3D - en gammal fluga

Trenderna kommer och går inom filmen, men en trend som kommer tillbaka med jämna mellanrum är 3D. Den första stora 3D-trenden kom redan på 50-talet. I allmänhet gjorde man dessa filmer i två versioner; en med 3D och en utan, eftersom det krävdes speciell utrustning för att visa 3D-filmer och de flesta biografer inte hade sådan. Kända filmer som producerades i 3D-versioner på 50-talet var bl.a. Alfred Hitchcocks Slå nollan till polisen samt den kultförklarade skräckfilmen Creature from the Black Lagoon. Den andra 3D-vågen kom på 80-talet, då man fick rödgröna glasögon med Röster i Radio& TV och ett antal 3D-filmer visades av SVT.
Utvecklingen har gått framåt. Istället för glasögonen med ett rött och ett grönt glas, som man var tvungen att bära för att se filmer inspelade med anaglyftekniken, har man nu andra typer av glasögon. Kommer 3D-tekniken ta över den här gången, eller kommer den att återigen bara bli en kortvarig trend? Jag tror att om 3D-tekniken ska bli standard för all filmproduktion så krävs det ett system där publiken inte behöver ha speciella glasögon på sig för att få tredimensionella rörliga bilder. Det krävs också att biograferna inte behöver ha någon speciell utrustning för att visa 3D-filmerna och slutligen krävs det att 3D-effekten även fungerar om filmen visas i TV eller på DVD/Blueray.

Vad ska man då ha 3D till? Man kan ju fråga sig hur mycket denna effekt egentligen tillför, men man ska vara försiktig med att använda den typen av argument mot 3D. Trots allt var det påtagligt många som tyckte exakt samma när de första ljudfilmerna kom i slutet av 20-talet. ”Vad ska man ha ljud till? Ljudfilmer är bara en gimmick som folk snart tröttnar på.”
Kanske alla filmer kommer att vara 3D-filmer om tio år, eller så visar det sig att 3D bara var en kortlivad fluga denna gång också.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Charlie Chaplin 122 år!

Idag är det Charlie Chaplins födelsedag. Han skulle ha fyllt 122 år, om han hade levt. Men, vad säger jag? Visst lever han. Charlie Chaplin lever och kommer sannolikt att överleva oss alla. Han är lika odödlig som Shakespeare och hans teman är lika tidlösa som Shakespeares.

För några år sedan skrev jag en B-uppsats i filmvetenskap med titeln Kan luffaren tala? Den handlade om Chaplins ljudfilmsproduktion, som orättvist har hamnat i skuggan av hans stora stumfilmsproduktion. Han gjorde endast fem riktiga ljudfilmer och de är samtliga mycket sevärda, men dessa kan jag återkomma till en annan gång. Här följer nu inledningen till min B-uppsats, som i några korta rader beskriver Chaplin och berättar om min relation till honom.
Jag har det gemensamt med de flesta andra nu levande personer att jag inte minns mitt första möte med gestalten Chaplin. Han är för de allra flesta av oss en företeelse som alltid har funnits och säkert kommer att finnas som ett begrepp, så länge det finns människor på jorden. Be vilken 7-åring som helst att härma Chaplin och han/hon kommer att gå hjulbent med fötterna utåt, även om han/hon aldrig har sett en enda film med Chaplin. Jag har själv jobbat med lågstadiebarn och bevittnat detta fenomen. Be dem sedan härma Buster Keaton eller Harold Lloyd och de förvandlas till levande frågetecken. Däremot kan jag erinra mig om när och hur jag lärde mig att beundra och älska Chaplin-gestalten. Det var på det glada 70-talet (innan videobandspelaren hade blivit var mans egendom). Min morfar var ivrig amatörfilmare och hade en smalfilmsprojektor på vilken han inte enbart visade sina egna verk, utan även köpta små filmsnuttar ur framförallt Chaplins stumfilmskomedier. Jag fascinerades av precisionen och perfektionen i Chaplins scener och det är en fascination som består, till denna dag.

Det har genom åren skrivit en stor mängd böcker och avhandlingar och säkert miljontals artiklar om filmskaparen, komikern, människan och allra mest myten, Charlie Chaplin. Det har påståtts att Chaplin är den mest berömda människa som har levat i hela världshistorien. Kanske är det sant, kanske är det en överdrift, men få har lämnat så djupa spår i hela vårt kollektiva medvetna som Charles Spencer Chaplin. Hans berömda siluett, med plommonstop på sned, böjd bambukäpp i vänster hand, hjulbenta ben i för stora byxor samt alltför stora skor, känns igen av människor i alla åldrar i alla världens hörn. Han är en av ytterst få filmskapare vars stumfilmer visas regelbundet än idag och fortfarande återupptäcks av unga personer.

Charlie Chaplin hade en filmkarriär som varade i mer än femtio år. Han upptäcktes av stumfilmspionjären Mack Sennet och debuterade på film redan 1914. Det tog dock ett par filmer innan han hade uppfunnit sin berömda luffarkaraktär, som han för alltid skulle komma att förknippas med. I sina tidigaste filmer regisserades han av andra, men mycket snart tog han själv över den sysslan. Mack Sennets stumfilmskomedier var tillverkade efter löpande bandprincipen. Humorn var slapstickbetonad och handlade mest om folk som drattade på ändan, blev slagna i skallen, eller fick en burk målarfärg över sig. Varje film slutade med en jakt, där ofta huvudpersonen jagades av polisen. Eftersom filmstudion hette Keystone så blev de klantiga poliserna kända som Keystone Kops. Chaplin ifrågasatte tidigt dessa fantasilösa slapstickfarser och insåg att det borde gå att göra även komedier med lite djup i och en riktig handling. Därför lämnade han snart Keystone och sökte sig till nya jaktmarker, vilket så småningom ledde till bildandet av United Artists – det första independentbolaget i Hollywood. Det finns mycket mer att berätta om Chaplin, så jag återkommer.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Ljudfilmsrevolutionen, Del 2

I mitt förra blogginlägg berättade jag om när ljudfilmen kom till Hollywood. Det är omöjligt för oss idag att förstå hur omvälvande det var för hela filmbranschen. Av de riktigt stora stjärnorna under stumfilmstiden var det egentligen bara Greta Garbo, Charlie Chaplin samt Laurel & Hardy (Helan & Halvan) som överlevde övergången till ljudfilm. Greta Garbos mörka röst med den pikanta svenska brytningen snarare ökade hennes magiska dragningskraft på publiken. Laurel & Hardy hade också ”rätt” röster, som gjorde dem ännu roligare än de hade varit som stumfilmskomiker.

Charlie Chaplin försökte in i det längsta att undvika ljudfilmen. Han gjorde först två ”hybridfilmer”, som i huvudsak är stumfilmer som har kryddats med ljud. Stadens ljus från 1932 är en stumfilm, i det att den saknar dialog, men på ljudspåret finner man Chaplins egenkomponerade filmmusik samt en massa ljudeffekter. I Moderna tider från 1935 tar han ytterligare ett steg närmare ljudfilmen. Inte heller i denna film förekommer någon dialog, men man hör röster som kommer från en högtalare samt från den stora bildskärmen där chefen för fabriken kommenderar de anställda. I slutet av filmen får man för första gången höra Charlie Chaplins röst, när han sjunger Manschettvisan med en nonsenstext. Först så sent som 1940 vågar Chaplin göra en riktig ljudfilm, med talad dialog rakt igenom, i form av mästerverket Diktatorn. Även om Chaplins karriär som ljudfilmsregissör inte var lika framgångsrik som hans stumfilmsperiod, så anser jag att hans ljudfilmer samtliga är mycket sevärda. Han visar gång på gång att han inte hade behövt vara så rädd för att ta steget över till ljudfilmen. Som en parentes kan jag nämna att jag för några år sedan skrev en B-uppsats i ämnet Filmvetenskap som just behandlade Chaplins ljudfilmer. Om någon är intresserad, så kan jag skicka en kopia i PDF-format.

De flesta av de största namnen under stumfilmsepoken fick dock sina karriärer förstörda när ljudfilmen anlände. Dit hörde giganter som Clara Bow (filmens första stora sexsymbol), Gloria Swanson (som i början av 50-talet fick återvända till rampljuset i Billy Wilders Sunset Boulevard, om en bortglömd stumfilmsstjärna), den store actionhjälten Douglas Fairbanks, hans flickvän och senare fru Mary Pickford, för att inte tala om alla dessa mörka mystiska vamper som stumfilmen kryllade av; Theda Bara, Norma Talmadge, Pola Negri m.fl.

Den som brukar få stå som själva symbolen för en stumfilmsstjärna vars karriär fick ett abrupt slut när ljudfilmen anlände är John Gilbert. Han spelade alltid den charmante älskaren och var i hemlighet sambo med Greta Garbo en tid. På fotot ovan kan ni se det vackra paret. Det har påståtts att han friade till henne gång på gång och att hon till sist gav med sig, men sedan aldrig dök upp i kyrkan på bröllopsdagen. Enligt Greta Garbos brorsdotter är dock detta en myt. Mig veterligen har heller ingen forskare lyckats hitta några dokument som styrker att historien skulle vara sann. Det är inte heller sant att John Gilbert, vilket ofta har påståtts, hade en pipig omanlig röst. Han medverkade i ett antal ljudfilmer och hans röst låter inte alls konstig eller oattraktiv. Den ljudfilm som är lättast att få tag på är Christina, som jag tidigare har ägnat en hel blogg åt här. Det var faktiskt Greta Garbo själv som krävde att hennes ex skulle få den rollen och hon var då så stor att hon kunde ställa krav och själv bestämma sina motspelare.
Den vanligaste myten om denna övergångsperiod i filmhistorien är just att de stora stjärnorna inte fungerade i ljudfilmen p.g.a. att de hade fel sorts röst, någon kraftig brytning eller dialekt, eller rent av talfel. Denna myt har nog till stor del sitt ursprung i den underbara musikalfilmen Singin’ in The Rain, som skildrar just denna period. Sedan har det fått bli den rådande sanningen. I vissa fall kan det ha varit sant att en skådespelare hade fel röst, men i de allra flesta fall handlade det om något helt annat. Den viktigaste skillnaden mellan att agera i stumfilm och ljudfilm är spelstilen – sättet att agera. De flesta dramer från stumfilmstiden är idag närmast outhärdliga att titta på för oss moderna människor och anledningen till det är det överdrivna minspelet och de ännu mer överdrivna gesterna. De scener som fick biopubliken för 80-90 år sedan att gråta får oss idag att skratta. Stumfilmen krävde den typen av överspel för att nå ut, när man inte hade en talad dialog som bar handlingen. De flesta av stumfilmens stjärnor kunde helt enkelt inte anpassa sig till den nya form av nedtonat spel som ljudfilmen krävde. En bidragande orsak till detta var att flertalet av de stora stjärnorna i Hollywood under stumfilmstiden saknade skådespelarutbildning. De allra flesta kom från den enkla folkliga underhållning som i USA gick under beteckningen ”Vaudeville” och i England kallades ”Music hall”. Påfallande många hade en bakgrund som cirkusartister. Dit hörde t.ex. Buster Keaton.

I Sverige var situationen annorlunda. Här var det ytterst få av stumfilmsstjärnorna som inte lyckades ta steget över till ljudfilmen, vilket berodde på att det i vårt land redan från början hade varit mestadels utbildade skådespelare som hade medverkat i filmerna. Men den svenska filmhistorien får jag återvända till i en senare blogg.

© Per Arne Edvardsson, 2011

Ljudfilmsrevolutionen, Del 1

Ingen händelse i filmhistorien har varit mer omvälvande än ljudfilmens ankomst. Det finns en massa gamla myter om denna händelse, så det är inte helt lätt att bena ut vad som är sant och vad som är en skröna. Om vi ska börja med den största myten, så kan man alltid fråga några allmänbildade människor vilken film som var den första ljudfilmen. De kommer säkerligen att svara Jazzsångaren (Alan Crosland, USA 1927). Det hade jag också gjort, fram tills för några år sedan. Att Jazzsångaren var den första ljudfilmen är ju en ”sanning” som har hamrats in i en från det att jag började läsa böcker om film när jag var ca 10 år. Det enda problemet är att det inte är sant. Möjligen kan man gå med på att det är en sanning med modifikation. Alla som ser Jazzsångaren för första gången blir besvikna, när de märker att den till 80% är en stumfilm. Det är nämligen bara ett fåtal scener som har synkront ljud och det är bara en enda scen där det förekommer ett kort avsnitt av talad dialog. De övriga ljudavsnitten är sångnummer, där Al Jolson framför sånger som antingen är äckligt sentimentala eller pinsamt klämkäcka. Fast jag måste ju tillägga att låtarna uppfattas så av oss idag. 1927 var Al Jolson världens störste ”popstjärna” och en av de första populärartister vars skivor sålde i miljonupplagor. Det upphör aldrig att förvåna mig hur den kollektiva smaken förändras, i vissa fall.
Ljudsystemet som användes kallades Vitaphone. Det fungerade så att ljudet följde med på grammofonskivor, vilket naturligtvis försvårade synkandet. Det lär ha varit vanligt att läpprörelserna på duken inte stämde så bra med ljudet som kom ur högtalarna, men för den tidens biopublik var ljudet i sig en sådan sensation att de översåg med den detaljen. Den tidens grammofonskivor var ju s.k. stenkakor, som var oerhört bräckliga. Sålunda hände det säkert ofta att någon skiva hade gått sönder på väg till bion, så vissa scener fick förbli stumma. Jazzsångaren var alltså inte en riktig ljudfilm, från början till slut. Det var heller inte den första film med ljudinslag. Redan i början av 1900-talet gjorde man kortfilmer där kända operasångare sjöng sina paradnummer. De sjöng live och samtidig spelade man in ljudet på fonografrulle eller grammofonskiva. Dessa filmer, som alltså var en föregångare till dagens musikvideos, visades som förspel på biograferna. Så tidigt som 1901 spelade man in sådana ”ljudfilmer” i Sverige, enligt Leif Furhammar ( se boken Filmen i Sverige).

Vilken var då den första riktiga ljudfilmen, om man menar en långfilm med synkroniserat ljud från början till slut? Svaret är Lights of New York (Bryan Foy, USA 1928). En film som nästan ingen har hört talas om och som jag, skam till sägandes, aldrig har sett. Enligt omdömena på IMDB så har den knappast något större underhållningsvärde idag, vilket gäller de allra flesta filmer från den tiden. Som ett filmhistoriskt dokument är den dock intressant, så jag hoppas få möjligheten att se den. Den var inspelad med samma klumpiga ljudsystem (Vitaphone med grammofonskivor), men snart skulle ett mer praktiskt ljudsystem komma. Samma år kom filmen En flygarbragd (The Air Circus, Howard Hawks, USA 1928) där man hade ett optiskt ljudspår på filmremsan. Ett system som faktiskt uppfanns så tidigt som 1906 av fransk-engelske uppfinnaren Eugene Lauste.

Det fascinerande är hur oerhört snabbt ljudfilmen slog ut stumfilmen. Redan 1929 producerades det fler ljudfilmer än stumfilmer i Hollywood och så tidigt som 1930 producerades den allra sista riktiga stumfilmen i USA. I övriga världen fortsatte man att spela in stumfilm i ytterligare något år, men i början av 30-talet var stumfilmen i stort sett utdöd. Jag återkommer till den tidiga ljudfilmen i nästa blogg.

Källor:

Furhammar, Leif - Filmen i Sverige
Bra Böcker, 1991

Robertson, Patrick - Guinness bok om Film
Forum, 1982

http://www.IMDB.com
© Per Arne Edvardsson, 2011

Åsa-Nisse går igen

Det finns vissa möten som man skulle ha velat vara med på. Ett sådant är mötet där någon sa:
- Mina damer och herrar! Jag har en strålande idé!
- Vadååå??? svarade alla med en nyfikenhet gränsande till besatthet.
- Vi gör en ny Åsa-Nisse-film!!!
- Ja, det gör vi!!! HURRA!!!
Nu vet jag ju inte om det gick till så, men jag kan inte låta bli att undra hur någon kunde få en sådan idé. Jag har tidigare skrivit om Åsa-Nisse HÄR

Jag tycker att det är roligt att titta på de gamla Åsa-Nisse-filmerna. På många sätt är de bättre nu än när de var nya. Då var de enbart undermåliga buskisfilmer, men idag har de ett stort värde som tidsdokument. De visar ett Sverige som inte längre finns. Folkhemmets Sverige, som befolkades av småbönder, hemmafruar, lanthandlare, landsfiskaler och en hel del andra företeelser som sedan länge är utrotade. Filmerna speglar alltså vårt land under den turbulenta tidsperioden 1949-69, som var just den epok då Sverige gick från att vara ett bondesamhälle till att bli en industrination.

Frågan kvarstår dock, varför man gör en ny Åsa-Nisse-film 2010. Nu vill jag inte döma filmen förrän jag har sett den. Den behöver ju inte alls vara ens tillnärmelsevis lika miserabel som Göta Kanal 2. Rollistan är onekligen imponerande, med en stor del av den svenska komedieliten av idag. Kan Kjell Bergqvist och Michael Segerström axla John Elfströms och Arthur Rohléns mantlar? Det som kännetecknar de gamla Åsa-Nisse-filmerna är bl.a. att samtliga aktörer spelar över in absurdum. Ska man agera likadant nu, eller göra en mer nedtonad version? Kanske det blir en jätterolig film? Vem vet…

© Per Arne Edvardsson, 2010

Favorit i repris: Arketypiska grundberättelser

Jag repriserar här två gamla blogginlägg, eftersom jag gissar att få orkar scrolla igenom alla mina inlägg här.
Dessutom har denna lilla "föreläsning" uppskattas av många, har jag fått höra.
Håll till godo:

Om vi undantar rena experimentfilmer, så är filmen först och främst ett medel för att berätta en historia. Det har skrivit mycket om de olika grundtyper av berättelser som ständigt återkommer, inom prosa, dramatik och film. Det tycks vara så att det finns ett litet fåtal arketypiska berättelser som ständigt återberättas, i ny form. Redan Aristoteles beskrev detta faktum. Hur många grundberättelserna är finns det olika uppfattningar om. Vissa säger att det finns sju olika, medan andra hävdar att det bara finns fyra. Det beror naturligtvis på var man drar gränserna och hur man analyserar och tolkar berättelserna. Jag tänker här nämna några av de vanligaste grundberättelserna och ge exempel ur filmens värld.


Askungen
(Flickan av folket gifter sig med prinsen).

Filmexempel:
Notting Hill (Roger Michell, 1999). I denna moderna Askungensaga är det pojken av folket (en vanlig kille som har en bokhandel) som gifter sig med prinsessan (som i vår moderna tid är en filmstjärna).


Pygmalion
(Skulptören som blir förälskad i sitt eget konstverk).

Filmexempel:
Naturligtvis associerar man i första hand till George Bernard Shaws pjäs, som blev film redan 1938 under titeln Pygmalion(Anthony Asquith /Leslie Howard, UK 1930), men är ännu mer känd i musikalversion som My Fair Lady (George Cukor, USA 1964). De flesta känner nog till historien, om språkprofessorn Higgins som lär blomsterflickan Eliza att prata överklassengelska, transformerar henne till en grevinna och blir förälskad i sin egen skapelse.
En mer sentida Pygmalionberättelse är Pretty Woman (Garry Marshall, USA 1990), om den rike affärsmannen som plockar upp en prostituerad från gatan och förvandlar henne till en prinsessa. Naturligtvis blir även han kär i sin skapelse.


Romeo och Julia
(Här använder jag Shakespeares titel, men grundberättelsen om den förbjudna kärleken mellan två ungdomar från två familjer som är dödsfiender, var gammal redan på hans tid).

Filmexempel:
West Side Story (Jerome Robbins/Robert Wise, USA 1961), som ju är en modern version av Shakespeares drama, är naturligtvis den film man först kommer att tänka på, men det finns åtskilliga andra och jag tänkte ta ett svenskt exempel.
Grabben i graven bredvid (Kjell Sundvall, SVE 2002) handlar om stadsbon och bibliotekarien Desiré som blir förälskad i lantbrukaren Benny. Här är det inte deras familjer som är fiender, utan deras väsensskilda livsstilar. Staden ställs mot landsbygden och det intellektuella ställs mot det praktiska och jordbundna. Han är lika fel hennes kretsar som hon är i hans, men ändå uppstår ljuv musik dem emellan, med många komplikationer som följd.


Skattjakten
Denna grundberättelse är vanligast inom äventyrsgenren. Numera handlar det sällan om en gammaldags skatt bestående av guld, silver och ädelstenar, utan om någon annan värdefull sak som hjälten och hans rivaler letar efter. Hitchcock kallade denna sak som alla är på jakt efter ”McGuffin”. Ett nonsensord som skulle illustrera att det egentligen för publiken är oviktigt vad det är för en sak. Det viktiga är äventyret. ”Det är vägen som är mödan värd”, för att citera Karin Boye. (Jag skriver om hjälten i maskulinum eftersom denna genre tyvärr är totalt dominerad av manliga hjältar. Kvinnorna finns bara med som bihang, ofta i rollen av ”Dam i fara” som hjälten måste rädda).

Filmexempel:
Jag har redan nämnt Hitchcock och många av hans filmer är rena skattjakter, även om Sir Alfred var en mästare på att väva in skattjakten i komplicerade intriger så att det sällan var uppenbart.
Jakten på den försvunna skatten (Steven Spielberg, 1981) är däremot hur tydlig som helst. I detta gammaldags matinéäventyr är hjälten Indiana Jones och hans rivaler nazisterna på jakt efter Den Heliga Förbundsarken. I den tredje Indiana Jonesfilmen är det en annan mytisk relik, i from av Den Heliga Graal som eftersöks. Detta leder oss naturligtvis osökt in på Da Vinci Koden, men den filmen lämnar vi därhän, tills vidare.

Odyssén
(En ung man ger sig ut på en lång resa, upplever en massa äventyr och återvänder som en mognare och klokare person).

Filmexempel:
I stort sett alla roadmovies. Observera att det inte behöver handla om en fysisk lång resa med fysiska äventyr. En odyssé kan lika gärna vara en inre resa.
Nyligen såg jag om, i sällskap av en mig närstående kvinna, den utmärkta franska filmen
Den spanska lägenheten (Cédric Klapisch, FRA 2003). Mitt sällskap frågade mig efteråt vilken typ av grundberättelse detta var och efter en stunds funderande kom jag fram till att det handlar om en odyssé. Huvudpersonen Xavier reser från sin hemstad Paris till Barcelona, där han tillbringar ett år som student och bor i ett kollektiv ihop med ett antal ungdomar från olika länder i Europa. Här handlar det främst om en inre resa. Visserligen reser han ju till ett annat land, men väl i Barcelona rör han sig på högst begränsat geografiskt område. När han återvänder hem har han mognat och blivit klokare.

Kung Midas
(Kungen får sin önskan uppfylld, att allt han vidrör förvandlas till guld, men även maten förvandlas till guld och man kan ju inte äta guld…)

Filmexempel:
Filmer om berömda framgångsrika män (eller kvinnor) som inser att de svälter ihjäl (bildligt talat), trots att allt de rör vid blir till guld (bildligt talat). De flesta ”Biopics” (biografiska filmer) brukar snudda vid detta tema. Ett nästan övertydligt exempel är The Aviator (Martin Scorsese, USA 2004), om tusenkonstnären Howard Hughes som har framgång i allt han företar sig, som filmskapare, flygplanskonstruktör etc. Han dejtar vackra glamorösa filmstjärnor som Katharine Hepburn och lever ett drömliv (sett utifrån), men snart rasar hela hans tillvaro ihop och han utvecklar ett allt grövre kontrollbehov och social fobi.

Naturligtvis kan jag som filmvetare här inte förbigå den film som alltid brukar toppa alla listor över de bästa filmerna genom tiderna: Citizen Kane (Orson Welles, USA 1941).Den är såpass kanoniserad att den nästan skulle kunna utgöra en arketypisk grundberättelse i sig själv, men det råder ingen tvekan om att den är baserad på myten om Kung Midas.

Faust
(En man säljer sin själ till djävulen i byte mot framgång)

Filmexempel:
Hit kan man räkna de flesta biopics om framgångsrika artister och konstnärer som är hyllade och framgångsrika, men ger upp sin själ och framstår som riktiga skitstövlar. På senare år har denna genre varit mycket populär i Hollywood, med filmerna om Ray Charles och Johnny Cash som tydliga exempel. Kanske man även kan räkna filmen om Edith Piaf, La vie en rose (Olivier Dahan FRA 2007), hit.

Oedipus
(Ung man mördar sin far och gifter sig med sin mor)

Filmexempel:
Eftersom incest är ett av de största tabuämnena (med rätta) så har knappast någon film gjorts som bokstavligen handlar om Oedipusproblematiken, utan man får tolka det bildligt. Ofta vrider man till temat, som i klassikern Mandomsprovet (Mike Nichols, USA 1967), där det hela utvecklas till ett triangeldrama mellan unge Benjamin, hans fars kompanjons fru och hennes dotter.

En annan variant på Oedipus är naturligtvis Psycho (Alfred Hitchcock, USA 1960), om en minst sagt osund relation mellan mor och son. Mer än så vill jag inte berätta, ifall någon (mot förmodan) inte har sett filmen i fråga.

© Per Arne Edvardsson, 2008-2010.

Fantasilöst filmsnusk

Denna text har jag tidigare publicerat på min andra blogg, där jag skriver om allt mellan himmel och jord.

Först vill jag varna alla känsliga personer för att det kan förekomma några s.k. ”runda ord” i denna blogg, så ni som är pryda gör klokast i att klicka bort er härifrån genast.

Jag har inte sett speciellt många porrfilmer i mitt liv. Den senaste tiden har jag dock haft möjlighet att se några, eftersom jag har haft Canal+ gratis i några veckor. Som den filmvetare jag är så var jag naturligtvis nyfiken på att analysera genren närmare. Då slog mig att de allra flesta porrfilmer inte gör mig det minsta kåt. Jag tänder helt enkelt inte på att se plastiga tjejer med silikontuttar och grotesk ansiktsmakeup, som stönar:
"- Yeah! Yeah! Fuck me! Fuck me!!!"Det är alltför uppenbart att deras upphetsning är spelad och att de dessutom är totalt obegåvade skådespelerskor.

Min upphetsning blir inte precis större av att titta på de manliga aktörerna. Jag betraktar mig som heterosexuell, men kan ändå tycka att en välbyggd naken man är väldigt vacker. Vackra män är det dock ont om i porrfilmer. De är i allmänhet två olika typer.
1. Muskelknutten som har ätit för mycket anabola steroider och mest ser ut som en gorilla.
2. Degklumpen, med gigantisk ölmage, som dessutom ofta döljer sin flintskallighet genom att raka huvudet.

Nästa avtändande faktor är miljöerna. Oftast är det minst sagt torftig scenografi.Påtagligt många porrfilmer verkar vara inspelade i lagerlokaler.

Nästa icke upphetsande detalj är samlagsställningarna. De knullar ofta i ställningar som borde leda till att de efteråt har ont i varenda led och varenda muskel. Förmodligen är det väl för att fotograferna ska kunna komma åt för närbilder i alla vinklar.En annan icke erektionsfamkallande faktor är de högklackade skorna. Högklackat kan ibland vara sexigt, men ALDRIG när man har sex. Jag skulle definitivt aldrig vilja ha sex med någon som har på sig decimeterhöga smala och vassa klackar. Risken är uppenbar att man skulle råka få en klack i magen, eller på ett ännu otrevligare ställe.

Sedan kommer vi till bildlösningarna, där fantasin är obefintlig. Det blir snart extremt långtråkigt med alla närbilder av en kuk som åker in och ut ur en fitta.

Den sista punkten jag tänkte ta upp är filmmusiken, som verkar vara "komponerad" av en 15-åring som vet mer om datorer än om musik. Oftast är det totalt fantasilös technopop som blir oerhört enerverande att lyssna på efter ett tag.

© Per Arne Edvardsson, 2010