En av de överlägset mest populära filmgenrerna är den romantiska komedin, även känd som ”rom-com”. Denna genre är nästan lika gammal som spelfilmen själv. Redan på 1910-talet var genren populär. Mack Sennet, som skulle kunna kallas ”Stumfilmskomikens fader”, utforskade tidigt genren i fråga. Oftast var det hans väninna Mabel Normand som spelade hjältinnan och i några filmer fick hon spela mot den unge engelske music hall-komikern Charlie Chaplin, som hade upptäckts av Sennet.
Det var dock först genom ljudfilmens genombrott som genren tog fart på allvar. Jag har tidigare berättat här om Screwball, den speciella typ av romantisk komedi som hade sin storhetstid under 30-talet. Jag konstaterade då att man ofta än idag kan se screwball-influenser i nya Hollywoodfilmer.
Om vi ska koncentrera oss på den mer traditionella romantiska komedin, så finns det ett antal genrekonventioner som tycks vara obligatoriska inslag.
Grundberättelsen är alltid densamma:
Pojke möter flicka, de skiljs åt (ofta genom missförstånd), de återförenas och lever lyckliga i alla sina dagar. Runt denna enkla storyline väver man berättelsen och det tycks inte finnas några gränser för hur mycket man kan variera temat. Till genrekonventionerna hör att så gott som alla romantiska komedier utspelas i en storstad. I gissningsvis 80% av alla amerikanska rom-coms råkar staden vara New York. Att storstaden är en lämplig bakgrund är egentligen inte så konstigt. Eftersom filmerna inom genren i allmänhet innehåller mycket dialog, så krävs det att karaktärerna ofta byter miljöer för att det inte ska bli tjatigt. Vanliga miljöer för karaktärerna i en rom-com är parker (där man flanerar och pratar), caféer (där man sitter och pratar), samt miljöer där det rör sig mycket folk. Det är väldigt vanligt med en scen som utspelar sig på ett zoo och en scen i ett konstgalleri är nästan obligatorisk. Det skulle naturligtvis gå att spela in en rom-com i en småstad, men det skulle kräva betydligt mer jobb att hitta spännande miljöer i Säffle än i New York.
En viktig karaktär i en rom-com är bäste kompisen/bästa väninnan. Hans/hennes funktion är att vara ett bollplank för huvudpersonen att diskutera sina kärleksproblem med. Extra tydligt blir detta i en av de allra mest framgångsrika romantiska komedierna genom tiderna, När Harry träffade Sally (Rob Reiner, USA 1989). Där har Harry sin bäste kompis och Sally har sin och det hela ställs på sin spets när deras respektive bästisar blir ett par. På senare år har den politiska korrektheten drabbat Hollywood. På det glada 30-talet förbjöd Hayskoden alla antydningar om homosexualitet, så bögar eller flator letar man förgäves efter i screwball-komedierna. Detta trots att manusförfattarna påfallande ofta var homosexuella och lade in små antydningar som gick över huvudena på censorerna och därför slank igenom nätet. Detta ämne får jag återkomma till en annan gång. Idag råder snarast det motsatta förhållandet i Hollywood. Det är nästan omöjligt att göra en rom-com utan att ha med minst en homosexuell karaktär. I de flesta fall är det en man, för kvinnlig homosexualitet är fortfarande tydligen känsligare i Hollywood. Han har ofta rollen som killkompis till den kvinnliga huvudkaraktären.
Ett av de tidigaste exempel jag kan erinra mig är Rupert Everetts karaktär i Min bäste väns bröllop (P.J. Hogan, USA 1997). Ett annat tecken på politisk korrekthet är att det har blivit allt vanligare att den manlige huvudpersonen har en bäste kompis som är svart. Ett av de tidigaste exemplen på detta är Du har mail (Nora Ephron, USA 1998), där ståuppkomikern Dave Chappelle spelar Tom Hanks bäste polare. Så sent som häromdagen såg jag den tämligen färska rom-comen Definitely, maybe (Adam Brooks, USA 2008) och kunde inte låta bli att fnissa när denna färska genrekonvention åter dök upp. Här spelas han av den för mig obekante aktören Derek Luke. Naturligtvis är det positivt att mörkhyade och homosexuella karaktärer idag får synas i mainstreamfilmer från Hollywood, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt att de reduceras till politiskt korrekta alibin, vilket alltför ofta är fallet.
Till sist har vi en av de allra mest kända genrekonventionerna:
Den offentliga kärleksförklaringen.
Den förekommer i slutscenen och i 99 fall av 100 är det den manlige huvudkaraktären som står för den. Den kan äga rum på en stor fest, på en restaurang, från scenen på en teater, eller på en centralstation under rusningstrafik. Det viktiga är att det ska vara så många åhörare som möjligt. Det slutar med att hon naturligtvis smälter, vi ser paret kyssas och alla åhörarna visslar och applåderar. Detta måste anses vara den ingrediens i den romantiska komedin som är allra minst realistisk. Jag har aldrig någonsin hört talas om någon som har bevittnat ett dylikt spektakel i verkligheten och än mindre någon som har varit den ena parten i en dylik teatralisk scen.
Nu kanske en del tror att jag tycker illa om romantiska komedier, men det gör jag inte alls. Jag älskar faktiskt genren i fråga, men efterlyser en större variation och väntar på en ny När Harry träffade Sally, som på sin tid var en epokgörande film inom en redan då uråldrig genre.
© Per Arne Edvardsson, 2009
