Härmed avslöjar jag att det huvudsakliga syftet med denna blogg är att Eva Hamilton ska höra av sig och erbjuda mig att ta över och förnya Filmkrönikan i SVT.
Vad väntar du på, Eva...?
perarnepost@hotmail.com
måndag 26 maj 2008
fredag 23 maj 2008
Nakenchockens historia
I sådana här eurovisionstider förekommer ordet ”nakenchock” ofta på löpsedlarna, så varför inte prata lite om några av filmhistoriens nakenchocker?
Idag är ju nakenscener vanligt förekommande på film, inte enbart i sexuella situationer utan lika ofta i dusch- eller badscener. I Hollywood förbjöd Produktionskoden (Hayskoden) nakna människor i bild, så från 1934 till 1964 lär inte en enda naken människa ha förekommit i någon Hollywoodfilm. Före Hayskodens införande förekom det dock en hel del nakenscener i Hollywoodfilmer.
Den första filmstjärna som uppträdde naken på vita duken lär vara Annette Kellerman, som redan 1916 sågs bada näck i ett vattenfall i Gudarnas dotter (Daughter of the Gods). En betydligt större stjärna som tidigt visade sig naken på film var 20-talsstjärnan Clara Bow, som brukar räknas som den första riktiga sexsymbolen i Hollywoodfilmens historia. Hon visade dock inte så mycket mer än en naken rygg och en förbiskymtande stjärt när hon dök ner i vattnet.
Det var vanligt med mer eller mindre avklädda statister i stumfilmens Hollywood. Den legendariske regissören D.W. Griffith anlitade ett antal prostituerade kvinnor som nakna statister i Intolerance (USA, 1916) och det var inte alls ovanligt med hel- eller halvnakna haremsdamer i alla äventyrsfilmer som gjordes under denna epok.
En av de allra första stora nakenchockerna ägde rum 1933 i den tjeckiska filmen Extas (Gustav Machatý, TJE 1933), där man kunde se Hedy Lamarr inte bara bada näck utan även springa naken i skogen…! Denna nakenchock fick såpass stort genomslag att det ibland felaktigt har påståtts att detta var den allra första nakenscenen på film.
I USA lär fortfarande myten om ”Swedish sin” (den svenska synden) leva och frodas. Detta har sitt ursprung i två filmer: Hon dansade en sommar (Arne Mattsson, SVE 1951) och Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953). Woody Allen har berättat att den sistnämnda var den första Bergmanfilm han såg, efter att en kompis upphetsat hade berättat att det gick en svensk film på bio med en naken tjej i. Sålunda kanske vi har Harriet Anderssons rumpa att tacka för Woody Allens karriärval?
Nu har jag bara pratat om nakna kvinnor på film, men det beror inte på att jag är man, utan på att det går minst hundra nakna kvinnor på en naken man i filmhistorien. Det har dock blivit mer jämställt på den fronten på senare år. Om vi undantar porrfilmer, där man redan för hundra år sedan såg nakna män, så lär den förste manlige skådespelaren som visade sin penis på film vara ingen mindre än Sven-Bertil Taube…! Detta skedde i Tillsammans med Gunilla måndag kväll och tisdag (Lars Görling, SVE 1965). Elva år senare fick vi se Sven Wollters ädlaste kroppsdel i Mannen på taket (Bo Widerberg, SVE 1976) och det är ju en scen som vi aldrig glömmer. I båda dessa fall handlar det dock om dinglande organ. Erigerade penisar är än idag ganska sällsynta i ickepornografiska filmer. Alla män vet varför. Hur skicklig skådespelare man än är så är det svårt att framkalla en erektion på beställning. I så fall får man kanske göra som Catherine Breillat som till filmen Romance (FRA, 1999) anlitade den erfarne porrskådisen Rocco Siffredi.
Det finns mer att berätta om inom detta spännande ämne, så jag får nog återkomma senare. Få saker är ju mer intressanta än sex och erotik.
© Per Arne Edvardsson, 2008
Idag är ju nakenscener vanligt förekommande på film, inte enbart i sexuella situationer utan lika ofta i dusch- eller badscener. I Hollywood förbjöd Produktionskoden (Hayskoden) nakna människor i bild, så från 1934 till 1964 lär inte en enda naken människa ha förekommit i någon Hollywoodfilm. Före Hayskodens införande förekom det dock en hel del nakenscener i Hollywoodfilmer.
Den första filmstjärna som uppträdde naken på vita duken lär vara Annette Kellerman, som redan 1916 sågs bada näck i ett vattenfall i Gudarnas dotter (Daughter of the Gods). En betydligt större stjärna som tidigt visade sig naken på film var 20-talsstjärnan Clara Bow, som brukar räknas som den första riktiga sexsymbolen i Hollywoodfilmens historia. Hon visade dock inte så mycket mer än en naken rygg och en förbiskymtande stjärt när hon dök ner i vattnet.
Det var vanligt med mer eller mindre avklädda statister i stumfilmens Hollywood. Den legendariske regissören D.W. Griffith anlitade ett antal prostituerade kvinnor som nakna statister i Intolerance (USA, 1916) och det var inte alls ovanligt med hel- eller halvnakna haremsdamer i alla äventyrsfilmer som gjordes under denna epok.
En av de allra första stora nakenchockerna ägde rum 1933 i den tjeckiska filmen Extas (Gustav Machatý, TJE 1933), där man kunde se Hedy Lamarr inte bara bada näck utan även springa naken i skogen…! Denna nakenchock fick såpass stort genomslag att det ibland felaktigt har påståtts att detta var den allra första nakenscenen på film.
I USA lär fortfarande myten om ”Swedish sin” (den svenska synden) leva och frodas. Detta har sitt ursprung i två filmer: Hon dansade en sommar (Arne Mattsson, SVE 1951) och Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953). Woody Allen har berättat att den sistnämnda var den första Bergmanfilm han såg, efter att en kompis upphetsat hade berättat att det gick en svensk film på bio med en naken tjej i. Sålunda kanske vi har Harriet Anderssons rumpa att tacka för Woody Allens karriärval?
Nu har jag bara pratat om nakna kvinnor på film, men det beror inte på att jag är man, utan på att det går minst hundra nakna kvinnor på en naken man i filmhistorien. Det har dock blivit mer jämställt på den fronten på senare år. Om vi undantar porrfilmer, där man redan för hundra år sedan såg nakna män, så lär den förste manlige skådespelaren som visade sin penis på film vara ingen mindre än Sven-Bertil Taube…! Detta skedde i Tillsammans med Gunilla måndag kväll och tisdag (Lars Görling, SVE 1965). Elva år senare fick vi se Sven Wollters ädlaste kroppsdel i Mannen på taket (Bo Widerberg, SVE 1976) och det är ju en scen som vi aldrig glömmer. I båda dessa fall handlar det dock om dinglande organ. Erigerade penisar är än idag ganska sällsynta i ickepornografiska filmer. Alla män vet varför. Hur skicklig skådespelare man än är så är det svårt att framkalla en erektion på beställning. I så fall får man kanske göra som Catherine Breillat som till filmen Romance (FRA, 1999) anlitade den erfarne porrskådisen Rocco Siffredi.
Det finns mer att berätta om inom detta spännande ämne, så jag får nog återkomma senare. Få saker är ju mer intressanta än sex och erotik.
© Per Arne Edvardsson, 2008
onsdag 2 april 2008
Arketypiska grundberättelser del 2
Tidigare har jag här skrivit om arketypiska grundberättelser (se 11 augusti 2007) och nu tänkte jag berätta om ytterligare några sådana. Jag fick ett elektroniskt brev från en Anders Svensson (fotbollsspelaren?) som ville veta mer om detta ämne och det är alltid roligt att få höra att någon mer än de närmast sörjande läser ens lilla blogg. Här följer sålunda några fler arketypiska grundberättelser:
Odyssén
(En ung man ger sig ut på en lång resa, upplever en massa äventyr och återvänder som en mognare och klokare person).
Filmexempel:
I stort sett alla roadmovies. Observera att det inte behöver handla om en fysisk lång resa med fysiska äventyr. En odyssé kan lika gärna vara en inre resa.
Nyligen såg jag om, i sällskap av en mig närstående kvinna, den utmärkta franska filmen
Den spanska lägenheten (Cédric Klapisch, FRA 2003). Mitt sällskap frågade mig efteråt vilken typ av grundberättelse detta var och efter en stunds funderande kom jag fram till att det handlar om en odyssé. Huvudpersonen Xavier reser från sin hemstad Paris till Barcelona, där han tillbringar ett år som student och bor i ett kollektiv ihop med ett antal ungdomar från olika länder i Europa. Här handlar det främst om en inre resa. Visserligen reser han ju till ett annat land, men väl i Barcelona rör han sig på högst begränsat geografiskt område. När han återvänder hem har han mognat och blivit klokare.
Kung Midas
(Kungen får sin önskan uppfylld, att allt han vidrör förvandlas till guld, men även maten förvandlas till guld och man kan ju inte äta guld…)
Filmexempel:
Filmer om berömda framgångsrika män (eller kvinnor) som inser att de svälter ihjäl (bildligt talat), trots att allt de rör vid blir till guld (bildligt talat). De flesta ”Biopics” (biografiska filmer) brukar snudda vid detta tema. Ett nästan övertydligt exempel är The Aviator (Martin Scorsese, USA 2004), om tusenkonstnären Howard Hughes som har framgång i allt han företar sig, som filmskapare, flygplanskonstruktör etc. Han dejtar vackra glamorösa filmstjärnor som Katharine Hepburn och lever ett drömliv (sett utifrån), men snart rasar hela hans tillvaro ihop och han utvecklar ett allt grövre kontrollbehov och social fobi.
Naturligtvis kan jag som filmvetare här inte förbigå den film som alltid brukar toppa alla listor över de bästa filmerna genom tiderna: Citizen Kane (Orson Welles, USA 1941).Den är såpass kanoniserad att den nästan skulle kunna utgöra en arketypisk grundberättelse i sig själv, men det råder ingen tvekan om att den är baserad på myten om Kung Midas.
Faust
(En man säljer sin själ till djävulen i byte mot framgång)
Filmexempel:
Hit kan man räkna de flesta biopics om framgångsrika artister och konstnärer som är hyllade och framgångsrika, men ger upp sin själ och framstår som riktiga skitstövlar. På senare år har denna genre varit mycket populär i Hollywood, med filmerna om Ray Charles och Johnny Cash som tydliga exempel. Kanske man även kan räkna filmen om Edith Piaf, La vie en rose (Olivier Dahan FRA 2007), hit.
Oedipus
(Ung man mördar sin far och gifter sig med sin mor)
Filmexempel:
Eftersom incest är ett av de största tabuämnena (med rätta) så har knappast någon film gjorts som bokstavligen handlar om Oedipusproblematiken, utan man får tolka det bildligt. Ofta vrider man till temat, som i klassikern Mandomsprovet (Mike Nichols, USA 1967), där det hela utvecklas till ett triangeldrama mellan unge Benjamin, hans fars kompanjons fru och hennes dotter.
En annan variant på Oedipus är naturligtvis Psycho (Alfred Hitchcock, USA 1960), om en minst sagt osund relation mellan mor och son. Mer än så vill jag inte berätta, ifall någon (mot förmodan) inte har sett filmen i fråga.
© Per Arne Edvardsson, 2008
Odyssén
(En ung man ger sig ut på en lång resa, upplever en massa äventyr och återvänder som en mognare och klokare person).
Filmexempel:
I stort sett alla roadmovies. Observera att det inte behöver handla om en fysisk lång resa med fysiska äventyr. En odyssé kan lika gärna vara en inre resa.
Nyligen såg jag om, i sällskap av en mig närstående kvinna, den utmärkta franska filmen
Den spanska lägenheten (Cédric Klapisch, FRA 2003). Mitt sällskap frågade mig efteråt vilken typ av grundberättelse detta var och efter en stunds funderande kom jag fram till att det handlar om en odyssé. Huvudpersonen Xavier reser från sin hemstad Paris till Barcelona, där han tillbringar ett år som student och bor i ett kollektiv ihop med ett antal ungdomar från olika länder i Europa. Här handlar det främst om en inre resa. Visserligen reser han ju till ett annat land, men väl i Barcelona rör han sig på högst begränsat geografiskt område. När han återvänder hem har han mognat och blivit klokare.
Kung Midas
(Kungen får sin önskan uppfylld, att allt han vidrör förvandlas till guld, men även maten förvandlas till guld och man kan ju inte äta guld…)
Filmexempel:
Filmer om berömda framgångsrika män (eller kvinnor) som inser att de svälter ihjäl (bildligt talat), trots att allt de rör vid blir till guld (bildligt talat). De flesta ”Biopics” (biografiska filmer) brukar snudda vid detta tema. Ett nästan övertydligt exempel är The Aviator (Martin Scorsese, USA 2004), om tusenkonstnären Howard Hughes som har framgång i allt han företar sig, som filmskapare, flygplanskonstruktör etc. Han dejtar vackra glamorösa filmstjärnor som Katharine Hepburn och lever ett drömliv (sett utifrån), men snart rasar hela hans tillvaro ihop och han utvecklar ett allt grövre kontrollbehov och social fobi.
Naturligtvis kan jag som filmvetare här inte förbigå den film som alltid brukar toppa alla listor över de bästa filmerna genom tiderna: Citizen Kane (Orson Welles, USA 1941).Den är såpass kanoniserad att den nästan skulle kunna utgöra en arketypisk grundberättelse i sig själv, men det råder ingen tvekan om att den är baserad på myten om Kung Midas.
Faust
(En man säljer sin själ till djävulen i byte mot framgång)
Filmexempel:
Hit kan man räkna de flesta biopics om framgångsrika artister och konstnärer som är hyllade och framgångsrika, men ger upp sin själ och framstår som riktiga skitstövlar. På senare år har denna genre varit mycket populär i Hollywood, med filmerna om Ray Charles och Johnny Cash som tydliga exempel. Kanske man även kan räkna filmen om Edith Piaf, La vie en rose (Olivier Dahan FRA 2007), hit.
Oedipus
(Ung man mördar sin far och gifter sig med sin mor)
Filmexempel:
Eftersom incest är ett av de största tabuämnena (med rätta) så har knappast någon film gjorts som bokstavligen handlar om Oedipusproblematiken, utan man får tolka det bildligt. Ofta vrider man till temat, som i klassikern Mandomsprovet (Mike Nichols, USA 1967), där det hela utvecklas till ett triangeldrama mellan unge Benjamin, hans fars kompanjons fru och hennes dotter.
En annan variant på Oedipus är naturligtvis Psycho (Alfred Hitchcock, USA 1960), om en minst sagt osund relation mellan mor och son. Mer än så vill jag inte berätta, ifall någon (mot förmodan) inte har sett filmen i fråga.
© Per Arne Edvardsson, 2008
måndag 17 mars 2008
Sängäventyr
På måndagskvällen visades första avsnittet av SVT:s nya dramaserie Häxdansen. I en av rollerna kunde vi se den vackra och begåvade unga aktrisen Julia Dufvenius, som ju först uppmärksammades för sin roll i den kultförklarade TV-serien Glappet 1997 och sedan fick den stora äran att få en roll specialskriven för sig i Ingmar Bergmans sista filmiska verk Saraband. I samband med att den sistnämnda visades i TV skrev jag (på ett annat ställe på det stora nätet) följande lilla betraktelse, som är en helt sann historia:
Jag antar att många av er kulturella personer som läser min dagbok såg Ingmar Bergmans sista verk Saraband, härom kvällen. Vilken dialog och vilka skådespelare! Den yngsta av dem, Julia Dufvenius, har jag ett speciellt förhållande till. Vi har nämligen delat säng!
Oj! Nu satte du visst kvällswhiskyn i halsen! Nå... (som finlandssvenskarna plägar uttrycka sig), det är inte fullt så erotiskt och spännande som det låter.
Oj! Nu satte du visst kvällswhiskyn i halsen! Nå... (som finlandssvenskarna plägar uttrycka sig), det är inte fullt så erotiskt och spännande som det låter.
Såhär var det:
För omkring tjugofem år sedan studerade min moder på lärarhögskolan. I samma klass gick en ung skådespelerska vid namn Lena Dufvenius. En dag sa Lena:
- Min dotter har växt ur sin säng och jag har inte råd att köpa en ny! Vet någon var man kan få tag på en begagnad billig barnsäng?
Varpå min moder sade:
-Jag har en gammal barnsäng, som min son har haft! Den kan du få!
Sålunda har alltså jag och den unga Bergmanaktrisen sovit i samma säng.
Dock inte samtidigt.
För omkring tjugofem år sedan studerade min moder på lärarhögskolan. I samma klass gick en ung skådespelerska vid namn Lena Dufvenius. En dag sa Lena:
- Min dotter har växt ur sin säng och jag har inte råd att köpa en ny! Vet någon var man kan få tag på en begagnad billig barnsäng?
Varpå min moder sade:
-Jag har en gammal barnsäng, som min son har haft! Den kan du få!
Sålunda har alltså jag och den unga Bergmanaktrisen sovit i samma säng.
Dock inte samtidigt.
© Per Arne Edvardsson, 2008
lördag 23 februari 2008
Lägga bort titlarna?
Filmtitlar har alltid varit ett komplicerat ämne, på mer än ett sätt. De flesta av oss filmsamlare har stött på fenomenet med flera olika svenska titlar på samma film. En film kan ha en titel när den går på bio, en annan när den visas på TV, en tredje när den gavs ut på VHS och en fjärde när den nu ges ut på DVD. Om så är fallet så kan man lita på att den kommer att få en femte titel på BlueRay-utgåvan. Ett exempel är Blake Edwards andra film om Clouseau, A shot in the dark, som mig veterligen har haft minst två olika svenska titlar: Skott i mörkret och Clouseau i skottlinjen. Jag har ett svagt minne av att även ha sett en VHS-utgåva med en titel i stil med Rosa Pantern skjuter skarpt (eller något liknande).
Vi som varje år går på Göteborgs filmfestival tvingas ofta att brottas med ett annat titelproblem. Samtliga filmer (oavsett ursprungsland) har där engelskspråkiga titlar. Detta leder till mycken huvudbry när man senare minns en film som man gärna vill se om och försöker hitta den på DVD. En film kan få en helt annan svensk titel när ges ut på DVD än när den visades på filmfestivalen. Vid mer än ett tillfälle har jag tittat på en nyinköpt obekant DVD-film och plötsligt insett att den känns såpass välbekant att jag troligtvis har sett den tidigare på filmfestivalen. Nu gör ju inte det något, eftersom jag gärna ser om filmer.
Filmdistributörerna av idag föredrar ofta att behålla den engelskspråkiga originaltiteln. Ofta kan man anta att det till stor del handlar om att underlätta internationell marknadsföring av filmer. Man sparar pengar genom att slippa trycka upp affischer på en massa olika språk. Fast ibland kan man också misstänka att någon tror att en film måste ha en engelskspråkig titel för att sälja i Sverige. Hur ska man annars tolka att kinesiska filmer i Sverige får en engelskspråkig titel, som i fallen med Crouching Tiger Hidden Dragon och Hero…?
Förr gick ofta de svenska filmdistributörerna lite väl långt åt andra hållet. I sin iver att hitta på en säljande svensk titel slog man knut på sig själva. Ett skräckexempel är Danny Kayes, i mitt tycke, bästa film The Secret Life of Walter Mitty (Norman Z. McLeod, USA 1949). Originaltiteln är mycket lyckad, eftersom filmen handlar om en ung man som lever i sin egen spännande fantasivärld, medan han på ytan är en trist kontorsslav. I Sverige dög dock inte en titel i stil med Walter Mittys hemliga liv. Nej, här slog man knut på sig själv och krystade ur sig den klämkäcka 40-talshurtiga titeln Här kommer en annan. Kan ni tänka er en komedi idag med den titeln? Knappast någon skulle väl rusa till bion för att titta på en film med en så töntig titel?
Vi som älskar Bröderna Marx brukar alltid dra en kollektiv suck när någon av deras tidiga filmer ska visas på TV och man tvingas läsa den svenska titeln i TV-tablån. Eftersom bröderna var fyra till antalet (tills Zeppo tröttnade) fick filmerna i Sverige heta minst sagt krystade saker som: Fyra fula fiskar, Fyra fräcka fripassagerare etc. Vi Marx-fantaster använder därför alltid originaltitlarna när vi pratar om filmerna i fråga. Knappast någon svensk ”Marxist” vet vilken film man pratar om när man nämner titeln Fyra fula fiskar, men säger man Duck Soup så börjar man genast utbyta favoritscener med varandra.
Vi som varje år går på Göteborgs filmfestival tvingas ofta att brottas med ett annat titelproblem. Samtliga filmer (oavsett ursprungsland) har där engelskspråkiga titlar. Detta leder till mycken huvudbry när man senare minns en film som man gärna vill se om och försöker hitta den på DVD. En film kan få en helt annan svensk titel när ges ut på DVD än när den visades på filmfestivalen. Vid mer än ett tillfälle har jag tittat på en nyinköpt obekant DVD-film och plötsligt insett att den känns såpass välbekant att jag troligtvis har sett den tidigare på filmfestivalen. Nu gör ju inte det något, eftersom jag gärna ser om filmer.
Filmdistributörerna av idag föredrar ofta att behålla den engelskspråkiga originaltiteln. Ofta kan man anta att det till stor del handlar om att underlätta internationell marknadsföring av filmer. Man sparar pengar genom att slippa trycka upp affischer på en massa olika språk. Fast ibland kan man också misstänka att någon tror att en film måste ha en engelskspråkig titel för att sälja i Sverige. Hur ska man annars tolka att kinesiska filmer i Sverige får en engelskspråkig titel, som i fallen med Crouching Tiger Hidden Dragon och Hero…?
Förr gick ofta de svenska filmdistributörerna lite väl långt åt andra hållet. I sin iver att hitta på en säljande svensk titel slog man knut på sig själva. Ett skräckexempel är Danny Kayes, i mitt tycke, bästa film The Secret Life of Walter Mitty (Norman Z. McLeod, USA 1949). Originaltiteln är mycket lyckad, eftersom filmen handlar om en ung man som lever i sin egen spännande fantasivärld, medan han på ytan är en trist kontorsslav. I Sverige dög dock inte en titel i stil med Walter Mittys hemliga liv. Nej, här slog man knut på sig själv och krystade ur sig den klämkäcka 40-talshurtiga titeln Här kommer en annan. Kan ni tänka er en komedi idag med den titeln? Knappast någon skulle väl rusa till bion för att titta på en film med en så töntig titel?
Vi som älskar Bröderna Marx brukar alltid dra en kollektiv suck när någon av deras tidiga filmer ska visas på TV och man tvingas läsa den svenska titeln i TV-tablån. Eftersom bröderna var fyra till antalet (tills Zeppo tröttnade) fick filmerna i Sverige heta minst sagt krystade saker som: Fyra fula fiskar, Fyra fräcka fripassagerare etc. Vi Marx-fantaster använder därför alltid originaltitlarna när vi pratar om filmerna i fråga. Knappast någon svensk ”Marxist” vet vilken film man pratar om när man nämner titeln Fyra fula fiskar, men säger man Duck Soup så börjar man genast utbyta favoritscener med varandra.
Slutligen måste jag nämna ett exempel som säkert fick den svenska filmdistributören att kallsvettas, när det begav sig. James Bond-filmen For Your Eyes Only (John Glen, UK/USA 1981) fick den svenska titeln Ur dödlig synvinkel, vilket då verkade vara en mycket lyckad lite vitsig översättning. Fyra år senare kom dock en Bond-film med titeln A View to a Kill (John Glen, UK/USA 1985), vilket ju nästan ordagrant kan översättas till Ur dödlig synvinkel. Eftersom den titeln var förbrukad tvingades man krysta ur sig en svensk titel som inte har något med originaltiteln att göra, Levande måltavla. Så, vad anser jag? Ska man översätta filmtitlar eller inte? Generellt anser jag att filmer producerade i andra länder ska få svenska titlar, men de svenska titlarna ska antingen vara direkta översättningar av originaltiteln eller så nära som det går att komma. Och låt oss slippa konstruerade svenska filmserier. Det är bara i Sverige som alla Mel Brookes filmer heter Det våras för… och det är bara här som alla Goldie Hawns filmer heter Tjejen som…
© Per Arne Edvardsson, 2008
© Per Arne Edvardsson, 2008
onsdag 9 januari 2008
Härom kvällen såg jag Rosa Pantern.
Inte Blake Edwards klassiker från 1963 där Peter Sellers för första gången spelade Inspector Clouseau , utan Shawn Levys film från 2006 med Steve Martin i samma roll. Filmen var inte dålig och om man inte kände till originalet så kanske man rent av hade tyckt att den var riktigt rolig. Nu är det ju tyvärr så att alla (åtminstone alla över 25 år) har sett Peter Sellers som Clouseau och har hans rolltolkning på näthinnan när man tittar på Steve Martin. Behöver jag tillägga att jämförelsen knappast utfaller till Steve Martins fördel? Steve Martin är en mycket habil komiker, som i sina bästa stunder kan vara mycket rolig, men i Peter Sellers klass är han inte. Peter Sellers är en av de allra största filmkomikerna genom tiderna. Han spelar i samma division som Charlie Chaplin, Groucho Marx och Danny Kaye, för att nämna tre av de största genierna inom genren. Dit kommer aldrig Steve Martin att nå.
När det gäller regissören Shawn Levy, så var jag tvungen att söka på hans namn på IMDB för att se vad det var för en figur. Han visade sig ha regisserat hela 27 filmer sedan 1997…! Alltså mer än två långfilmer per år! På 30-talet kunde vissa regissörer klämma ur sig 3-4 långfilmer per år, men idag anses ju Woody Allen som en exceptionellt produktiv filmskapare, eftersom han gör en film per år. De flesta av titlarna i Shawn Levys katalog är okända för mig, men av titlarna att döma är flertalet inte komedier. För att göra en historia om en osannolik karaktär som Inspector Clouseau trovärdig och underhållande krävs det en erfaren komediregissör. Jag kan tänka mig att Woody Allen skulle kunna göra en bra Rosa Panternfilm, men Shawn Levy har tyvärr inte ”what it takes”.
Vad man kan säga till filmmakarnas fördel är att de inte har gjort en remake på någon av Edwards gamla Rosa Panternfilmer, utan har hittat på en egen historia. Man har också valt att helt stryka karaktärer som Clouseaus kinesiske butler Kato (som har i uppdrag att ständigt attackera sin chef, för att hålla honom alert) och polischefen Dreyfus assistent François (som ständigt tvingas stå ut med Clouseaus katastrofer och Dreyfus accelererande galenskap). Man har dessutom valt att tona ner Dreyfus och har gjort honom till en mer sansad polischef, vilket tyvärr inte filmen vinner på. Herbert Loms koleriske Dreyfus, som ständigt är på gränsen till nervsammanbrott (och ibland över gränsen) är lika oumbärlig i Blake Edward Rosa Panternfilmer som Clouseau själv. Kevin Kline, som spelar Dreyfus i den nya filmen, visade i En fisk som heter Wanda att han har förmågan att spela just den typen av koleriker, vilket gör det än mer obegripligt att man valde att gör Dreyfus till en sansad och trovärdig chefstyp.
Sammanfattningsvis vill jag bara ställa frågan: Varför?
Varför väljer man att göra en komedi med en klassisk komedikaraktär som till 100% förknippas med en av filmhistoriens största komiker?
Varför inte hitta på något eget istället?
Snart får vi väl se Jim Carey spela Charlie Chaplins luffare. Jag ryser av blotta tanken!
© Per Arne Edvardsson, 2007
Inte Blake Edwards klassiker från 1963 där Peter Sellers för första gången spelade Inspector Clouseau , utan Shawn Levys film från 2006 med Steve Martin i samma roll. Filmen var inte dålig och om man inte kände till originalet så kanske man rent av hade tyckt att den var riktigt rolig. Nu är det ju tyvärr så att alla (åtminstone alla över 25 år) har sett Peter Sellers som Clouseau och har hans rolltolkning på näthinnan när man tittar på Steve Martin. Behöver jag tillägga att jämförelsen knappast utfaller till Steve Martins fördel? Steve Martin är en mycket habil komiker, som i sina bästa stunder kan vara mycket rolig, men i Peter Sellers klass är han inte. Peter Sellers är en av de allra största filmkomikerna genom tiderna. Han spelar i samma division som Charlie Chaplin, Groucho Marx och Danny Kaye, för att nämna tre av de största genierna inom genren. Dit kommer aldrig Steve Martin att nå.
När det gäller regissören Shawn Levy, så var jag tvungen att söka på hans namn på IMDB för att se vad det var för en figur. Han visade sig ha regisserat hela 27 filmer sedan 1997…! Alltså mer än två långfilmer per år! På 30-talet kunde vissa regissörer klämma ur sig 3-4 långfilmer per år, men idag anses ju Woody Allen som en exceptionellt produktiv filmskapare, eftersom han gör en film per år. De flesta av titlarna i Shawn Levys katalog är okända för mig, men av titlarna att döma är flertalet inte komedier. För att göra en historia om en osannolik karaktär som Inspector Clouseau trovärdig och underhållande krävs det en erfaren komediregissör. Jag kan tänka mig att Woody Allen skulle kunna göra en bra Rosa Panternfilm, men Shawn Levy har tyvärr inte ”what it takes”.
Vad man kan säga till filmmakarnas fördel är att de inte har gjort en remake på någon av Edwards gamla Rosa Panternfilmer, utan har hittat på en egen historia. Man har också valt att helt stryka karaktärer som Clouseaus kinesiske butler Kato (som har i uppdrag att ständigt attackera sin chef, för att hålla honom alert) och polischefen Dreyfus assistent François (som ständigt tvingas stå ut med Clouseaus katastrofer och Dreyfus accelererande galenskap). Man har dessutom valt att tona ner Dreyfus och har gjort honom till en mer sansad polischef, vilket tyvärr inte filmen vinner på. Herbert Loms koleriske Dreyfus, som ständigt är på gränsen till nervsammanbrott (och ibland över gränsen) är lika oumbärlig i Blake Edward Rosa Panternfilmer som Clouseau själv. Kevin Kline, som spelar Dreyfus i den nya filmen, visade i En fisk som heter Wanda att han har förmågan att spela just den typen av koleriker, vilket gör det än mer obegripligt att man valde att gör Dreyfus till en sansad och trovärdig chefstyp.
Sammanfattningsvis vill jag bara ställa frågan: Varför?
Varför väljer man att göra en komedi med en klassisk komedikaraktär som till 100% förknippas med en av filmhistoriens största komiker?
Varför inte hitta på något eget istället?
Snart får vi väl se Jim Carey spela Charlie Chaplins luffare. Jag ryser av blotta tanken!
© Per Arne Edvardsson, 2007
lördag 20 oktober 2007
Laglig nedladdning
Jag tänker här inte ge mig in i den pågående infekterade debatten om illegal nedladdning.Däremot vill jag gärna tipsa om en sajt där man kan ladda ner mängder av högkvalitativa långfilmer alldeles lagligt.
Archive.org är en sajt med ett outsinligt antal skatter. Förutom långfilmer finns här bl.a. gamla reklamfilmer från 50-talet där man kan få se läkare göra reklam för cigarretter (!) samt mängder av dokumentärer, amatörfilmer etc. Här finns även en hel del ljudfiler av intresse.
Eftersom detta är en filmblogg tänkte jag dock koncentrera mig på filmerna.
De filmer som finns att ladda ner på Archive.org är äldre filmer där copyrighten har gått ut, s.k. ”Public domain movies”. Idag säger ju de internationella reglerna att en upphovsman äger rätten till sitt verk fram till 70 år efter sin död. Förr rådde dock andra regler som skiftade från land till land. I USA var man tvungen att med jämna mellanrum förnya copyrighten på filmer. Om man underlät att göra detta hamnade de i ”The Public domain” och ägdes då inte längre av någon. Detta är förövrigt anledningen till att vissa specifika gamla Hollywoodfilmer visas jätteofta på TV, i olika kanaler, medan andra betydligt bättre filmer visas mer sällan. Om jag ska ta ett exempel, så har vi Stanley Donens musikalfilm Kungligt Bröllop (Royal Wedding) från 1951 som visas stup i ett på TV, medan Donens mästerverk Singin’ in the Rain från året efter visas betydligt mer sällan. Den förstnämnda filmen är alltså gratis att visa medan TV-bolagen måste betala för att få visa den sistnämnda.
Man kan tycka att det är bara bra när en film har hamnat i ”public domain”, eftersom det då är fritt fram för vem som helst att hantera den, visa den offentligt, sälja den på DVD eller lägga ut den för nedladdning på nätet. För oss filmsamlare finns det dock en stor nackdel och det är att denna kategori filmer sällan eller aldrig restaureras. Det är dyrt att restaurera biograffilmer, så därför är få beredda att lägga ner pengar och arbete på att återställa en film, som man inte äger, till sitt ursprungliga skick. Sålunda finns många gamla filmer enbart i mycket dålig kvalitet, orestaurerade, på DVD-utgåvor som saknar extramaterial och dylikt. Observera att vissa filmer dock kan vara ”public domain” i orestaurerad version, men samtidigt kan finnas i en restaurerad version som är copyrightad. På Archive.org kan man t.ex., finna Chaplins Pojke (The Kid) i orestaurerad totalstum version. Om man vill ha den restaurerade versionen med Chaplins egen musik på ljudspåret måste man dock (om man vill vara laglig) köpa den officiella DVD-utgåvan med den copyrightade versionen. Låter det krångligt?Ja, det är komplicerat. Om man ofta besöker Archive.org så vet man att det förekommer då och då att filmer som tidigare varit tillgängliga för nedladdning plötsligt har plockats bort. Då beror det ofta på att en film finns i en copyrightad version och en fri version och att fel version har lagts ut till nedladdning.
Exempel på verkliga pärlor som man kan finna på nämnda sajt är:
flera av Charlie Chaplins och Buster Keatons tidiga stumfilmer, några av Hitchcocks tidiga filmer, samt ett stort antal tecknade filmer med bl.a. "Popeye (Karl-Alfred) och ”Betty Boop”.
Det kan vara lite knepigt att hitta på sajten, men klicka på länken nedan, så kommer du till ett index där du kan leta efter filmer med hjälp av vissa sökord:
http://www.archive.org/browse.phpfield=/metadata/subject&mediatype=movies&collection=moviesandfilms
De flesta filmerna finns i olika filformat i olika storlekar, så man kan själv välja om man vill ha dem i tillräckligt god kvalitet för att kunna bränna en DVD och njuta av på TV:n, eller om man nöjer sig med en sämre kvalitet till att titta på en liten dataskärm.
© Per Arne Edvardsson, 2007
Archive.org är en sajt med ett outsinligt antal skatter. Förutom långfilmer finns här bl.a. gamla reklamfilmer från 50-talet där man kan få se läkare göra reklam för cigarretter (!) samt mängder av dokumentärer, amatörfilmer etc. Här finns även en hel del ljudfiler av intresse.
Eftersom detta är en filmblogg tänkte jag dock koncentrera mig på filmerna.
De filmer som finns att ladda ner på Archive.org är äldre filmer där copyrighten har gått ut, s.k. ”Public domain movies”. Idag säger ju de internationella reglerna att en upphovsman äger rätten till sitt verk fram till 70 år efter sin död. Förr rådde dock andra regler som skiftade från land till land. I USA var man tvungen att med jämna mellanrum förnya copyrighten på filmer. Om man underlät att göra detta hamnade de i ”The Public domain” och ägdes då inte längre av någon. Detta är förövrigt anledningen till att vissa specifika gamla Hollywoodfilmer visas jätteofta på TV, i olika kanaler, medan andra betydligt bättre filmer visas mer sällan. Om jag ska ta ett exempel, så har vi Stanley Donens musikalfilm Kungligt Bröllop (Royal Wedding) från 1951 som visas stup i ett på TV, medan Donens mästerverk Singin’ in the Rain från året efter visas betydligt mer sällan. Den förstnämnda filmen är alltså gratis att visa medan TV-bolagen måste betala för att få visa den sistnämnda.
Man kan tycka att det är bara bra när en film har hamnat i ”public domain”, eftersom det då är fritt fram för vem som helst att hantera den, visa den offentligt, sälja den på DVD eller lägga ut den för nedladdning på nätet. För oss filmsamlare finns det dock en stor nackdel och det är att denna kategori filmer sällan eller aldrig restaureras. Det är dyrt att restaurera biograffilmer, så därför är få beredda att lägga ner pengar och arbete på att återställa en film, som man inte äger, till sitt ursprungliga skick. Sålunda finns många gamla filmer enbart i mycket dålig kvalitet, orestaurerade, på DVD-utgåvor som saknar extramaterial och dylikt. Observera att vissa filmer dock kan vara ”public domain” i orestaurerad version, men samtidigt kan finnas i en restaurerad version som är copyrightad. På Archive.org kan man t.ex., finna Chaplins Pojke (The Kid) i orestaurerad totalstum version. Om man vill ha den restaurerade versionen med Chaplins egen musik på ljudspåret måste man dock (om man vill vara laglig) köpa den officiella DVD-utgåvan med den copyrightade versionen. Låter det krångligt?Ja, det är komplicerat. Om man ofta besöker Archive.org så vet man att det förekommer då och då att filmer som tidigare varit tillgängliga för nedladdning plötsligt har plockats bort. Då beror det ofta på att en film finns i en copyrightad version och en fri version och att fel version har lagts ut till nedladdning.
Exempel på verkliga pärlor som man kan finna på nämnda sajt är:
flera av Charlie Chaplins och Buster Keatons tidiga stumfilmer, några av Hitchcocks tidiga filmer, samt ett stort antal tecknade filmer med bl.a. "Popeye (Karl-Alfred) och ”Betty Boop”.
Det kan vara lite knepigt att hitta på sajten, men klicka på länken nedan, så kommer du till ett index där du kan leta efter filmer med hjälp av vissa sökord:
http://www.archive.org/browse.phpfield=/metadata/subject&mediatype=movies&collection=moviesandfilms
De flesta filmerna finns i olika filformat i olika storlekar, så man kan själv välja om man vill ha dem i tillräckligt god kvalitet för att kunna bränna en DVD och njuta av på TV:n, eller om man nöjer sig med en sämre kvalitet till att titta på en liten dataskärm.
© Per Arne Edvardsson, 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
