Jag tittade på gårdagens matinéfilm i SVT, Drottning Kristina (Rouben Mamoulian, USA 1933). När man läser om Queen Christina (som den heter i original) på IMDB.com så verkar alla recensenter anse den vara ett mästerverk. Jag kan inte för mitt liv begripa hur de kan vara av den uppfattningen. För mig framstår den som ett ädelpekoral som är 95% fiction och i princip bara har lånat namnen ur den svenska historien. De anglifierade namnen, bör tilläggas. Som svensk fnissar man lätt när Prins Karl Gustav kallas ”Prince Charles” och om man vet lite om svensk historia gapskrattar man när han dyker upp i bild. Han är nämligen lång blond och stilig. I verkligheten var den blivande Karl X Gustav kort, mörk och tämligen korpulent.
Det är aningen lättare att smälta att Greta Garbo inte är det minsta lik verklighetens Drottning Kristina, för Garbo är ju Garbo. Idag frågar man sig dock varför de inte ens kunde sätta på henne en mörklockig peruk, så hon åtminstone skulle påminna litegrand om den historiska person som hon porträtterar. Svaret ligger förmodligen i det faktum att filmen var ett s.k. ”Star vehicle”. alltså en film som har som sin viktigaste uppgift att visa en viss stjärna i bild så mycket som möjligt. Då gick det naturligtvis inte att sminka henne till oigenkännlighet och sätta på henne en peruk. Biopubliken betalade för att se Garbo och då skulle de få se Garbo och inte den rollkaraktär som hon spelade.
Själva storyn har också väldigt lite med verkligheten att göra. Det börjar med kalkonscenen i början där man får se Hjältekonungen Gustav II Adolf, som döende på slagfältet säger:
” I was The King of Sweden!” Lite senare får vi se Drottning Kristina stiga upp på morgonen och gå ut och tvätta ansiktet i snön! Ett föga sannolikt agerande av en Drottning av Guds nåde på 1600-talet. Sverige framställs förövrigt som ett land där det ALLTID ligger ett djupt snötäcke och är vinter året runt. Sen följer kärlekshistorien med det spanska sändebudet (spelad av Garbos f.d. pojkvän John Gilbert), som i slutet av filmen blir dödligt sårad i duell med Drottningens kavaljer Magnus Gabriel De La Gardie. Även den officiella anledningen till hennes abdikation förvanskas. Här lämnar hon tronen för att följa med sin kärlek till Spanien, vilket inte riktigt stämmer överens med det vi fick läsa i historieböckerna i skolan. Fel orsak och fel land, alltså!
Nu finns det naturligtvis de som menar att man till filmens försvar får säga att den är 74 år gammal och visst var det så på den tiden att man lät fantasin löpa fri när man gjorde historiska filmer, byggda på verkliga personer och händelser. Å andra sidan kan jag nämna ett stort antal filmer gjorda vid samma tid, som idag fortfarande känns hur fräscha som helst. Framförallt tänker jag på de s.k. Screwballkomedierna, som jag kommer att återvända till inom kort. Jag såg nyligen om Howard Hawks klassiker Ingen fara på taket (Bringing up Baby), med Cary Grant och Katharine Hepburn i huvudrollerna. Den filmen är endast fem år yngre än Drottning Kristina, men känns påtagligt modern i såväl tempo som agerande. Många komedier från 30-talet har faktiskt åldrats bättre än vissa komedier som gjordes femtio år senare, men det är en annan historia.
Få dramer från 30-talet har dock åldrats med värdighet. För en modern tittare är tempot segt, agerandet teatraliskt och scenografin saknar all realism. Det syns tydligt att även utomhusscener i de allra flesta fall är filmade i en studio. Eftersom frigoliten inte var uppfunnen 1933 så kan man spekulera över vad de använde som snö. Min gissning är grovsalt, som jag vet att de ibland har använt i Sverige när de ska spela in en julkalender mitt i sommaren.
Det är aningen lättare att smälta att Greta Garbo inte är det minsta lik verklighetens Drottning Kristina, för Garbo är ju Garbo. Idag frågar man sig dock varför de inte ens kunde sätta på henne en mörklockig peruk, så hon åtminstone skulle påminna litegrand om den historiska person som hon porträtterar. Svaret ligger förmodligen i det faktum att filmen var ett s.k. ”Star vehicle”. alltså en film som har som sin viktigaste uppgift att visa en viss stjärna i bild så mycket som möjligt. Då gick det naturligtvis inte att sminka henne till oigenkännlighet och sätta på henne en peruk. Biopubliken betalade för att se Garbo och då skulle de få se Garbo och inte den rollkaraktär som hon spelade.
Själva storyn har också väldigt lite med verkligheten att göra. Det börjar med kalkonscenen i början där man får se Hjältekonungen Gustav II Adolf, som döende på slagfältet säger:
” I was The King of Sweden!” Lite senare får vi se Drottning Kristina stiga upp på morgonen och gå ut och tvätta ansiktet i snön! Ett föga sannolikt agerande av en Drottning av Guds nåde på 1600-talet. Sverige framställs förövrigt som ett land där det ALLTID ligger ett djupt snötäcke och är vinter året runt. Sen följer kärlekshistorien med det spanska sändebudet (spelad av Garbos f.d. pojkvän John Gilbert), som i slutet av filmen blir dödligt sårad i duell med Drottningens kavaljer Magnus Gabriel De La Gardie. Även den officiella anledningen till hennes abdikation förvanskas. Här lämnar hon tronen för att följa med sin kärlek till Spanien, vilket inte riktigt stämmer överens med det vi fick läsa i historieböckerna i skolan. Fel orsak och fel land, alltså!
Nu finns det naturligtvis de som menar att man till filmens försvar får säga att den är 74 år gammal och visst var det så på den tiden att man lät fantasin löpa fri när man gjorde historiska filmer, byggda på verkliga personer och händelser. Å andra sidan kan jag nämna ett stort antal filmer gjorda vid samma tid, som idag fortfarande känns hur fräscha som helst. Framförallt tänker jag på de s.k. Screwballkomedierna, som jag kommer att återvända till inom kort. Jag såg nyligen om Howard Hawks klassiker Ingen fara på taket (Bringing up Baby), med Cary Grant och Katharine Hepburn i huvudrollerna. Den filmen är endast fem år yngre än Drottning Kristina, men känns påtagligt modern i såväl tempo som agerande. Många komedier från 30-talet har faktiskt åldrats bättre än vissa komedier som gjordes femtio år senare, men det är en annan historia.
Få dramer från 30-talet har dock åldrats med värdighet. För en modern tittare är tempot segt, agerandet teatraliskt och scenografin saknar all realism. Det syns tydligt att även utomhusscener i de allra flesta fall är filmade i en studio. Eftersom frigoliten inte var uppfunnen 1933 så kan man spekulera över vad de använde som snö. Min gissning är grovsalt, som jag vet att de ibland har använt i Sverige när de ska spela in en julkalender mitt i sommaren.
© Per Arne Edvardsson, 2007
