Bechdeltestet

Bechdeltestet har fått sitt namn från den amerikanska serieskaparen Alison Bechdel, som 1985  i serien Dykes to watch out for lät en karaktär säga att hon bara ser filmer som uppfyller följande tre kriterier:

1. Det förekommer minst två kvinnliga karaktärer…
2. …som pratar med varandra…
3. …om något annat än en man.

Man behöver inte leta länge i sin filmsamling för att finna exempel på filmer som inte klarar Bechdeltestet. Testet kan naturligtvis även appliceras på skönlitteratur, dramatik och tecknade serier. Tänk på Bechdeltestet nästa gång du ser en ”rom-com” från Hollywood.

© Per Arne Edvardsson, 2012

Ljudfilmsrevolutionen, Del 2

I mitt förra blogginlägg berättade jag om när ljudfilmen kom till Hollywood. Det är omöjligt för oss idag att förstå hur omvälvande det var för hela filmbranschen. Av de riktigt stora stjärnorna under stumfilmstiden var det egentligen bara Greta Garbo, Charlie Chaplin samt Laurel & Hardy (Helan & Halvan) som överlevde övergången till ljudfilm. Greta Garbos mörka röst med den pikanta svenska brytningen snarare ökade hennes magiska dragningskraft på publiken. Laurel & Hardy hade också ”rätt” röster, som gjorde dem ännu roligare än de hade varit som stumfilmskomiker.

Charlie Chaplin försökte in i det längsta att undvika ljudfilmen. Han gjorde först två ”hybridfilmer”, som i huvudsak är stumfilmer som har kryddats med ljud. Stadens ljus från 1932 är en stumfilm, i det att den saknar dialog, men på ljudspåret finner man Chaplins egenkomponerade filmmusik samt en massa ljudeffekter. I Moderna tider från 1935 tar han ytterligare ett steg närmare ljudfilmen. Inte heller i denna film förekommer någon dialog, men man hör röster som kommer från en högtalare samt från den stora bildskärmen där chefen för fabriken kommenderar de anställda. I slutet av filmen får man för första gången höra Charlie Chaplins röst, när han sjunger Manschettvisan med en nonsenstext. Först så sent som 1940 vågar Chaplin göra en riktig ljudfilm, med talad dialog rakt igenom, i form av mästerverket Diktatorn. Även om Chaplins karriär som ljudfilmsregissör inte var lika framgångsrik som hans stumfilmsperiod, så anser jag att hans ljudfilmer samtliga är mycket sevärda. Han visar gång på gång att han inte hade behövt vara så rädd för att ta steget över till ljudfilmen. Som en parentes kan jag nämna att jag för några år sedan skrev en B-uppsats i ämnet Filmvetenskap som just behandlade Chaplins ljudfilmer. Om någon är intresserad, så kan jag skicka en kopia i PDF-format.

De flesta av de största namnen under stumfilmsepoken fick dock sina karriärer förstörda när ljudfilmen anlände. Dit hörde giganter som Clara Bow (filmens första stora sexsymbol), Gloria Swanson (som i början av 50-talet fick återvända till rampljuset i Billy Wilders Sunset Boulevard, om en bortglömd stumfilmsstjärna), den store actionhjälten Douglas Fairbanks, hans flickvän och senare fru Mary Pickford, för att inte tala om alla dessa mörka mystiska vamper som stumfilmen kryllade av; Theda Bara, Norma Talmadge, Pola Negri m.fl.

Den som brukar få stå som själva symbolen för en stumfilmsstjärna vars karriär fick ett abrupt slut när ljudfilmen anlände är John Gilbert. Han spelade alltid den charmante älskaren och var i hemlighet sambo med Greta Garbo en tid. På fotot ovan kan ni se det vackra paret. Det har påståtts att han friade till henne gång på gång och att hon till sist gav med sig, men sedan aldrig dök upp i kyrkan på bröllopsdagen. Enligt Greta Garbos brorsdotter är dock detta en myt. Mig veterligen har heller ingen forskare lyckats hitta några dokument som styrker att historien skulle vara sann. Det är inte heller sant att John Gilbert, vilket ofta har påståtts, hade en pipig omanlig röst. Han medverkade i ett antal ljudfilmer och hans röst låter inte alls konstig eller oattraktiv. Den ljudfilm som är lättast att få tag på är Christina, som jag tidigare har ägnat en hel blogg åt här. Det var faktiskt Greta Garbo själv som krävde att hennes ex skulle få den rollen och hon var då så stor att hon kunde ställa krav och själv bestämma sina motspelare.
Den vanligaste myten om denna övergångsperiod i filmhistorien är just att de stora stjärnorna inte fungerade i ljudfilmen p.g.a. att de hade fel sorts röst, någon kraftig brytning eller dialekt, eller rent av talfel. Denna myt har nog till stor del sitt ursprung i den underbara musikalfilmen Singin’ in The Rain, som skildrar just denna period. Sedan har det fått bli den rådande sanningen. I vissa fall kan det ha varit sant att en skådespelare hade fel röst, men i de allra flesta fall handlade det om något helt annat. Den viktigaste skillnaden mellan att agera i stumfilm och ljudfilm är spelstilen – sättet att agera. De flesta dramer från stumfilmstiden är idag närmast outhärdliga att titta på för oss moderna människor och anledningen till det är det överdrivna minspelet och de ännu mer överdrivna gesterna. De scener som fick biopubliken för 80-90 år sedan att gråta får oss idag att skratta. Stumfilmen krävde den typen av överspel för att nå ut, när man inte hade en talad dialog som bar handlingen. De flesta av stumfilmens stjärnor kunde helt enkelt inte anpassa sig till den nya form av nedtonat spel som ljudfilmen krävde. En bidragande orsak till detta var att flertalet av de stora stjärnorna i Hollywood under stumfilmstiden saknade skådespelarutbildning. De allra flesta kom från den enkla folkliga underhållning som i USA gick under beteckningen ”Vaudeville” och i England kallades ”Music hall”. Påfallande många hade en bakgrund som cirkusartister. Dit hörde t.ex. Buster Keaton.

I Sverige var situationen annorlunda. Här var det ytterst få av stumfilmsstjärnorna som inte lyckades ta steget över till ljudfilmen, vilket berodde på att det i vårt land redan från början hade varit mestadels utbildade skådespelare som hade medverkat i filmerna. Men den svenska filmhistorien får jag återvända till i en senare blogg.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Den romantiska komedin

En av de överlägset mest populära filmgenrerna är den romantiska komedin, även känd som ”rom-com”. Denna genre är nästan lika gammal som spelfilmen själv. Redan på 1910-talet var genren populär. Mack Sennet, som skulle kunna kallas ”Stumfilmskomikens fader”, utforskade tidigt genren i fråga. Oftast var det hans väninna Mabel Normand som spelade hjältinnan och i några filmer fick hon spela mot den unge engelske music hall-komikern Charlie Chaplin, som hade upptäckts av Sennet.

Det var dock först genom ljudfilmens genombrott som genren tog fart på allvar. Jag har tidigare berättat här om Screwball, den speciella typ av romantisk komedi som hade sin storhetstid under 30-talet. Jag konstaterade då att man ofta än idag kan se screwball-influenser i nya Hollywoodfilmer.

Om vi ska koncentrera oss på den mer traditionella romantiska komedin, så finns det ett antal genrekonventioner som tycks vara obligatoriska inslag.

Grundberättelsen är alltid densamma:
Pojke möter flicka, de skiljs åt (ofta genom missförstånd), de återförenas och lever lyckliga i alla sina dagar. Runt denna enkla storyline väver man berättelsen och det tycks inte finnas några gränser för hur mycket man kan variera temat. Till genrekonventionerna hör att så gott som alla romantiska komedier utspelas i en storstad. I gissningsvis 80% av alla amerikanska rom-coms råkar staden vara New York. Att storstaden är en lämplig bakgrund är egentligen inte så konstigt. Eftersom filmerna inom genren i allmänhet innehåller mycket dialog, så krävs det att karaktärerna ofta byter miljöer för att det inte ska bli tjatigt. Vanliga miljöer för karaktärerna i en rom-com är parker (där man flanerar och pratar), caféer (där man sitter och pratar), samt miljöer där det rör sig mycket folk. Det är väldigt vanligt med en scen som utspelar sig på ett zoo och en scen i ett konstgalleri är nästan obligatorisk. Det skulle naturligtvis gå att spela in en rom-com i en småstad, men det skulle kräva betydligt mer jobb att hitta spännande miljöer i Säffle än i New York.

En viktig karaktär i en rom-com är bäste kompisen/bästa väninnan. Hans/hennes funktion är att vara ett bollplank för huvudpersonen att diskutera sina kärleksproblem med. Extra tydligt blir detta i en av de allra mest framgångsrika romantiska komedierna genom tiderna, När Harry träffade Sally (Rob Reiner, USA 1989). Där har Harry sin bäste kompis och Sally har sin och det hela ställs på sin spets när deras respektive bästisar blir ett par. På senare år har den politiska korrektheten drabbat Hollywood. På det glada 30-talet förbjöd Hayskoden alla antydningar om homosexualitet, så bögar eller flator letar man förgäves efter i screwball-komedierna. Detta trots att manusförfattarna påfallande ofta var homosexuella och lade in små antydningar som gick över huvudena på censorerna och därför slank igenom nätet. Detta ämne får jag återkomma till en annan gång. Idag råder snarast det motsatta förhållandet i Hollywood. Det är nästan omöjligt att göra en rom-com utan att ha med minst en homosexuell karaktär. I de flesta fall är det en man, för kvinnlig homosexualitet är fortfarande tydligen känsligare i Hollywood. Han har ofta rollen som killkompis till den kvinnliga huvudkaraktären.
Ett av de tidigaste exempel jag kan erinra mig är Rupert Everetts karaktär i Min bäste väns bröllop (P.J. Hogan, USA 1997). Ett annat tecken på politisk korrekthet är att det har blivit allt vanligare att den manlige huvudpersonen har en bäste kompis som är svart. Ett av de tidigaste exemplen på detta är Du har mail (Nora Ephron, USA 1998), där ståuppkomikern Dave Chappelle spelar Tom Hanks bäste polare. Så sent som häromdagen såg jag den tämligen färska rom-comen Definitely, maybe (Adam Brooks, USA 2008) och kunde inte låta bli att fnissa när denna färska genrekonvention åter dök upp. Här spelas han av den för mig obekante aktören Derek Luke. Naturligtvis är det positivt att mörkhyade och homosexuella karaktärer idag får synas i mainstreamfilmer från Hollywood, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt att de reduceras till politiskt korrekta alibin, vilket alltför ofta är fallet.

Till sist har vi en av de allra mest kända genrekonventionerna:
Den offentliga kärleksförklaringen.
Den förekommer i slutscenen och i 99 fall av 100 är det den manlige huvudkaraktären som står för den. Den kan äga rum på en stor fest, på en restaurang, från scenen på en teater, eller på en centralstation under rusningstrafik. Det viktiga är att det ska vara så många åhörare som möjligt. Det slutar med att hon naturligtvis smälter, vi ser paret kyssas och alla åhörarna visslar och applåderar. Detta måste anses vara den ingrediens i den romantiska komedin som är allra minst realistisk. Jag har aldrig någonsin hört talas om någon som har bevittnat ett dylikt spektakel i verkligheten och än mindre någon som har varit den ena parten i en dylik teatralisk scen.

Nu kanske en del tror att jag tycker illa om romantiska komedier, men det gör jag inte alls. Jag älskar faktiskt genren i fråga, men efterlyser en större variation och väntar på en ny När Harry träffade Sally, som på sin tid var en epokgörande film inom en redan då uråldrig genre.

© Per Arne Edvardsson, 2009

That's Entertainment!

Nyligen visade SVT kavalkadfilmen That's Entertainment (1974). Jag älskar verkligen den filmen, för man får riktigt frossa i musik, glitter och akrobatiska dansnummer från när Hollywood var som bäst. När filmen sammanställdes levde fortfarande många av de största stjärnorna från denna gyllene epok, så vi får möta bl.a. James Stewart, Bing Crosby, Frank Sinatra, Fred Astaire och Gene Kelly, som alla fortfarande var vid god vigör 1974.

Jag ska bespara er en längre föreläsning om Hollywoods historia, den här gången, men under den s.k. Studioeran fanns det åtta stora filmbolag i Hollywood. Alla som kan sin filmhistoria vet att Metro Goldwyn Mayer var det av de stora filmbolagen som specialiserade sig på musikaler. Även andra filmbolag producerade musikaler och MGM gjorde även filmer i andra genrer, med bl.a. Bröderna Marx, men det var inom filmmusikalens område som MGM var som bäst.

De första filmmusikalerna dök upp strax efter ljudfilmens genombrott och till en början handlade det om mer eller mindre avfilmade revyer, som fick fantasilösa titlar som The Hollywood Revue of 1929. Den typen av filmer är tämligen outhärdliga att titta på idag, mer än som ren kuriosa och tidsdokument. Den verkliga filmmusikalen föddes på 30-talet och var i de allra flesta fall en romantisk komedi, där handlingen med jämna mellanrum avbröts av sång och dansnummer. Observera att de sånger som framfördes i dessa musikalnummer i de flesta fall inte var specialskrivna för den filmen. Det var snarare en regel än ett undantag att man återanvände gamla låtar. I extramaterialet till DVD-utgåvan av Singin’ in The Rain kan man få se hur låten som givit filmen sitt namn redan hade använts i ett sett stort antal filmer, när nämnda film med Gene Kelly1952 slutligen erbjöd den slutgiltiga versionen som vi alla känner.

Filmmusikalgenren nådde sin höjdpunkt under 40- och 50-talen, med stjärnor som Fred Astaire, Ginger Rogers, Gene Kelly, Ann Miller, Cyd Charisse m.fl. Oftast var inte intrigerna speciellt utvecklade i dessa musikaler. Det beskrivs bra av Frank Sinatra i inledningen till That's Entertainment:
”Boy meets girl, boy loses girl, boy sings a song and gets girl”
Det som främst attraherar mig personligen med dessa MGM-musikaler är att de erbjuder en total verklighetsflykt. De utspelar sig i en total fantasivärld, där huvudpersonerna är karikatyrer som rör sig i en värld av målade kulisser. Man gör inte anspråk på att försöka sig på någon form av realism, utan det är 100% fiction. Den klassiska filmmusikalens era varade i knappt tre decennier. TV: s genombrott på 50-talet ledde till att publikens biovanor förändrades. När man kunde se verklighetens krig och elände i sitt vardagsrum så kanske Hollywoods glittrande musikaler kändes lite väl avlägsna från verkligheten. Om man undantar 60-talets två braksuccéer My Fair Lady och Sound of Music, som var den gamla filmmusikalens två sista praktverk, så dog genren sakta under andra halvan av 50-talet.

Man fortsatte att producera musikaler i Hollywood, men de var av en annan sort. Plötsligt erbjöd inte musikalerna enbart en verklighetsflykt, utan man valde musikalens form för att skildra nutiden och samhällsproblem. Utvecklingen startade med West Side Story och kulminerade på 70-talet med Saturday Night Fever. Kanske man kan nämna Cabaret i detta sammanhang, men det är tveksamt om Cabaret verkligen är en musikalfilm, eftersom musiknumren framförs från en teaterscen i filmen och inte är direkt kopplade till filmens handling.

Den gamla typen av filmmusikal fick ett uppsving 2001, med filmen Moulin Rouge. Den är i mångt och mycket en gammaldags musikalfilm, eftersom karaktärerna brister ut si sång (som på den gamla goda tiden) och man återanvänder gamla låtar istället för att bruka specialskrivna sånger. Moulin Rouge har dock, trots sin stora framgång, inte fått några direkta efterföljande. Kanske det beror på att musikalfilmer är så dyra att producera at man hellre gör film av en framgångsrik scenmusikal, som i fallen med Evita och den aktuella Mamma Mia. Båda de filmerna var ju givna kommersiella succéer från början, eftersom de var två av de mest framgångsrika scenmusikalerna i modern tid.

© Per Arne Edvardsson, 2009