Ingen händelse i filmhistorien har varit mer omvälvande än ljudfilmens ankomst. Det finns en massa gamla myter om denna händelse, så det är inte helt lätt att bena ut vad som är sant och vad som är en skröna. Om vi ska börja med den största myten, så kan man alltid fråga några allmänbildade människor vilken film som var den första ljudfilmen. De kommer säkerligen att svara Jazzsångaren (Alan Crosland, USA 1927). Det hade jag också gjort, fram tills för några år sedan. Att Jazzsångaren var den första ljudfilmen är ju en ”sanning” som har hamrats in i en från det att jag började läsa böcker om film när jag var ca 10 år. Det enda problemet är att det inte är sant. Möjligen kan man gå med på att det är en sanning med modifikation. Alla som ser Jazzsångaren för första gången blir besvikna, när de märker att den till 80% är en stumfilm. Det är nämligen bara ett fåtal scener som har synkront ljud och det är bara en enda scen där det förekommer ett kort avsnitt av talad dialog. De övriga ljudavsnitten är sångnummer, där Al Jolson framför sånger som antingen är äckligt sentimentala eller pinsamt klämkäcka. Fast jag måste ju tillägga att låtarna uppfattas så av oss idag. 1927 var Al Jolson världens störste ”popstjärna” och en av de första populärartister vars skivor sålde i miljonupplagor. Det upphör aldrig att förvåna mig hur den kollektiva smaken förändras, i vissa fall.
Ljudsystemet som användes kallades Vitaphone. Det fungerade så att ljudet följde med på grammofonskivor, vilket naturligtvis försvårade synkandet. Det lär ha varit vanligt att läpprörelserna på duken inte stämde så bra med ljudet som kom ur högtalarna, men för den tidens biopublik var ljudet i sig en sådan sensation att de översåg med den detaljen. Den tidens grammofonskivor var ju s.k. stenkakor, som var oerhört bräckliga. Sålunda hände det säkert ofta att någon skiva hade gått sönder på väg till bion, så vissa scener fick förbli stumma. Jazzsångaren var alltså inte en riktig ljudfilm, från början till slut. Det var heller inte den första film med ljudinslag. Redan i början av 1900-talet gjorde man kortfilmer där kända operasångare sjöng sina paradnummer. De sjöng live och samtidig spelade man in ljudet på fonografrulle eller grammofonskiva. Dessa filmer, som alltså var en föregångare till dagens musikvideos, visades som förspel på biograferna. Så tidigt som 1901 spelade man in sådana ”ljudfilmer” i Sverige, enligt Leif Furhammar ( se boken Filmen i Sverige).
Vilken var då den första riktiga ljudfilmen, om man menar en långfilm med synkroniserat ljud från början till slut? Svaret är Lights of New York (Bryan Foy, USA 1928). En film som nästan ingen har hört talas om och som jag, skam till sägandes, aldrig har sett. Enligt omdömena på IMDB så har den knappast något större underhållningsvärde idag, vilket gäller de allra flesta filmer från den tiden. Som ett filmhistoriskt dokument är den dock intressant, så jag hoppas få möjligheten att se den. Den var inspelad med samma klumpiga ljudsystem (Vitaphone med grammofonskivor), men snart skulle ett mer praktiskt ljudsystem komma. Samma år kom filmen En flygarbragd (The Air Circus, Howard Hawks, USA 1928) där man hade ett optiskt ljudspår på filmremsan. Ett system som faktiskt uppfanns så tidigt som 1906 av fransk-engelske uppfinnaren Eugene Lauste.
Det fascinerande är hur oerhört snabbt ljudfilmen slog ut stumfilmen. Redan 1929 producerades det fler ljudfilmer än stumfilmer i Hollywood och så tidigt som 1930 producerades den allra sista riktiga stumfilmen i USA. I övriga världen fortsatte man att spela in stumfilm i ytterligare något år, men i början av 30-talet var stumfilmen i stort sett utdöd. Jag återkommer till den tidiga ljudfilmen i nästa blogg.
Källor:
Furhammar, Leif - Filmen i Sverige
Bra Böcker, 1991
Robertson, Patrick - Guinness bok om Film
Forum, 1982
http://www.IMDB.com
© Per Arne Edvardsson, 2011
