Härom kvällen såg jag Rosa Pantern.
Inte Blake Edwards klassiker från 1963 där Peter Sellers för första gången spelade Inspector Clouseau , utan Shawn Levys film från 2006 med Steve Martin i samma roll. Filmen var inte dålig och om man inte kände till originalet så kanske man rent av hade tyckt att den var riktigt rolig. Nu är det ju tyvärr så att alla (åtminstone alla över 25 år) har sett Peter Sellers som Clouseau och har hans rolltolkning på näthinnan när man tittar på Steve Martin. Behöver jag tillägga att jämförelsen knappast utfaller till Steve Martins fördel? Steve Martin är en mycket habil komiker, som i sina bästa stunder kan vara mycket rolig, men i Peter Sellers klass är han inte. Peter Sellers är en av de allra största filmkomikerna genom tiderna. Han spelar i samma division som Charlie Chaplin, Groucho Marx och Danny Kaye, för att nämna tre av de största genierna inom genren. Dit kommer aldrig Steve Martin att nå.

När det gäller regissören Shawn Levy, så var jag tvungen att söka på hans namn på IMDB för att se vad det var för en figur. Han visade sig ha regisserat hela 27 filmer sedan 1997…! Alltså mer än två långfilmer per år! På 30-talet kunde vissa regissörer klämma ur sig 3-4 långfilmer per år, men idag anses ju Woody Allen som en exceptionellt produktiv filmskapare, eftersom han gör en film per år. De flesta av titlarna i Shawn Levys katalog är okända för mig, men av titlarna att döma är flertalet inte komedier. För att göra en historia om en osannolik karaktär som Inspector Clouseau trovärdig och underhållande krävs det en erfaren komediregissör. Jag kan tänka mig att Woody Allen skulle kunna göra en bra Rosa Panternfilm, men Shawn Levy har tyvärr inte ”what it takes”.

Vad man kan säga till filmmakarnas fördel är att de inte har gjort en remake på någon av Edwards gamla Rosa Panternfilmer, utan har hittat på en egen historia. Man har också valt att helt stryka karaktärer som Clouseaus kinesiske butler Kato (som har i uppdrag att ständigt attackera sin chef, för att hålla honom alert) och polischefen Dreyfus assistent François (som ständigt tvingas stå ut med Clouseaus katastrofer och Dreyfus accelererande galenskap). Man har dessutom valt att tona ner Dreyfus och har gjort honom till en mer sansad polischef, vilket tyvärr inte filmen vinner på. Herbert Loms koleriske Dreyfus, som ständigt är på gränsen till nervsammanbrott (och ibland över gränsen) är lika oumbärlig i Blake Edward Rosa Panternfilmer som Clouseau själv. Kevin Kline, som spelar Dreyfus i den nya filmen, visade i En fisk som heter Wanda att han har förmågan att spela just den typen av koleriker, vilket gör det än mer obegripligt att man valde att gör Dreyfus till en sansad och trovärdig chefstyp.

Sammanfattningsvis vill jag bara ställa frågan: Varför?
Varför väljer man att göra en komedi med en klassisk komedikaraktär som till 100% förknippas med en av filmhistoriens största komiker?
Varför inte hitta på något eget istället?
Snart får vi väl se Jim Carey spela Charlie Chaplins luffare. Jag ryser av blotta tanken!

© Per Arne Edvardsson, 2007

Laglig nedladdning

Jag tänker här inte ge mig in i den pågående infekterade debatten om illegal nedladdning.Däremot vill jag gärna tipsa om en sajt där man kan ladda ner mängder av högkvalitativa långfilmer alldeles lagligt.

Archive.org är en sajt med ett outsinligt antal skatter. Förutom långfilmer finns här bl.a. gamla reklamfilmer från 50-talet där man kan få se läkare göra reklam för cigarretter (!) samt mängder av dokumentärer, amatörfilmer etc. Här finns även en hel del ljudfiler av intresse.
Eftersom detta är en filmblogg tänkte jag dock koncentrera mig på filmerna.

De filmer som finns att ladda ner på Archive.org är äldre filmer där copyrighten har gått ut, s.k. ”Public domain movies”. Idag säger ju de internationella reglerna att en upphovsman äger rätten till sitt verk fram till 70 år efter sin död. Förr rådde dock andra regler som skiftade från land till land. I USA var man tvungen att med jämna mellanrum förnya copyrighten på filmer. Om man underlät att göra detta hamnade de i ”The Public domain” och ägdes då inte längre av någon. Detta är förövrigt anledningen till att vissa specifika gamla Hollywoodfilmer visas jätteofta på TV, i olika kanaler, medan andra betydligt bättre filmer visas mer sällan. Om jag ska ta ett exempel, så har vi Stanley Donens musikalfilm Kungligt Bröllop (Royal Wedding) från 1951 som visas stup i ett på TV, medan Donens mästerverk Singin’ in the Rain från året efter visas betydligt mer sällan. Den förstnämnda filmen är alltså gratis att visa medan TV-bolagen måste betala för att få visa den sistnämnda.

Man kan tycka att det är bara bra när en film har hamnat i ”public domain”, eftersom det då är fritt fram för vem som helst att hantera den, visa den offentligt, sälja den på DVD eller lägga ut den för nedladdning på nätet. För oss filmsamlare finns det dock en stor nackdel och det är att denna kategori filmer sällan eller aldrig restaureras. Det är dyrt att restaurera biograffilmer, så därför är få beredda att lägga ner pengar och arbete på att återställa en film, som man inte äger, till sitt ursprungliga skick. Sålunda finns många gamla filmer enbart i mycket dålig kvalitet, orestaurerade, på DVD-utgåvor som saknar extramaterial och dylikt. Observera att vissa filmer dock kan vara ”public domain” i orestaurerad version, men samtidigt kan finnas i en restaurerad version som är copyrightad. På Archive.org kan man t.ex., finna Chaplins Pojke (The Kid) i orestaurerad totalstum version. Om man vill ha den restaurerade versionen med Chaplins egen musik på ljudspåret måste man dock (om man vill vara laglig) köpa den officiella DVD-utgåvan med den copyrightade versionen. Låter det krångligt?Ja, det är komplicerat. Om man ofta besöker Archive.org så vet man att det förekommer då och då att filmer som tidigare varit tillgängliga för nedladdning plötsligt har plockats bort. Då beror det ofta på att en film finns i en copyrightad version och en fri version och att fel version har lagts ut till nedladdning.

Exempel på verkliga pärlor som man kan finna på nämnda sajt är:
flera av Charlie Chaplins och Buster Keatons tidiga stumfilmer, några av Hitchcocks tidiga filmer, samt ett stort antal tecknade filmer med bl.a. "Popeye (Karl-Alfred) och ”Betty Boop”.
Det kan vara lite knepigt att hitta på sajten, men klicka på länken nedan, så kommer du till ett index där du kan leta efter filmer med hjälp av vissa sökord:
http://www.archive.org/browse.phpfield=/metadata/subject&mediatype=movies&collection=moviesandfilms

De flesta filmerna finns i olika filformat i olika storlekar, så man kan själv välja om man vill ha dem i tillräckligt god kvalitet för att kunna bränna en DVD och njuta av på TV:n, eller om man nöjer sig med en sämre kvalitet till att titta på en liten dataskärm.

© Per Arne Edvardsson, 2007

Screwball

Jag, och många andra med ett intresse för filmhistoria, anser att Hollywoods verkliga glansperiod var 30-40-talen. Denna gång tänkte jag ägna mig åt en speciell komedigenre som var mycket populär då: Screwballkomedin.

Huvudkaraktärerna är en man och en kvinna. som möts i början av filmen och får varandra på slutet, precis som i alla vanliga ”Rom-Coms” (romantiska komedier). Kännetecknande för denna speciella typ av romantisk komedi är att det är betydligt mer skruvad handling. Farsartade förvecklingar radas upp i ett snabbt tempo och filmerna drivs av en mycket tät dialog. Det är ett ständigt grälande och käbblande mellan huvudkaraktärerna. Genretypiskt är också att kvinnan oftast är den starkare och mer drivande parten, medan mannen får finna sig i hennes upptåg.

Den kanske allra mest berömda filmen i genren är Howard Hawks Ingen fara på taket (Bringing up Baby), där Katharine Hepburns karaktär är en vild otyglad ung kvinna som ställer hela tillvaron på ända för den stackars välartade antropologen, spelad av Cary Grant. En film som är lika rolig idag som när den var ny för sextionio år sedan. Många scener har blivit klassiska, som t.ex. när hennes klänning rivs sönder baktill och han tvingas gå tätt bakom henne för att dölja hennes ofrivilligt blottade baksida.

Andra klassiska filmer i genren är:
Det hände en natt (It happened one night, Frank Capra, 1934),
Godfrey ordnar allt (My man Godfrey, Gregory LaCava, 1936),
Det ligger i blodet (His girl Friday, Howard Hawks, 1940).

Som inom alla andra filmgenrer är det svårt att dra gränsen, Vilken film är en screwballkomedi och vilken är det inte? Till gränsfallen hör filmserien som på svenska fick namnet Gäckande skuggan och i original hette The Thin Man. I dessa deckarkomedier möter vi det sofistikerade paret Nick och Nora Charles, spelade av William Powell och Myrna Loy. De rör sig i tjusiga överklassmiljöer, dricker kopiöst med alkohol, käbblar ständigt och löser brott. En viktig roll har också deras Foxterrier Asta.

Screwballkomedierna blev färre under 40-talet och genren dog sakta ut och ersattes av mer lågmälda och sofistikerade komedier av Billy Wilder m.fl. Fast helt dog aldrig genren. Än idag kan man plötsligt, till sin förvåning, komma på sig själv med att titta på en nygjord screwballkomedi. Den senaste gången det drabbade mig var när jag nyligen såg Music and Lyrics (Mark Lawrence, 2007). Här möter vi ett klassiskt screwballpar, i form av en f.d. popidol i Hugh Grants skepnad och en halvgalen yngre tjej i form av Drew Barrymore. Det slog mig, när jag såg den, att Cary Grant hade varit perfekt i Hugh Grants roll och Katharine Hepburn i Drew Barrymores. Nu råkar filmen vara gjord 2007 och handla om en avdankad popidol från 80-talet, men den skulle lika gärna ha kunnat varit gjord 1942 och handlat om en avdankad crooner från 20-talet. Jag undrar hur många i dagens unga biopublik, som såg filmen i år, som var medvetna om att de tittade på en screwballkomedi?

© Per Arne Edvardsson, 2007

Klassiker eller kalkon?

Jag tittade på gårdagens matinéfilm i SVT, Drottning Kristina (Rouben Mamoulian, USA 1933). När man läser om Queen Christina (som den heter i original) på IMDB.com så verkar alla recensenter anse den vara ett mästerverk. Jag kan inte för mitt liv begripa hur de kan vara av den uppfattningen. För mig framstår den som ett ädelpekoral som är 95% fiction och i princip bara har lånat namnen ur den svenska historien. De anglifierade namnen, bör tilläggas. Som svensk fnissar man lätt när Prins Karl Gustav kallas ”Prince Charles” och om man vet lite om svensk historia gapskrattar man när han dyker upp i bild. Han är nämligen lång blond och stilig. I verkligheten var den blivande Karl X Gustav kort, mörk och tämligen korpulent.

Det är aningen lättare att smälta att Greta Garbo inte är det minsta lik verklighetens Drottning Kristina, för Garbo är ju Garbo. Idag frågar man sig dock varför de inte ens kunde sätta på henne en mörklockig peruk, så hon åtminstone skulle påminna litegrand om den historiska person som hon porträtterar. Svaret ligger förmodligen i det faktum att filmen var ett s.k. ”Star vehicle”. alltså en film som har som sin viktigaste uppgift att visa en viss stjärna i bild så mycket som möjligt. Då gick det naturligtvis inte att sminka henne till oigenkännlighet och sätta på henne en peruk. Biopubliken betalade för att se Garbo och då skulle de få se Garbo och inte den rollkaraktär som hon spelade.

Själva storyn har också väldigt lite med verkligheten att göra. Det börjar med kalkonscenen i början där man får se Hjältekonungen Gustav II Adolf, som döende på slagfältet säger:
” I was The King of Sweden!” Lite senare får vi se Drottning Kristina stiga upp på morgonen och gå ut och tvätta ansiktet i snön! Ett föga sannolikt agerande av en Drottning av Guds nåde på 1600-talet. Sverige framställs förövrigt som ett land där det ALLTID ligger ett djupt snötäcke och är vinter året runt. Sen följer kärlekshistorien med det spanska sändebudet (spelad av Garbos f.d. pojkvän John Gilbert), som i slutet av filmen blir dödligt sårad i duell med Drottningens kavaljer Magnus Gabriel De La Gardie. Även den officiella anledningen till hennes abdikation förvanskas. Här lämnar hon tronen för att följa med sin kärlek till Spanien, vilket inte riktigt stämmer överens med det vi fick läsa i historieböckerna i skolan. Fel orsak och fel land, alltså!

Nu finns det naturligtvis de som menar att man till filmens försvar får säga att den är 74 år gammal och visst var det så på den tiden att man lät fantasin löpa fri när man gjorde historiska filmer, byggda på verkliga personer och händelser. Å andra sidan kan jag nämna ett stort antal filmer gjorda vid samma tid, som idag fortfarande känns hur fräscha som helst. Framförallt tänker jag på de s.k. Screwballkomedierna, som jag kommer att återvända till inom kort. Jag såg nyligen om Howard Hawks klassiker Ingen fara på taket (Bringing up Baby), med Cary Grant och Katharine Hepburn i huvudrollerna. Den filmen är endast fem år yngre än Drottning Kristina, men känns påtagligt modern i såväl tempo som agerande. Många komedier från 30-talet har faktiskt åldrats bättre än vissa komedier som gjordes femtio år senare, men det är en annan historia.

Få dramer från 30-talet har dock åldrats med värdighet. För en modern tittare är tempot segt, agerandet teatraliskt och scenografin saknar all realism. Det syns tydligt att även utomhusscener i de allra flesta fall är filmade i en studio. Eftersom frigoliten inte var uppfunnen 1933 så kan man spekulera över vad de använde som snö. Min gissning är grovsalt, som jag vet att de ibland har använt i Sverige när de ska spela in en julkalender mitt i sommaren.

© Per Arne Edvardsson, 2007

Vad hette de, egentligen?

Nuförtiden är de flesta filmstjärnor kända under sina riktiga namn. Hur annorlunda var det inte förr? Under den klassiska Holywooderan (ca 1920-60) var det snarare en regel än ett undantag med artistnamn. Det fanns främst två anledningar till att skaffa ett artistnamn; antingen att man hade ett komplicerat utländskt namn som var svårt att uttala och stava för engelskspråkiga, eller att man hade ett namn som kanske dög för en vanlig människa men var för alldagligt för en filmstjärna.

Det är ganska lätt att förstå att Issur Danielovitch Demsky insåg att en Hollywoodkarriär skulle underlättas av att byta namn till Kirk Douglas, eller att Rodolfo Guglielmi d’Antonguolla föredrog att kalla sig Rudolh Valentino. Det känns dock inte fullt lika självklart att Bette Perske skulle känna sig tvingad att byta namn till Lauren Bacall eller att Lucille LeSeur skulle anses vara ett sämre namn än Joan Crawford.

Vissa namnbyten är dock lättare att förstå. Vilken ung sjungande och dansande tjej vill heta Frances Gumm? Då låter ju Judy Garland mycket mer glamouröst. Det är också lättförståeligt att den unge engelsmannen med det töntiga namnet Archibald Leach föredrog det mer amerikanskt klingande Cary Grant.

Andra namnbyten hade en mindre rolig anledning. Jag syftar på de som hade namn som ansågs alltför etniskt specifika för att vara önskvärda. I 30-talets USA var antisemitismen utbredd, så Paulette Levy bytte ut sitt judiskklingande efternamn till det franskklingande Goddard för att lättare få jobb. Ryssar har aldrig stått speciellt högt i kurs i USA, så Daniel Kaminsky ändrade sitt namn till det mer anglosaxiska Danny Kaye.

Vissa filmstjärnor (eller deras managers) var extra kreativa när de hittade på nya namn. Dorothy Kaumeyer är värd en medalj för sitt artistnamn Dorothy Lamour, vilket också kan sägas om Camille Javal som blev den eviga sexsymbolen under namnet Brigitte Bardot.
Frågan är dock om inte guldmedaljen bör delas ut till stumfilmsstjärnan Theodosia Goodman som kastade om bokstäverna i ”Arab death” och kom upp med namnet Theda Bara!

Det var dock inte enbart i Hollywood som ens vanliga namn inte dög. Samma fenomen var vanligt förekommande i Sveriges Hollywood, Filmstaden i Råsunda. Nils Jönsson blev Nils Poppe och alla känner väl till att Greta Gustafsson blev Greta Garbo?

Slutligen vill jag här passa på att rätta till en långlivad myt. I flera filmlexikon samt i äldre upplagor av sällskapsspelet ”Trivial Pursuit” påstås det att Walter Matthaus riktiga namn skulle vara Walter Mattuschanskayasky. Detta lär härstamma från en intervju med en humorlös journalist som inte förstod att den kände filmkomikern drev med honom. I själva verket var hans riktiga efternamn Matthow.

© Per Arne Edvardsson, 2007

Källor:
Bra Böckers film och TV Lexikon
Höganäs 1985

http://www.imdb.com

Mitt liv som filmstjärna (eller: Att lida för konsten)

Nästa måndag, 3 september, börjar SVT:s dramaserie Upp till kamp. Denna serie, efter manus av Peter Birro, utspelar sig i Göteborg under 1960-70-talen. Själv ska jag titta på den av en speciell anledning. Det är nämligen så att jag medverkar själv. Tyvärr inte i någon av huvudrollerna, utan i en statistroll, som hamnarbetare. Jag har varit statist i ett antal filmer, men detta var den jobbigaste filminspelning jag varit med om.

Inspelningen av de scener där jag var statist ägde rum under en av de varmaste dagarna förra sommaren. Termometern var aldrig under 30-strecket och under större delen av dagen var den snarare över. Jag hade fått reda på i förväg att jag skulle föreställa en hamnarbetare. Jag skulle ha grova skor och långbyxor på mig. De enda grova skor jag äger är mina vinterkängor och ni kan ju tänka er hur behagliga de var att bära en hel dag i 30 graders värme. Men det räckte inte med långbyxor och vinterkängor, utan jag var även tvungen att bära en tjock stickad polotröja. Filmningarna pågick från klockan 12:00 till 22:00 och hela tiden stekte solen. Jag skulle gissa att jag säkert förlorade minst 3 kg den dagen, som jag svettades ut. Allt detta hade ju känts lite roligare om man fått en saftig lön, men det får ju aldrig statister.

Tidigare har det vedertagna statistarvodet varit 300 kr och ibland har det känts som lättförtjänta pengar. Som när jag var med i Björn Runges Mun mot mun och satt vid ett bord på en restaurang, låtsades konversera en vacker kvinna och blev bjuden på gratis öl. Det var roligt och trevligt och tog bara tre timmar.

Dagen som hamnarbetare kändes dock verkligen som hårt arbete och de hade bara råd att betala oss statister 100 kr, för tio timmars arbete i 30 gradig hetta. Då ska dock tilläggas att vi bjöds på lunch också. 10 kr i timmen känns som en lön som ökade realismen i hela upplevelsen, eftersom jag gissar att det är ungefär vad en hamnarbetare tjänade på 60-talet. Rätta mig om jag har fel. Vi skulle lasta av bananstockar från ett fartyg och efter att ha känt på en sådan bananstock beslutade jag att se till sysselsätta mig med andra mindre påfrestande sysslor, som att gå fram och tillbaka med en vagn. Ett ryggskott är nämligen värt mer än 100 kr, anser jag.

De övriga statisterna är ett kapitel för sig. Regissören och hans medhjälpare ansåg att det var för få statister, så man skickade iväg en person som hämtade A-laget som hängde vid Systemet på Backaplan. Det var synnerligen en samling färgstarka karaktärer! De fick mer betalt än vad vi andra fick, men det kunde jag smälta. Jag ville inte byta med dem, om man säger så.
Nästa dag, då det var lika varmt, ringde regiassistenten och frågade om jag kunde ställa upp igen. Jag ljög och sa att jag var upptagen. Det får ju vara måtta på att lida för konsten!

© Per Arne Edvardsson, 2007

Hep Stars i Afrika

Ni som läser den här bloggen vet att jag nyligen skrev om popfilm och då lovade att återkomma till Hep Stars berömda ofullbordade Afrika-film, Habari-Safari. Här följer sålunda en kort redogörelse för detta surrealistiska och ekonomiskt katastrofala svenska 60-talsäventyr.

Efter Beatles genombrott 1963 började svenska popband att skjuta upp som svampar ur jorden. Vissa av dem var mer begåvade än vad många idag tror, även om de flesta inte höll någon högre musikalisk kvalitet. Stora svenska 60-talsband var The Shanes och Ola & The Janglers (som jag skrev om i en tidigare blogg), men störst var Tages (från Göteborg) och Hep Stars (från Stockholm). Hep Stars har ju för alltid en fotnot i pophistorien eftersom deras unge organist så småningom bildade ett annat band, som med tiden skulle komma att sälja mer än 360 miljoner skivor över hela världen. Alla som känner mig vet att jag är ABBA-fantast och t.o.m. indirekt har haft äran att arbeta för dem, men trots detta medger jag gärna att av de svenska 60-talsbanden var Tages definitivt mer musikaliskt intressanta än Hep Stars. Trots detta får Hep Stars anses vara det största svenska 60-talsbandet, i popularitet räknat. De blev framförallt kända för sin vilda scenshow, där basisten Lelle Hegland låtsades försöka halshugga sångaren Svenne Hedlund med sin elbas, medan Benny Andersson hoppade runt sin elorgel och Chrille Pettersson vevade på bakom trummorna. Den ende som stod någorlunda still var gitarristen Janne Frisk och i kulisserna satt deras allt i allo Felle Fernholm och spelade bas i hemlighet, medan den officiella basisten flängde runt på scen och låtsades spela.

När Hep Stars 1967 stod på toppen av sin popularitet kontaktades de av en man vid namn Åke Borglund, som sa att han ville göra en film om och med dem. Den ursprungliga tanken var att spela in filmen på Kanarieöarna, men man tyckte att det var för banalt, så någon föreslog Afrika istället. Idag kanske inte det låter så remarkabelt, men 1967 hade inte många svenskar satt sin fot på den mytomspunna kontinenten. Produktplacering är inget nytt, vilket bevisas av att hela storyn byggdes upp runt en liten populär trolliknande maskot som kallades ”Glook”, vilken Hep Stars gjorde reklam för. Man var i Kenya i endast 16 dagar, vilket alla borde ha insett är i minsta laget för att spela in en långfilm. Att Åke Borglund aldrig hade regisserat en långfilm och skrev ihop manuset först på planet ner till Kenya borde också ha fått varningsklockorna att ringa, men icke!

När man kom hem till Sverige insåg man att det omöjligt gick att klippa ihop en film av det fåtal scener som spelats in i Kenya, så man beslutade att filma kompletterande material. Att åka till Afrika igen var inte möjligt, så man filmade först i Gentofte i Danmark och sen på slätten utanför Uppsala. Där körde man runt i en jeep och låtsades att man var på savannen! Den unge Lasse Hallström fick nu i uppdrag att försöka sammanställa filmen, men han sa också att det var ett omöjligt projekt. Det saknades helt enkelt för många scener för att få ihop en fungerande story. Pengarna var nu slut och projektet lades i malpåse. Hep Stars hade bildat ett eget bolag, Hep House, som skulle sköta deras finanser. Det havererade filmprojektet bidrog till att bolaget gick i konkurs och till Hep Stars-medlemmarnas förvåning visade det sig att de själva fick stå för hela kalaset. I Musikbyråns dokumentär om Hep Stars Afrika-film kallar sångaren Svenne Hedlund och trummisen Chrille Pettersson det hela för ”världens dyraste semester” och det var en semester som var betald först flera år efter att Hepstars gått skilda vägar 1969. Denna erfarenhet lär ha bidragit till att Benny Andersson tio år senare var ytterst tveksam till projektet ABBA The Movie, men det är en helt annan historia.

© Per Arne Edvardsson, 2007

Källor:
Carl Magnus Palm – Benny’s road to ABBA, Premium Publishing, Stockholm 2004.
Musikbyrån special om Hep Stars Afrika-film, SVT 2004.