För några år sedan skrev jag en B-uppsats i filmvetenskap med titeln Kan luffaren tala? Den handlade om Chaplins ljudfilmsproduktion, som orättvist har hamnat i skuggan av hans stora stumfilmsproduktion. Han gjorde endast fem riktiga ljudfilmer och de är samtliga mycket sevärda, men dessa kan jag återkomma till en annan gång. Här följer nu inledningen till min B-uppsats, som i några korta rader beskriver Chaplin och berättar om min relation till honom.
Jag har det gemensamt med de flesta andra nu levande personer att jag inte minns mitt första möte med gestalten Chaplin. Han är för de allra flesta av oss en företeelse som alltid har funnits och säkert kommer att finnas som ett begrepp, så länge det finns människor på jorden. Be vilken 7-åring som helst att härma Chaplin och han/hon kommer att gå hjulbent med fötterna utåt, även om han/hon aldrig har sett en enda film med Chaplin. Jag har själv jobbat med lågstadiebarn och bevittnat detta fenomen. Be dem sedan härma Buster Keaton eller Harold Lloyd och de förvandlas till levande frågetecken. Däremot kan jag erinra mig om när och hur jag lärde mig att beundra och älska Chaplin-gestalten. Det var på det glada 70-talet (innan videobandspelaren hade blivit var mans egendom). Min morfar var ivrig amatörfilmare och hade en smalfilmsprojektor på vilken han inte enbart visade sina egna verk, utan även köpta små filmsnuttar ur framförallt Chaplins stumfilmskomedier. Jag fascinerades av precisionen och perfektionen i Chaplins scener och det är en fascination som består, till denna dag.
Det har genom åren skrivit en stor mängd böcker och avhandlingar och säkert miljontals artiklar om filmskaparen, komikern, människan och allra mest myten, Charlie Chaplin. Det har påståtts att Chaplin är den mest berömda människa som har levat i hela världshistorien. Kanske är det sant, kanske är det en överdrift, men få har lämnat så djupa spår i hela vårt kollektiva medvetna som Charles Spencer Chaplin. Hans berömda siluett, med plommonstop på sned, böjd bambukäpp i vänster hand, hjulbenta ben i för stora byxor samt alltför stora skor, känns igen av människor i alla åldrar i alla världens hörn. Han är en av ytterst få filmskapare vars stumfilmer visas regelbundet än idag och fortfarande återupptäcks av unga personer.
Charlie Chaplin hade en filmkarriär som varade i mer än femtio år. Han upptäcktes av stumfilmspionjären Mack Sennet och debuterade på film redan 1914. Det tog dock ett par filmer innan han hade uppfunnit sin berömda luffarkaraktär, som han för alltid skulle komma att förknippas med. I sina tidigaste filmer regisserades han av andra, men mycket snart tog han själv över den sysslan. Mack Sennets stumfilmskomedier var tillverkade efter löpande bandprincipen. Humorn var slapstickbetonad och handlade mest om folk som drattade på ändan, blev slagna i skallen, eller fick en burk målarfärg över sig. Varje film slutade med en jakt, där ofta huvudpersonen jagades av polisen. Eftersom filmstudion hette Keystone så blev de klantiga poliserna kända som Keystone Kops. Chaplin ifrågasatte tidigt dessa fantasilösa slapstickfarser och insåg att det borde gå att göra även komedier med lite djup i och en riktig handling. Därför lämnade han snart Keystone och sökte sig till nya jaktmarker, vilket så småningom ledde till bildandet av United Artists – det första independentbolaget i Hollywood. Det finns mycket mer att berätta om Chaplin, så jag återkommer.
© Per Arne Edvardsson, 2011
