Hep Stars i Afrika

Ni som läser den här bloggen vet att jag nyligen skrev om popfilm och då lovade att återkomma till Hep Stars berömda ofullbordade Afrika-film, Habari-Safari. Här följer sålunda en kort redogörelse för detta surrealistiska och ekonomiskt katastrofala svenska 60-talsäventyr.

Efter Beatles genombrott 1963 började svenska popband att skjuta upp som svampar ur jorden. Vissa av dem var mer begåvade än vad många idag tror, även om de flesta inte höll någon högre musikalisk kvalitet. Stora svenska 60-talsband var The Shanes och Ola & The Janglers (som jag skrev om i en tidigare blogg), men störst var Tages (från Göteborg) och Hep Stars (från Stockholm). Hep Stars har ju för alltid en fotnot i pophistorien eftersom deras unge organist så småningom bildade ett annat band, som med tiden skulle komma att sälja mer än 360 miljoner skivor över hela världen. Alla som känner mig vet att jag är ABBA-fantast och t.o.m. indirekt har haft äran att arbeta för dem, men trots detta medger jag gärna att av de svenska 60-talsbanden var Tages definitivt mer musikaliskt intressanta än Hep Stars. Trots detta får Hep Stars anses vara det största svenska 60-talsbandet, i popularitet räknat. De blev framförallt kända för sin vilda scenshow, där basisten Lelle Hegland låtsades försöka halshugga sångaren Svenne Hedlund med sin elbas, medan Benny Andersson hoppade runt sin elorgel och Chrille Pettersson vevade på bakom trummorna. Den ende som stod någorlunda still var gitarristen Janne Frisk och i kulisserna satt deras allt i allo Felle Fernholm och spelade bas i hemlighet, medan den officiella basisten flängde runt på scen och låtsades spela.

När Hep Stars 1967 stod på toppen av sin popularitet kontaktades de av en man vid namn Åke Borglund, som sa att han ville göra en film om och med dem. Den ursprungliga tanken var att spela in filmen på Kanarieöarna, men man tyckte att det var för banalt, så någon föreslog Afrika istället. Idag kanske inte det låter så remarkabelt, men 1967 hade inte många svenskar satt sin fot på den mytomspunna kontinenten. Produktplacering är inget nytt, vilket bevisas av att hela storyn byggdes upp runt en liten populär trolliknande maskot som kallades ”Glook”, vilken Hep Stars gjorde reklam för. Man var i Kenya i endast 16 dagar, vilket alla borde ha insett är i minsta laget för att spela in en långfilm. Att Åke Borglund aldrig hade regisserat en långfilm och skrev ihop manuset först på planet ner till Kenya borde också ha fått varningsklockorna att ringa, men icke!

När man kom hem till Sverige insåg man att det omöjligt gick att klippa ihop en film av det fåtal scener som spelats in i Kenya, så man beslutade att filma kompletterande material. Att åka till Afrika igen var inte möjligt, så man filmade först i Gentofte i Danmark och sen på slätten utanför Uppsala. Där körde man runt i en jeep och låtsades att man var på savannen! Den unge Lasse Hallström fick nu i uppdrag att försöka sammanställa filmen, men han sa också att det var ett omöjligt projekt. Det saknades helt enkelt för många scener för att få ihop en fungerande story. Pengarna var nu slut och projektet lades i malpåse. Hep Stars hade bildat ett eget bolag, Hep House, som skulle sköta deras finanser. Det havererade filmprojektet bidrog till att bolaget gick i konkurs och till Hep Stars-medlemmarnas förvåning visade det sig att de själva fick stå för hela kalaset. I Musikbyråns dokumentär om Hep Stars Afrika-film kallar sångaren Svenne Hedlund och trummisen Chrille Pettersson det hela för ”världens dyraste semester” och det var en semester som var betald först flera år efter att Hepstars gått skilda vägar 1969. Denna erfarenhet lär ha bidragit till att Benny Andersson tio år senare var ytterst tveksam till projektet ABBA The Movie, men det är en helt annan historia.

© Per Arne Edvardsson, 2007

Källor:
Carl Magnus Palm – Benny’s road to ABBA, Premium Publishing, Stockholm 2004.
Musikbyrån special om Hep Stars Afrika-film, SVT 2004.

Svensk popfilm

I tisdagskvällens ”Allsång på Skansen” skämtade Anders Lundin och Benny Andersson om Hep Stars ofullbordade Afrikafilm, vilket inspirerade mig till att skriva en liten blogg om svensk popfilm. Då är det på sin plats att först definiera vad jag menar med ”popfilm”. Dit räknar jag inte renodlade konsertfilmer, utan enbart de filmer om ett popband som har en handling, hur tunn den än må vara. Jag tänkte här presentera två klassiska svenska popfilmer:

Ola & Julia (Jan Halldoff, 1967).
Detta är egentligen ingen renodlad popfilm, trots att huvudrollen spelas av den dåtida popidolen Ola Håkansson och att filmen delvis tjänar som reklam för hans band Ola & The Janglers senaste LP. Filmen har något så ovanligt inom genren som en riktig trovärdig handling. Den handlar om popidolen Ola, på turné med sitt band, som jagas av skrikande tonårstjejer och far från stad till stad. På vägen möter han skådespelerskan Julia och de båda förälskar sig, trots att de kommer från olika världar, hon från finkulturens oglamorösa värld och han från popens glamourösa dito. Det hela utvecklar sig till ett slags Romeo och Julia-historia, där hans kompisar har svårt att förstå vad han ser hos ”teaterbruden” och hennes inte kan förstå vad hon ska med ha den där popidolen till. Trots en förutsägbar historia har filmen överraskande många kvaliteter och Ola Håkansson övertygar som sig själv och känns mer naturlig än vad många andra popidoler i liknande filmer har framstått. Naturligtvis är den extra charmig som tidsdokument över en period som känns väldigt avlägsen, men samtidigt i mångt och mycket är snarlik vår egen tid. Dessutom kan det vara roligt för er som brukar se förnedringsprogrammet Idol att få se hur Claes ”Clabbe” af Geijerstam såg ut som ung gitarrist i Ola & The Janglers för fyrtio år sedan.

Janne Halldoff sågs av många som svensk films framtid i slutet av 60-talet och skulle på 70-talet göra klassiska filmer som Det sista äventyret (1974), Jack (1976) och Polare (1976), men även ett riktigt kreativt magplask i form av Rötmånad (1970). Tyvärr har han inte gjort någon mer film efter Klippet (1982). I intervjuer på senare år har han framstått som bitter och desillusionerad över den svenska filmbranschen.


ABBA The Movie (Lasse Hallström, 1977).
Den enda svenska popfilm som gjorts för en internationell publik kan knappast anklagas för att ha mycket till handling. Där finns en mycket tunn story, om en australiensisk journalist som jagar ABBA över hela Australien för att få en intervju, men filmen är först och främst en dokumentär över ABBA: s osannolikt framgångsrika turné i Australien 1977. Istället för att kritisera filmen för dess brister när det gäller handlingen, så bör den hyllas för de fantastiska konsertavsnitten. Lasse Hallström fick en, för svenska förhållanden, osedvanligt generös budget att röra sig med. Det märks verkligen. Han hade bl.a. tillgång till en då ganska ny uppfinning som kallades ”Panaglide” men idag är känd under namnet ”Steady Cam”. Denna nya rörliga kamera gjorde att kameramännen kunde komma närmare de berömda svenskarna på scenen än vad som tidigare varit möjligt i konsertfilmer. I extramaterialet till DVD-utgåvan intervjuar ABBA-kännaren Carl Magnus Palm regissören Lasse Hallström tillsammans med Björn och Benny. De forna ABBA-medlemmarna berömmer Hallström för att konsertavsnitten i filmen idag känns överraskande fräscha och moderna och Benny säger om filmen: ”Den är inte din sämsta!” (Vi som har sett Once Around och Alla talar om Grace är villiga att hålla med Herr Andersson i det omdömet).

Lasse Hallström inledde sin karriär på TV på 60-talet, där han tidigt specialiserade sig på att göra ”videos” med den tidens popband, såväl svenska som engelska och amerikanska. Hans promotionfilmer med ABBA på 70-talet hade utan tvekan en mycket stor betydelse för att göra gruppen känd internationellt. Senare blev han framgångsrik långfilmsregissör med filmer som En kille och en tjej (1975), Två killar och en tjej (1983) och Mitt liv som hund (1985). Den sistnämndas framgång ledde till att han lockades till Hollywood, där han tyvärr har gjort filmer som i och för sig är habila och välgjorda, men saknar det mesta av den spontanitet och infallsrikedom som hans tidiga svenska filmer hade. Det lysande undantaget är Gilbert Grape (1993), som är en storartad film, men personligen hoppas jag att Lasse Hallström ska återvända hem till Sverige och göra en ny film med Magnus och Brasse, vilket han i intervjuer ofta återkommer till att han skulle vilja göra.


Jag återkommer till Hep Stars havererade Afrikafilm i en senare blogg. Det är en fantastisk osannolik historia som förtjänas att berättas.

© Per Arne Edvardsson, 2007