Ju längre desto sämre?

Häromdagen tittade jag på filmen om J. Edgar Hoover och en tanke som slog mig var att den, likt de flesta Hollywoodfilmer idag, var alldeles för lång. Jag vill minnas att den landade på 2 timmar och 15 minuter och jag är övertygad om att den hade varit bättre om den kortats med en halvtimme. Idag verkar producenterna och regissörerna i Hollywood tro att en film måste vara över två timmar. Inget kunde vara mer felaktigt!

Faktum är att få filmer vinner något på att vara längre än 90 minuter. Den övre gränsen för en långfilm borde gå vid 1 timme och 45 minuter. Undantaget är episka filmer i stil med Lawrence av Arabien eller Borta med vinden, men såväl nämnda J. Edgar och The Aviator hade vunnit på att kortas ordentligt. Att de två filmerna blivit så långa handlar säkert om att det är filmbiografier och man vill få plats med personens hela liv. Detta klarar man dock i Storbritannien, vilket den utmärkta Järnladyn visar. Den klarar att berätta det väsentliga på 1 timma och 40 minuter och den hade garanterat förlorat på att förlängas med en halvtimme.

Det verkar vara ett amerikanskt fenomen, det där att man inte vill ”killa sina darlingar”. Det är bara att titta på vilken amerikansk roman som helst. De flesta är minst 100 sidor för tjocka och hade vunnit på att komprimeras. Jag vet inte om det är sant att vissa författare får betalt per sida, men man kan misstänka att filmskaparna i Hollywood får betalt per minut.

 © Per Arne Edvardsson, 2013