3D - en gammal fluga

Trenderna kommer och går inom filmen, men en trend som kommer tillbaka med jämna mellanrum är 3D. Den första stora 3D-trenden kom redan på 50-talet. I allmänhet gjorde man dessa filmer i två versioner; en med 3D och en utan, eftersom det krävdes speciell utrustning för att visa 3D-filmer och de flesta biografer inte hade sådan. Kända filmer som producerades i 3D-versioner på 50-talet var bl.a. Alfred Hitchcocks Slå nollan till polisen samt den kultförklarade skräckfilmen Creature from the Black Lagoon. Den andra 3D-vågen kom på 80-talet, då man fick rödgröna glasögon med Röster i Radio& TV och ett antal 3D-filmer visades av SVT.
Utvecklingen har gått framåt. Istället för glasögonen med ett rött och ett grönt glas, som man var tvungen att bära för att se filmer inspelade med anaglyftekniken, har man nu andra typer av glasögon. Kommer 3D-tekniken ta över den här gången, eller kommer den att återigen bara bli en kortvarig trend? Jag tror att om 3D-tekniken ska bli standard för all filmproduktion så krävs det ett system där publiken inte behöver ha speciella glasögon på sig för att få tredimensionella rörliga bilder. Det krävs också att biograferna inte behöver ha någon speciell utrustning för att visa 3D-filmerna och slutligen krävs det att 3D-effekten även fungerar om filmen visas i TV eller på DVD/Blueray.

Vad ska man då ha 3D till? Man kan ju fråga sig hur mycket denna effekt egentligen tillför, men man ska vara försiktig med att använda den typen av argument mot 3D. Trots allt var det påtagligt många som tyckte exakt samma när de första ljudfilmerna kom i slutet av 20-talet. ”Vad ska man ha ljud till? Ljudfilmer är bara en gimmick som folk snart tröttnar på.”
Kanske alla filmer kommer att vara 3D-filmer om tio år, eller så visar det sig att 3D bara var en kortlivad fluga denna gång också.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Ljudfilmsrevolutionen, Del 2

I mitt förra blogginlägg berättade jag om när ljudfilmen kom till Hollywood. Det är omöjligt för oss idag att förstå hur omvälvande det var för hela filmbranschen. Av de riktigt stora stjärnorna under stumfilmstiden var det egentligen bara Greta Garbo, Charlie Chaplin samt Laurel & Hardy (Helan & Halvan) som överlevde övergången till ljudfilm. Greta Garbos mörka röst med den pikanta svenska brytningen snarare ökade hennes magiska dragningskraft på publiken. Laurel & Hardy hade också ”rätt” röster, som gjorde dem ännu roligare än de hade varit som stumfilmskomiker.

Charlie Chaplin försökte in i det längsta att undvika ljudfilmen. Han gjorde först två ”hybridfilmer”, som i huvudsak är stumfilmer som har kryddats med ljud. Stadens ljus från 1932 är en stumfilm, i det att den saknar dialog, men på ljudspåret finner man Chaplins egenkomponerade filmmusik samt en massa ljudeffekter. I Moderna tider från 1935 tar han ytterligare ett steg närmare ljudfilmen. Inte heller i denna film förekommer någon dialog, men man hör röster som kommer från en högtalare samt från den stora bildskärmen där chefen för fabriken kommenderar de anställda. I slutet av filmen får man för första gången höra Charlie Chaplins röst, när han sjunger Manschettvisan med en nonsenstext. Först så sent som 1940 vågar Chaplin göra en riktig ljudfilm, med talad dialog rakt igenom, i form av mästerverket Diktatorn. Även om Chaplins karriär som ljudfilmsregissör inte var lika framgångsrik som hans stumfilmsperiod, så anser jag att hans ljudfilmer samtliga är mycket sevärda. Han visar gång på gång att han inte hade behövt vara så rädd för att ta steget över till ljudfilmen. Som en parentes kan jag nämna att jag för några år sedan skrev en B-uppsats i ämnet Filmvetenskap som just behandlade Chaplins ljudfilmer. Om någon är intresserad, så kan jag skicka en kopia i PDF-format.

De flesta av de största namnen under stumfilmsepoken fick dock sina karriärer förstörda när ljudfilmen anlände. Dit hörde giganter som Clara Bow (filmens första stora sexsymbol), Gloria Swanson (som i början av 50-talet fick återvända till rampljuset i Billy Wilders Sunset Boulevard, om en bortglömd stumfilmsstjärna), den store actionhjälten Douglas Fairbanks, hans flickvän och senare fru Mary Pickford, för att inte tala om alla dessa mörka mystiska vamper som stumfilmen kryllade av; Theda Bara, Norma Talmadge, Pola Negri m.fl.

Den som brukar få stå som själva symbolen för en stumfilmsstjärna vars karriär fick ett abrupt slut när ljudfilmen anlände är John Gilbert. Han spelade alltid den charmante älskaren och var i hemlighet sambo med Greta Garbo en tid. På fotot ovan kan ni se det vackra paret. Det har påståtts att han friade till henne gång på gång och att hon till sist gav med sig, men sedan aldrig dök upp i kyrkan på bröllopsdagen. Enligt Greta Garbos brorsdotter är dock detta en myt. Mig veterligen har heller ingen forskare lyckats hitta några dokument som styrker att historien skulle vara sann. Det är inte heller sant att John Gilbert, vilket ofta har påståtts, hade en pipig omanlig röst. Han medverkade i ett antal ljudfilmer och hans röst låter inte alls konstig eller oattraktiv. Den ljudfilm som är lättast att få tag på är Christina, som jag tidigare har ägnat en hel blogg åt här. Det var faktiskt Greta Garbo själv som krävde att hennes ex skulle få den rollen och hon var då så stor att hon kunde ställa krav och själv bestämma sina motspelare.
Den vanligaste myten om denna övergångsperiod i filmhistorien är just att de stora stjärnorna inte fungerade i ljudfilmen p.g.a. att de hade fel sorts röst, någon kraftig brytning eller dialekt, eller rent av talfel. Denna myt har nog till stor del sitt ursprung i den underbara musikalfilmen Singin’ in The Rain, som skildrar just denna period. Sedan har det fått bli den rådande sanningen. I vissa fall kan det ha varit sant att en skådespelare hade fel röst, men i de allra flesta fall handlade det om något helt annat. Den viktigaste skillnaden mellan att agera i stumfilm och ljudfilm är spelstilen – sättet att agera. De flesta dramer från stumfilmstiden är idag närmast outhärdliga att titta på för oss moderna människor och anledningen till det är det överdrivna minspelet och de ännu mer överdrivna gesterna. De scener som fick biopubliken för 80-90 år sedan att gråta får oss idag att skratta. Stumfilmen krävde den typen av överspel för att nå ut, när man inte hade en talad dialog som bar handlingen. De flesta av stumfilmens stjärnor kunde helt enkelt inte anpassa sig till den nya form av nedtonat spel som ljudfilmen krävde. En bidragande orsak till detta var att flertalet av de stora stjärnorna i Hollywood under stumfilmstiden saknade skådespelarutbildning. De allra flesta kom från den enkla folkliga underhållning som i USA gick under beteckningen ”Vaudeville” och i England kallades ”Music hall”. Påfallande många hade en bakgrund som cirkusartister. Dit hörde t.ex. Buster Keaton.

I Sverige var situationen annorlunda. Här var det ytterst få av stumfilmsstjärnorna som inte lyckades ta steget över till ljudfilmen, vilket berodde på att det i vårt land redan från början hade varit mestadels utbildade skådespelare som hade medverkat i filmerna. Men den svenska filmhistorien får jag återvända till i en senare blogg.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Nakenchockens historia

I sådana här eurovisionstider förekommer ordet ”nakenchock” ofta på löpsedlarna, så varför inte prata lite om några av filmhistoriens nakenchocker?

Idag är ju nakenscener vanligt förekommande på film, inte enbart i sexuella situationer utan lika ofta i dusch- eller badscener. I Hollywood förbjöd Produktionskoden (Hayskoden) nakna människor i bild, så från 1934 till 1964 lär inte en enda naken människa ha förekommit i någon Hollywoodfilm. Före Hayskodens införande förekom det dock en hel del nakenscener i Hollywoodfilmer.

Den första filmstjärna som uppträdde naken på vita duken lär vara Annette Kellerman, som redan 1916 sågs bada näck i ett vattenfall i Gudarnas dotter (Daughter of the Gods). En betydligt större stjärna som tidigt visade sig naken på film var 20-talsstjärnan Clara Bow, som brukar räknas som den första riktiga sexsymbolen i Hollywoodfilmens historia. Hon visade dock inte så mycket mer än en naken rygg och en förbiskymtande stjärt när hon dök ner i vattnet.
Det var vanligt med mer eller mindre avklädda statister i stumfilmens Hollywood. Den legendariske regissören D.W. Griffith anlitade ett antal prostituerade kvinnor som nakna statister i Intolerance (USA, 1916) och det var inte alls ovanligt med hel- eller halvnakna haremsdamer i alla äventyrsfilmer som gjordes under denna epok.

En av de allra första stora nakenchockerna ägde rum 1933 i den tjeckiska filmen Extas (Gustav Machatý, TJE 1933), där man kunde se Hedy Lamarr inte bara bada näck utan även springa naken i skogen…! Denna nakenchock fick såpass stort genomslag att det ibland felaktigt har påståtts att detta var den allra första nakenscenen på film.


I USA lär fortfarande myten om ”Swedish sin” (den svenska synden) leva och frodas. Detta har sitt ursprung i två filmer: Hon dansade en sommar (Arne Mattsson, SVE 1951) och Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953). Woody Allen har berättat att den sistnämnda var den första Bergmanfilm han såg, efter att en kompis upphetsat hade berättat att det gick en svensk film på bio med en naken tjej i. Sålunda kanske vi har Harriet Anderssons rumpa att tacka för Woody Allens karriärval?

Nu har jag bara pratat om nakna kvinnor på film, men det beror inte på att jag är man, utan på att det går minst hundra nakna kvinnor på en naken man i filmhistorien. Det har dock blivit mer jämställt på den fronten på senare år. Om vi undantar porrfilmer, där man redan för hundra år sedan såg nakna män, så lär den förste manlige skådespelaren som visade sin penis på film vara ingen mindre än Sven-Bertil Taube…! Detta skedde i Tillsammans med Gunilla måndag kväll och tisdag (Lars Görling, SVE 1965). Elva år senare fick vi se Sven Wollters ädlaste kroppsdel i Mannen på taket (Bo Widerberg, SVE 1976) och det är ju en scen som vi aldrig glömmer. I båda dessa fall handlar det dock om dinglande organ. Erigerade penisar är än idag ganska sällsynta i ickepornografiska filmer. Alla män vet varför. Hur skicklig skådespelare man än är så är det svårt att framkalla en erektion på beställning. I så fall får man kanske göra som Catherine Breillat som till filmen Romance (FRA, 1999) anlitade den erfarne porrskådisen Rocco Siffredi.

Det finns mer att berätta om inom detta spännande ämne, så jag får nog återkomma senare. Få saker är ju mer intressanta än sex och erotik.

© Per Arne Edvardsson, 2008

Screwball

Jag, och många andra med ett intresse för filmhistoria, anser att Hollywoods verkliga glansperiod var 30-40-talen. Denna gång tänkte jag ägna mig åt en speciell komedigenre som var mycket populär då: Screwballkomedin.

Huvudkaraktärerna är en man och en kvinna. som möts i början av filmen och får varandra på slutet, precis som i alla vanliga ”Rom-Coms” (romantiska komedier). Kännetecknande för denna speciella typ av romantisk komedi är att det är betydligt mer skruvad handling. Farsartade förvecklingar radas upp i ett snabbt tempo och filmerna drivs av en mycket tät dialog. Det är ett ständigt grälande och käbblande mellan huvudkaraktärerna. Genretypiskt är också att kvinnan oftast är den starkare och mer drivande parten, medan mannen får finna sig i hennes upptåg.

Den kanske allra mest berömda filmen i genren är Howard Hawks Ingen fara på taket (Bringing up Baby), där Katharine Hepburns karaktär är en vild otyglad ung kvinna som ställer hela tillvaron på ända för den stackars välartade antropologen, spelad av Cary Grant. En film som är lika rolig idag som när den var ny för sextionio år sedan. Många scener har blivit klassiska, som t.ex. när hennes klänning rivs sönder baktill och han tvingas gå tätt bakom henne för att dölja hennes ofrivilligt blottade baksida.

Andra klassiska filmer i genren är:
Det hände en natt (It happened one night, Frank Capra, 1934),
Godfrey ordnar allt (My man Godfrey, Gregory LaCava, 1936),
Det ligger i blodet (His girl Friday, Howard Hawks, 1940).

Som inom alla andra filmgenrer är det svårt att dra gränsen, Vilken film är en screwballkomedi och vilken är det inte? Till gränsfallen hör filmserien som på svenska fick namnet Gäckande skuggan och i original hette The Thin Man. I dessa deckarkomedier möter vi det sofistikerade paret Nick och Nora Charles, spelade av William Powell och Myrna Loy. De rör sig i tjusiga överklassmiljöer, dricker kopiöst med alkohol, käbblar ständigt och löser brott. En viktig roll har också deras Foxterrier Asta.

Screwballkomedierna blev färre under 40-talet och genren dog sakta ut och ersattes av mer lågmälda och sofistikerade komedier av Billy Wilder m.fl. Fast helt dog aldrig genren. Än idag kan man plötsligt, till sin förvåning, komma på sig själv med att titta på en nygjord screwballkomedi. Den senaste gången det drabbade mig var när jag nyligen såg Music and Lyrics (Mark Lawrence, 2007). Här möter vi ett klassiskt screwballpar, i form av en f.d. popidol i Hugh Grants skepnad och en halvgalen yngre tjej i form av Drew Barrymore. Det slog mig, när jag såg den, att Cary Grant hade varit perfekt i Hugh Grants roll och Katharine Hepburn i Drew Barrymores. Nu råkar filmen vara gjord 2007 och handla om en avdankad popidol från 80-talet, men den skulle lika gärna ha kunnat varit gjord 1942 och handlat om en avdankad crooner från 20-talet. Jag undrar hur många i dagens unga biopublik, som såg filmen i år, som var medvetna om att de tittade på en screwballkomedi?

© Per Arne Edvardsson, 2007

Klassiker eller kalkon?

Jag tittade på gårdagens matinéfilm i SVT, Drottning Kristina (Rouben Mamoulian, USA 1933). När man läser om Queen Christina (som den heter i original) på IMDB.com så verkar alla recensenter anse den vara ett mästerverk. Jag kan inte för mitt liv begripa hur de kan vara av den uppfattningen. För mig framstår den som ett ädelpekoral som är 95% fiction och i princip bara har lånat namnen ur den svenska historien. De anglifierade namnen, bör tilläggas. Som svensk fnissar man lätt när Prins Karl Gustav kallas ”Prince Charles” och om man vet lite om svensk historia gapskrattar man när han dyker upp i bild. Han är nämligen lång blond och stilig. I verkligheten var den blivande Karl X Gustav kort, mörk och tämligen korpulent.

Det är aningen lättare att smälta att Greta Garbo inte är det minsta lik verklighetens Drottning Kristina, för Garbo är ju Garbo. Idag frågar man sig dock varför de inte ens kunde sätta på henne en mörklockig peruk, så hon åtminstone skulle påminna litegrand om den historiska person som hon porträtterar. Svaret ligger förmodligen i det faktum att filmen var ett s.k. ”Star vehicle”. alltså en film som har som sin viktigaste uppgift att visa en viss stjärna i bild så mycket som möjligt. Då gick det naturligtvis inte att sminka henne till oigenkännlighet och sätta på henne en peruk. Biopubliken betalade för att se Garbo och då skulle de få se Garbo och inte den rollkaraktär som hon spelade.

Själva storyn har också väldigt lite med verkligheten att göra. Det börjar med kalkonscenen i början där man får se Hjältekonungen Gustav II Adolf, som döende på slagfältet säger:
” I was The King of Sweden!” Lite senare får vi se Drottning Kristina stiga upp på morgonen och gå ut och tvätta ansiktet i snön! Ett föga sannolikt agerande av en Drottning av Guds nåde på 1600-talet. Sverige framställs förövrigt som ett land där det ALLTID ligger ett djupt snötäcke och är vinter året runt. Sen följer kärlekshistorien med det spanska sändebudet (spelad av Garbos f.d. pojkvän John Gilbert), som i slutet av filmen blir dödligt sårad i duell med Drottningens kavaljer Magnus Gabriel De La Gardie. Även den officiella anledningen till hennes abdikation förvanskas. Här lämnar hon tronen för att följa med sin kärlek till Spanien, vilket inte riktigt stämmer överens med det vi fick läsa i historieböckerna i skolan. Fel orsak och fel land, alltså!

Nu finns det naturligtvis de som menar att man till filmens försvar får säga att den är 74 år gammal och visst var det så på den tiden att man lät fantasin löpa fri när man gjorde historiska filmer, byggda på verkliga personer och händelser. Å andra sidan kan jag nämna ett stort antal filmer gjorda vid samma tid, som idag fortfarande känns hur fräscha som helst. Framförallt tänker jag på de s.k. Screwballkomedierna, som jag kommer att återvända till inom kort. Jag såg nyligen om Howard Hawks klassiker Ingen fara på taket (Bringing up Baby), med Cary Grant och Katharine Hepburn i huvudrollerna. Den filmen är endast fem år yngre än Drottning Kristina, men känns påtagligt modern i såväl tempo som agerande. Många komedier från 30-talet har faktiskt åldrats bättre än vissa komedier som gjordes femtio år senare, men det är en annan historia.

Få dramer från 30-talet har dock åldrats med värdighet. För en modern tittare är tempot segt, agerandet teatraliskt och scenografin saknar all realism. Det syns tydligt att även utomhusscener i de allra flesta fall är filmade i en studio. Eftersom frigoliten inte var uppfunnen 1933 så kan man spekulera över vad de använde som snö. Min gissning är grovsalt, som jag vet att de ibland har använt i Sverige när de ska spela in en julkalender mitt i sommaren.

© Per Arne Edvardsson, 2007