Härom veckan såg jag den svenska filmen Sök (Maria von Heland, 2006) på TV.
Jag minns att den fick ljum kritik när den var ny, men jag var ändå lite nyfiken, eftersom det är en film om nätdejting. Jag har själv stor erfarenhet av den hobbyn nämligen. Jag blev gruvligt besviken på filmen, som uppenbarligen var författad och regisserad av någon som inte har någon erfarenhet av ämnet i fråga. För det första hade vi reaktionerna från omgivningen på huvudpersonens nätdejtande. Alla hennes vänner och anhöriga var chockade och avståndstagande eller åtminstone förvånade. Jag tänkte bara ”Men hallå???”
Det finns väl ingen idag som ens höjer på ögonbrynen över att någon har träffat någon på nätet?Nästan alla jag känner som befinner sig i en s.k. parrelation har träffat sin partner på nätet. Det är det i särklass vanligaste sättet att träffas idag. Åtminstone i en storstad som Göteborg.
Jag minns att den fick ljum kritik när den var ny, men jag var ändå lite nyfiken, eftersom det är en film om nätdejting. Jag har själv stor erfarenhet av den hobbyn nämligen. Jag blev gruvligt besviken på filmen, som uppenbarligen var författad och regisserad av någon som inte har någon erfarenhet av ämnet i fråga. För det första hade vi reaktionerna från omgivningen på huvudpersonens nätdejtande. Alla hennes vänner och anhöriga var chockade och avståndstagande eller åtminstone förvånade. Jag tänkte bara ”Men hallå???”
Det finns väl ingen idag som ens höjer på ögonbrynen över att någon har träffat någon på nätet?Nästan alla jag känner som befinner sig i en s.k. parrelation har träffat sin partner på nätet. Det är det i särklass vanligaste sättet att träffas idag. Åtminstone i en storstad som Göteborg.
Sedan fick vi naturligtvis följa med på några av hennes ”skräckdejter”, vilket också fick mig att baxna. Visst har jag också varit med om katastrofala dejter, men det var före Internet när jag en period roade mig med att svara på gammaldags kontaktannonser. Finessen med nätdejtande är just att man kan prata på nätet en tid innan första dejten, så märker man om någon är helt fel. Självklart utbyter man även foton, så man slipper bli chockad av personens utseende.
I filmen Sök däremot så råkar naturligtvis Amanda Ooms karaktär ut för alla typer av missfoster, inkluderat en verklig psykopat som jagar henne över halva Stockholm. Säkert kan en och annan psykopat lyckas dupera någon på nätet, men de allra flesta med sådan drag avslöjar sig ganska snabbt om man har pratat med dem på MSN ett par gånger. Jodå: det finns kvinnliga psykopater också!
Man får även se hur hon tvingas sitta och umgås med killar som hon absolut inte har någonting gemensamt med. Jag upprepar: Men hallå!!!
Innan man träffar någon från nätet så nätpratar man ju ett tag och då märker man ju om man inte har något gemensamt.
I filmen Sök däremot så råkar naturligtvis Amanda Ooms karaktär ut för alla typer av missfoster, inkluderat en verklig psykopat som jagar henne över halva Stockholm. Säkert kan en och annan psykopat lyckas dupera någon på nätet, men de allra flesta med sådan drag avslöjar sig ganska snabbt om man har pratat med dem på MSN ett par gånger. Jodå: det finns kvinnliga psykopater också!
Man får även se hur hon tvingas sitta och umgås med killar som hon absolut inte har någonting gemensamt med. Jag upprepar: Men hallå!!!
Innan man träffar någon från nätet så nätpratar man ju ett tag och då märker man ju om man inte har något gemensamt.
Den första filmen om nätdejting (eller åtminstone den första kända storfilmen om ämnet) var
Du har mail (Nora Ephron, USA 1998). Den är rolig att se idag, som ett tidsdokument. Det finns ju få prylar som så snabbt blir omoderna som datorer. Det räcker att en film är tio år gammal så känns datorerna (med tillhörande hårdvara och mjukvara) i filmen fullkomligt uråldriga. 1998 var det fortfarande långt ifrån alla som hade en Internetuppkoppling hemma. Själv skaffade jag Internet först 2001. Det var alltså fortfarande hippt att surfa på nätet och inget som alla gjorde. När man idag ser Du har mail, så skrattar man åt att de hippa New York-människorna sitter där och kopplar upp sig med snigelmodem (28k?) och man hör det där surrandet, sprakandet och tutandet som idag känns lika arkaiskt som ljudet av en skrivmaskin. När de chattar använder de AOL – America On Line, som väl ingen har använt sedan 1999. Man hajar också till över att de inte utbyter foton på nätet, tills man erinrar sig att det knappast var möjligt 1998. Ingen hade digitalkamera på den tiden, så i så fall fick man först scanna in ett foto. Att skicka ett foto med ett 28 k-modem hade dessutom tagit en halv dag, även om det bara var i passfotostorlek, så det var knappast aktuellt.
Till sist undrar jag om ni, mina eventuella läsare, har tänkt på hur stor dominans det är av Apple-datorer i filmer? Inte bara i amerikanska filmer, utan även i svenska, som den ovannämnda. I nio fall av tio när en dator visas i bild så är det en Apple-logga på locket.
Det är ju ett förhållande som knappast speglar verkligheten. Jag känner, mig veterligen, inte en enda person som har en Apple Macintosh.
Hur har då detta fenomen uppstått? Törs vi gissa att det handlar om PRODUKTPLACERING…?
Du har mail (Nora Ephron, USA 1998). Den är rolig att se idag, som ett tidsdokument. Det finns ju få prylar som så snabbt blir omoderna som datorer. Det räcker att en film är tio år gammal så känns datorerna (med tillhörande hårdvara och mjukvara) i filmen fullkomligt uråldriga. 1998 var det fortfarande långt ifrån alla som hade en Internetuppkoppling hemma. Själv skaffade jag Internet först 2001. Det var alltså fortfarande hippt att surfa på nätet och inget som alla gjorde. När man idag ser Du har mail, så skrattar man åt att de hippa New York-människorna sitter där och kopplar upp sig med snigelmodem (28k?) och man hör det där surrandet, sprakandet och tutandet som idag känns lika arkaiskt som ljudet av en skrivmaskin. När de chattar använder de AOL – America On Line, som väl ingen har använt sedan 1999. Man hajar också till över att de inte utbyter foton på nätet, tills man erinrar sig att det knappast var möjligt 1998. Ingen hade digitalkamera på den tiden, så i så fall fick man först scanna in ett foto. Att skicka ett foto med ett 28 k-modem hade dessutom tagit en halv dag, även om det bara var i passfotostorlek, så det var knappast aktuellt.
Till sist undrar jag om ni, mina eventuella läsare, har tänkt på hur stor dominans det är av Apple-datorer i filmer? Inte bara i amerikanska filmer, utan även i svenska, som den ovannämnda. I nio fall av tio när en dator visas i bild så är det en Apple-logga på locket.
Det är ju ett förhållande som knappast speglar verkligheten. Jag känner, mig veterligen, inte en enda person som har en Apple Macintosh.
Hur har då detta fenomen uppstått? Törs vi gissa att det handlar om PRODUKTPLACERING…?
© Per Arne Edvardsson, 2009
