Nyligen visade SVT kavalkadfilmen That's Entertainment (1974). Jag älskar verkligen den filmen, för man får riktigt frossa i musik, glitter och akrobatiska dansnummer från när Hollywood var som bäst. När filmen sammanställdes levde fortfarande många av de största stjärnorna från denna gyllene epok, så vi får möta bl.a. James Stewart, Bing Crosby, Frank Sinatra, Fred Astaire och Gene Kelly, som alla fortfarande var vid god vigör 1974.
Jag ska bespara er en längre föreläsning om Hollywoods historia, den här gången, men under den s.k. Studioeran fanns det åtta stora filmbolag i Hollywood. Alla som kan sin filmhistoria vet att Metro Goldwyn Mayer var det av de stora filmbolagen som specialiserade sig på musikaler. Även andra filmbolag producerade musikaler och MGM gjorde även filmer i andra genrer, med bl.a. Bröderna Marx, men det var inom filmmusikalens område som MGM var som bäst.
De första filmmusikalerna dök upp strax efter ljudfilmens genombrott och till en början handlade det om mer eller mindre avfilmade revyer, som fick fantasilösa titlar som The Hollywood Revue of 1929. Den typen av filmer är tämligen outhärdliga att titta på idag, mer än som ren kuriosa och tidsdokument. Den verkliga filmmusikalen föddes på 30-talet och var i de allra flesta fall en romantisk komedi, där handlingen med jämna mellanrum avbröts av sång och dansnummer. Observera att de sånger som framfördes i dessa musikalnummer i de flesta fall inte var specialskrivna för den filmen. Det var snarare en regel än ett undantag att man återanvände gamla låtar. I extramaterialet till DVD-utgåvan av Singin’ in The Rain kan man få se hur låten som givit filmen sitt namn redan hade använts i ett sett stort antal filmer, när nämnda film med Gene Kelly1952 slutligen erbjöd den slutgiltiga versionen som vi alla känner.
De första filmmusikalerna dök upp strax efter ljudfilmens genombrott och till en början handlade det om mer eller mindre avfilmade revyer, som fick fantasilösa titlar som The Hollywood Revue of 1929. Den typen av filmer är tämligen outhärdliga att titta på idag, mer än som ren kuriosa och tidsdokument. Den verkliga filmmusikalen föddes på 30-talet och var i de allra flesta fall en romantisk komedi, där handlingen med jämna mellanrum avbröts av sång och dansnummer. Observera att de sånger som framfördes i dessa musikalnummer i de flesta fall inte var specialskrivna för den filmen. Det var snarare en regel än ett undantag att man återanvände gamla låtar. I extramaterialet till DVD-utgåvan av Singin’ in The Rain kan man få se hur låten som givit filmen sitt namn redan hade använts i ett sett stort antal filmer, när nämnda film med Gene Kelly1952 slutligen erbjöd den slutgiltiga versionen som vi alla känner.
Filmmusikalgenren nådde sin höjdpunkt under 40- och 50-talen, med stjärnor som Fred Astaire, Ginger Rogers, Gene Kelly, Ann Miller, Cyd Charisse m.fl. Oftast var inte intrigerna speciellt utvecklade i dessa musikaler. Det beskrivs bra av Frank Sinatra i inledningen till That's Entertainment:
”Boy meets girl, boy loses girl, boy sings a song and gets girl”
Det som främst attraherar mig personligen med dessa MGM-musikaler är att de erbjuder en total verklighetsflykt. De utspelar sig i en total fantasivärld, där huvudpersonerna är karikatyrer som rör sig i en värld av målade kulisser. Man gör inte anspråk på att försöka sig på någon form av realism, utan det är 100% fiction. Den klassiska filmmusikalens era varade i knappt tre decennier. TV: s genombrott på 50-talet ledde till att publikens biovanor förändrades. När man kunde se verklighetens krig och elände i sitt vardagsrum så kanske Hollywoods glittrande musikaler kändes lite väl avlägsna från verkligheten. Om man undantar 60-talets två braksuccéer My Fair Lady och Sound of Music, som var den gamla filmmusikalens två sista praktverk, så dog genren sakta under andra halvan av 50-talet.
”Boy meets girl, boy loses girl, boy sings a song and gets girl”
Det som främst attraherar mig personligen med dessa MGM-musikaler är att de erbjuder en total verklighetsflykt. De utspelar sig i en total fantasivärld, där huvudpersonerna är karikatyrer som rör sig i en värld av målade kulisser. Man gör inte anspråk på att försöka sig på någon form av realism, utan det är 100% fiction. Den klassiska filmmusikalens era varade i knappt tre decennier. TV: s genombrott på 50-talet ledde till att publikens biovanor förändrades. När man kunde se verklighetens krig och elände i sitt vardagsrum så kanske Hollywoods glittrande musikaler kändes lite väl avlägsna från verkligheten. Om man undantar 60-talets två braksuccéer My Fair Lady och Sound of Music, som var den gamla filmmusikalens två sista praktverk, så dog genren sakta under andra halvan av 50-talet.
Man fortsatte att producera musikaler i Hollywood, men de var av en annan sort. Plötsligt erbjöd inte musikalerna enbart en verklighetsflykt, utan man valde musikalens form för att skildra nutiden och samhällsproblem. Utvecklingen startade med West Side Story och kulminerade på 70-talet med Saturday Night Fever. Kanske man kan nämna Cabaret i detta sammanhang, men det är tveksamt om Cabaret verkligen är en musikalfilm, eftersom musiknumren framförs från en teaterscen i filmen och inte är direkt kopplade till filmens handling.
Den gamla typen av filmmusikal fick ett uppsving 2001, med filmen Moulin Rouge. Den är i mångt och mycket en gammaldags musikalfilm, eftersom karaktärerna brister ut si sång (som på den gamla goda tiden) och man återanvänder gamla låtar istället för att bruka specialskrivna sånger. Moulin Rouge har dock, trots sin stora framgång, inte fått några direkta efterföljande. Kanske det beror på att musikalfilmer är så dyra att producera at man hellre gör film av en framgångsrik scenmusikal, som i fallen med Evita och den aktuella Mamma Mia. Båda de filmerna var ju givna kommersiella succéer från början, eftersom de var två av de mest framgångsrika scenmusikalerna i modern tid.
© Per Arne Edvardsson, 2009
