad är det då som inte stämmer i denna nya version av Sherlock Holmes? Framförallt är det alldeles för mycket action. Visst förekommer det enstaka actionscener i Conan Doyles texter, men de scenerna är snarast undantag. Det handlar aldrig om några utdragna slagsmål med karatesparkar i slow motion, eller våldsamma explosioner. Som karaktär är inte heller denne Sherlock Holmes riktigt övertygande. I den senaste filmen har han t.ex. skäggstubb, vilket ingen gentleman vid förra sekelskiftet skulle ha visat sig bland folk med. Det var helt otänkbart att vara orakad. Antingen var man slätrakad, eller så hade man helskägg. Något däremellan var helt oacceptabelt, framförallt för en gentlemannadetektiv och klädsnobb som Sherlock Holmes. Det som de allra flesta förknippar med Sherlock Holmes är ju annars hans exceptionella slutledningsförmåga, men inte heller den egenskapen får vi se speciellt mycket av i dessa två filmer.
Varför förstör man en klassisk detektiv på detta sätt? Är
man så rädd för att den moderna publiken inte ska kunna ta till sig Sherlock
Holmes som han är? Måste man reducera honom till en simpel actionhjälte?
© Per Arne Edvardsson, 2013
