I mitt förra blogginlägg berättade jag om när ljudfilmen kom till Hollywood. Det är omöjligt för oss idag att förstå hur omvälvande det var för hela filmbranschen. Av de riktigt stora stjärnorna under stumfilmstiden var det egentligen bara Greta Garbo, Charlie Chaplin samt Laurel & Hardy (Helan & Halvan) som överlevde övergången till ljudfilm. Greta Garbos mörka röst med den pikanta svenska brytningen snarare ökade hennes magiska dragningskraft på publiken. Laurel & Hardy hade också ”rätt” röster, som gjorde dem ännu roligare än de hade varit som stumfilmskomiker.
Charlie Chaplin försökte in i det längsta att undvika ljudfilmen. Han gjorde först två ”hybridfilmer”, som i huvudsak är stumfilmer som har kryddats med ljud. Stadens ljus från 1932 är en stumfilm, i det att den saknar dialog, men på ljudspåret finner man Chaplins egenkomponerade filmmusik samt en massa ljudeffekter. I Moderna tider från 1935 tar han ytterligare ett steg närmare ljudfilmen. Inte heller i denna film förekommer någon dialog, men man hör röster som kommer från en högtalare samt från den stora bildskärmen där chefen för fabriken kommenderar de anställda. I slutet av filmen får man för första gången höra Charlie Chaplins röst, när han sjunger Manschettvisan med en nonsenstext. Först så sent som 1940 vågar Chaplin göra en riktig ljudfilm, med talad dialog rakt igenom, i form av mästerverket Diktatorn. Även om Chaplins karriär som ljudfilmsregissör inte var lika framgångsrik som hans stumfilmsperiod, så anser jag att hans ljudfilmer samtliga är mycket sevärda. Han visar gång på gång att han inte hade behövt vara så rädd för att ta steget över till ljudfilmen. Som en parentes kan jag nämna att jag för några år sedan skrev en B-uppsats i ämnet Filmvetenskap som just behandlade Chaplins ljudfilmer. Om någon är intresserad, så kan jag skicka en kopia i PDF-format.
De flesta av de största namnen under stumfilmsepoken fick dock sina karriärer förstörda när ljudfilmen anlände. Dit hörde giganter som Clara Bow (filmens första stora sexsymbol), Gloria Swanson (som i början av 50-talet fick återvända till rampljuset i Billy Wilders Sunset Boulevard, om en bortglömd stumfilmsstjärna), den store actionhjälten Douglas Fairbanks, hans flickvän och senare fru Mary Pickford, för att inte tala om alla dessa mörka mystiska vamper som stumfilmen kryllade av; Theda Bara, Norma Talmadge, Pola Negri m.fl.
Den som brukar få stå som själva symbolen för en stumfilmsstjärna vars karriär fick ett abrupt slut när ljudfilmen anlände är John Gilbert. Han spelade alltid den charmante älskaren och var i hemlighet sambo med Greta Garbo en tid. På fotot ovan kan ni se det vackra paret. Det har påståtts att han friade till henne gång på gång och att hon till sist gav med sig, men sedan aldrig dök upp i kyrkan på bröllopsdagen. Enligt Greta Garbos brorsdotter är dock detta en myt. Mig veterligen har heller ingen forskare lyckats hitta några dokument som styrker att historien skulle vara sann. Det är inte heller sant att John Gilbert, vilket ofta har påståtts, hade en pipig omanlig röst. Han medverkade i ett antal ljudfilmer och hans röst låter inte alls konstig eller oattraktiv. Den ljudfilm som är lättast att få tag på är Christina, som jag tidigare har ägnat en hel blogg åt här. Det var faktiskt Greta Garbo själv som krävde att hennes ex skulle få den rollen och hon var då så stor att hon kunde ställa krav och själv bestämma sina motspelare.
Den vanligaste myten om denna övergångsperiod i filmhistorien är just att de stora stjärnorna inte fungerade i ljudfilmen p.g.a. att de hade fel sorts röst, någon kraftig brytning eller dialekt, eller rent av talfel. Denna myt har nog till stor del sitt ursprung i den underbara musikalfilmen Singin’ in The Rain, som skildrar just denna period. Sedan har det fått bli den rådande sanningen. I vissa fall kan det ha varit sant att en skådespelare hade fel röst, men i de allra flesta fall handlade det om något helt annat. Den viktigaste skillnaden mellan att agera i stumfilm och ljudfilm är spelstilen – sättet att agera. De flesta dramer från stumfilmstiden är idag närmast outhärdliga att titta på för oss moderna människor och anledningen till det är det överdrivna minspelet och de ännu mer överdrivna gesterna. De scener som fick biopubliken för 80-90 år sedan att gråta får oss idag att skratta. Stumfilmen krävde den typen av överspel för att nå ut, när man inte hade en talad dialog som bar handlingen. De flesta av stumfilmens stjärnor kunde helt enkelt inte anpassa sig till den nya form av nedtonat spel som ljudfilmen krävde. En bidragande orsak till detta var att flertalet av de stora stjärnorna i Hollywood under stumfilmstiden saknade skådespelarutbildning. De allra flesta kom från den enkla folkliga underhållning som i USA gick under beteckningen ”Vaudeville” och i England kallades ”Music hall”. Påfallande många hade en bakgrund som cirkusartister. Dit hörde t.ex. Buster Keaton.
I Sverige var situationen annorlunda. Här var det ytterst få av stumfilmsstjärnorna som inte lyckades ta steget över till ljudfilmen, vilket berodde på att det i vårt land redan från början hade varit mestadels utbildade skådespelare som hade medverkat i filmerna. Men den svenska filmhistorien får jag återvända till i en senare blogg.
© Per Arne Edvardsson, 2011
