Favorit i repris: Arketypiska grundberättelser

Jag repriserar här två gamla blogginlägg, eftersom jag gissar att få orkar scrolla igenom alla mina inlägg här.
Dessutom har denna lilla "föreläsning" uppskattas av många, har jag fått höra.
Håll till godo:

Om vi undantar rena experimentfilmer, så är filmen först och främst ett medel för att berätta en historia. Det har skrivit mycket om de olika grundtyper av berättelser som ständigt återkommer, inom prosa, dramatik och film. Det tycks vara så att det finns ett litet fåtal arketypiska berättelser som ständigt återberättas, i ny form. Redan Aristoteles beskrev detta faktum. Hur många grundberättelserna är finns det olika uppfattningar om. Vissa säger att det finns sju olika, medan andra hävdar att det bara finns fyra. Det beror naturligtvis på var man drar gränserna och hur man analyserar och tolkar berättelserna. Jag tänker här nämna några av de vanligaste grundberättelserna och ge exempel ur filmens värld.


Askungen
(Flickan av folket gifter sig med prinsen).

Filmexempel:
Notting Hill (Roger Michell, 1999). I denna moderna Askungensaga är det pojken av folket (en vanlig kille som har en bokhandel) som gifter sig med prinsessan (som i vår moderna tid är en filmstjärna).


Pygmalion
(Skulptören som blir förälskad i sitt eget konstverk).

Filmexempel:
Naturligtvis associerar man i första hand till George Bernard Shaws pjäs, som blev film redan 1938 under titeln Pygmalion(Anthony Asquith /Leslie Howard, UK 1930), men är ännu mer känd i musikalversion som My Fair Lady (George Cukor, USA 1964). De flesta känner nog till historien, om språkprofessorn Higgins som lär blomsterflickan Eliza att prata överklassengelska, transformerar henne till en grevinna och blir förälskad i sin egen skapelse.
En mer sentida Pygmalionberättelse är Pretty Woman (Garry Marshall, USA 1990), om den rike affärsmannen som plockar upp en prostituerad från gatan och förvandlar henne till en prinsessa. Naturligtvis blir även han kär i sin skapelse.


Romeo och Julia
(Här använder jag Shakespeares titel, men grundberättelsen om den förbjudna kärleken mellan två ungdomar från två familjer som är dödsfiender, var gammal redan på hans tid).

Filmexempel:
West Side Story (Jerome Robbins/Robert Wise, USA 1961), som ju är en modern version av Shakespeares drama, är naturligtvis den film man först kommer att tänka på, men det finns åtskilliga andra och jag tänkte ta ett svenskt exempel.
Grabben i graven bredvid (Kjell Sundvall, SVE 2002) handlar om stadsbon och bibliotekarien Desiré som blir förälskad i lantbrukaren Benny. Här är det inte deras familjer som är fiender, utan deras väsensskilda livsstilar. Staden ställs mot landsbygden och det intellektuella ställs mot det praktiska och jordbundna. Han är lika fel hennes kretsar som hon är i hans, men ändå uppstår ljuv musik dem emellan, med många komplikationer som följd.


Skattjakten
Denna grundberättelse är vanligast inom äventyrsgenren. Numera handlar det sällan om en gammaldags skatt bestående av guld, silver och ädelstenar, utan om någon annan värdefull sak som hjälten och hans rivaler letar efter. Hitchcock kallade denna sak som alla är på jakt efter ”McGuffin”. Ett nonsensord som skulle illustrera att det egentligen för publiken är oviktigt vad det är för en sak. Det viktiga är äventyret. ”Det är vägen som är mödan värd”, för att citera Karin Boye. (Jag skriver om hjälten i maskulinum eftersom denna genre tyvärr är totalt dominerad av manliga hjältar. Kvinnorna finns bara med som bihang, ofta i rollen av ”Dam i fara” som hjälten måste rädda).

Filmexempel:
Jag har redan nämnt Hitchcock och många av hans filmer är rena skattjakter, även om Sir Alfred var en mästare på att väva in skattjakten i komplicerade intriger så att det sällan var uppenbart.
Jakten på den försvunna skatten (Steven Spielberg, 1981) är däremot hur tydlig som helst. I detta gammaldags matinéäventyr är hjälten Indiana Jones och hans rivaler nazisterna på jakt efter Den Heliga Förbundsarken. I den tredje Indiana Jonesfilmen är det en annan mytisk relik, i from av Den Heliga Graal som eftersöks. Detta leder oss naturligtvis osökt in på Da Vinci Koden, men den filmen lämnar vi därhän, tills vidare.

Odyssén
(En ung man ger sig ut på en lång resa, upplever en massa äventyr och återvänder som en mognare och klokare person).

Filmexempel:
I stort sett alla roadmovies. Observera att det inte behöver handla om en fysisk lång resa med fysiska äventyr. En odyssé kan lika gärna vara en inre resa.
Nyligen såg jag om, i sällskap av en mig närstående kvinna, den utmärkta franska filmen
Den spanska lägenheten (Cédric Klapisch, FRA 2003). Mitt sällskap frågade mig efteråt vilken typ av grundberättelse detta var och efter en stunds funderande kom jag fram till att det handlar om en odyssé. Huvudpersonen Xavier reser från sin hemstad Paris till Barcelona, där han tillbringar ett år som student och bor i ett kollektiv ihop med ett antal ungdomar från olika länder i Europa. Här handlar det främst om en inre resa. Visserligen reser han ju till ett annat land, men väl i Barcelona rör han sig på högst begränsat geografiskt område. När han återvänder hem har han mognat och blivit klokare.

Kung Midas
(Kungen får sin önskan uppfylld, att allt han vidrör förvandlas till guld, men även maten förvandlas till guld och man kan ju inte äta guld…)

Filmexempel:
Filmer om berömda framgångsrika män (eller kvinnor) som inser att de svälter ihjäl (bildligt talat), trots att allt de rör vid blir till guld (bildligt talat). De flesta ”Biopics” (biografiska filmer) brukar snudda vid detta tema. Ett nästan övertydligt exempel är The Aviator (Martin Scorsese, USA 2004), om tusenkonstnären Howard Hughes som har framgång i allt han företar sig, som filmskapare, flygplanskonstruktör etc. Han dejtar vackra glamorösa filmstjärnor som Katharine Hepburn och lever ett drömliv (sett utifrån), men snart rasar hela hans tillvaro ihop och han utvecklar ett allt grövre kontrollbehov och social fobi.

Naturligtvis kan jag som filmvetare här inte förbigå den film som alltid brukar toppa alla listor över de bästa filmerna genom tiderna: Citizen Kane (Orson Welles, USA 1941).Den är såpass kanoniserad att den nästan skulle kunna utgöra en arketypisk grundberättelse i sig själv, men det råder ingen tvekan om att den är baserad på myten om Kung Midas.

Faust
(En man säljer sin själ till djävulen i byte mot framgång)

Filmexempel:
Hit kan man räkna de flesta biopics om framgångsrika artister och konstnärer som är hyllade och framgångsrika, men ger upp sin själ och framstår som riktiga skitstövlar. På senare år har denna genre varit mycket populär i Hollywood, med filmerna om Ray Charles och Johnny Cash som tydliga exempel. Kanske man även kan räkna filmen om Edith Piaf, La vie en rose (Olivier Dahan FRA 2007), hit.

Oedipus
(Ung man mördar sin far och gifter sig med sin mor)

Filmexempel:
Eftersom incest är ett av de största tabuämnena (med rätta) så har knappast någon film gjorts som bokstavligen handlar om Oedipusproblematiken, utan man får tolka det bildligt. Ofta vrider man till temat, som i klassikern Mandomsprovet (Mike Nichols, USA 1967), där det hela utvecklas till ett triangeldrama mellan unge Benjamin, hans fars kompanjons fru och hennes dotter.

En annan variant på Oedipus är naturligtvis Psycho (Alfred Hitchcock, USA 1960), om en minst sagt osund relation mellan mor och son. Mer än så vill jag inte berätta, ifall någon (mot förmodan) inte har sett filmen i fråga.

© Per Arne Edvardsson, 2008-2010.

Fantasilöst filmsnusk

Denna text har jag tidigare publicerat på min andra blogg, där jag skriver om allt mellan himmel och jord.

Först vill jag varna alla känsliga personer för att det kan förekomma några s.k. ”runda ord” i denna blogg, så ni som är pryda gör klokast i att klicka bort er härifrån genast.

Jag har inte sett speciellt många porrfilmer i mitt liv. Den senaste tiden har jag dock haft möjlighet att se några, eftersom jag har haft Canal+ gratis i några veckor. Som den filmvetare jag är så var jag naturligtvis nyfiken på att analysera genren närmare. Då slog mig att de allra flesta porrfilmer inte gör mig det minsta kåt. Jag tänder helt enkelt inte på att se plastiga tjejer med silikontuttar och grotesk ansiktsmakeup, som stönar:
"- Yeah! Yeah! Fuck me! Fuck me!!!"Det är alltför uppenbart att deras upphetsning är spelad och att de dessutom är totalt obegåvade skådespelerskor.

Min upphetsning blir inte precis större av att titta på de manliga aktörerna. Jag betraktar mig som heterosexuell, men kan ändå tycka att en välbyggd naken man är väldigt vacker. Vackra män är det dock ont om i porrfilmer. De är i allmänhet två olika typer.
1. Muskelknutten som har ätit för mycket anabola steroider och mest ser ut som en gorilla.
2. Degklumpen, med gigantisk ölmage, som dessutom ofta döljer sin flintskallighet genom att raka huvudet.

Nästa avtändande faktor är miljöerna. Oftast är det minst sagt torftig scenografi.Påtagligt många porrfilmer verkar vara inspelade i lagerlokaler.

Nästa icke upphetsande detalj är samlagsställningarna. De knullar ofta i ställningar som borde leda till att de efteråt har ont i varenda led och varenda muskel. Förmodligen är det väl för att fotograferna ska kunna komma åt för närbilder i alla vinklar.En annan icke erektionsfamkallande faktor är de högklackade skorna. Högklackat kan ibland vara sexigt, men ALDRIG när man har sex. Jag skulle definitivt aldrig vilja ha sex med någon som har på sig decimeterhöga smala och vassa klackar. Risken är uppenbar att man skulle råka få en klack i magen, eller på ett ännu otrevligare ställe.

Sedan kommer vi till bildlösningarna, där fantasin är obefintlig. Det blir snart extremt långtråkigt med alla närbilder av en kuk som åker in och ut ur en fitta.

Den sista punkten jag tänkte ta upp är filmmusiken, som verkar vara "komponerad" av en 15-åring som vet mer om datorer än om musik. Oftast är det totalt fantasilös technopop som blir oerhört enerverande att lyssna på efter ett tag.

© Per Arne Edvardsson, 2010

Den romantiska komedin

En av de överlägset mest populära filmgenrerna är den romantiska komedin, även känd som ”rom-com”. Denna genre är nästan lika gammal som spelfilmen själv. Redan på 1910-talet var genren populär. Mack Sennet, som skulle kunna kallas ”Stumfilmskomikens fader”, utforskade tidigt genren i fråga. Oftast var det hans väninna Mabel Normand som spelade hjältinnan och i några filmer fick hon spela mot den unge engelske music hall-komikern Charlie Chaplin, som hade upptäckts av Sennet.

Det var dock först genom ljudfilmens genombrott som genren tog fart på allvar. Jag har tidigare berättat här om Screwball, den speciella typ av romantisk komedi som hade sin storhetstid under 30-talet. Jag konstaterade då att man ofta än idag kan se screwball-influenser i nya Hollywoodfilmer.

Om vi ska koncentrera oss på den mer traditionella romantiska komedin, så finns det ett antal genrekonventioner som tycks vara obligatoriska inslag.

Grundberättelsen är alltid densamma:
Pojke möter flicka, de skiljs åt (ofta genom missförstånd), de återförenas och lever lyckliga i alla sina dagar. Runt denna enkla storyline väver man berättelsen och det tycks inte finnas några gränser för hur mycket man kan variera temat. Till genrekonventionerna hör att så gott som alla romantiska komedier utspelas i en storstad. I gissningsvis 80% av alla amerikanska rom-coms råkar staden vara New York. Att storstaden är en lämplig bakgrund är egentligen inte så konstigt. Eftersom filmerna inom genren i allmänhet innehåller mycket dialog, så krävs det att karaktärerna ofta byter miljöer för att det inte ska bli tjatigt. Vanliga miljöer för karaktärerna i en rom-com är parker (där man flanerar och pratar), caféer (där man sitter och pratar), samt miljöer där det rör sig mycket folk. Det är väldigt vanligt med en scen som utspelar sig på ett zoo och en scen i ett konstgalleri är nästan obligatorisk. Det skulle naturligtvis gå att spela in en rom-com i en småstad, men det skulle kräva betydligt mer jobb att hitta spännande miljöer i Säffle än i New York.

En viktig karaktär i en rom-com är bäste kompisen/bästa väninnan. Hans/hennes funktion är att vara ett bollplank för huvudpersonen att diskutera sina kärleksproblem med. Extra tydligt blir detta i en av de allra mest framgångsrika romantiska komedierna genom tiderna, När Harry träffade Sally (Rob Reiner, USA 1989). Där har Harry sin bäste kompis och Sally har sin och det hela ställs på sin spets när deras respektive bästisar blir ett par. På senare år har den politiska korrektheten drabbat Hollywood. På det glada 30-talet förbjöd Hayskoden alla antydningar om homosexualitet, så bögar eller flator letar man förgäves efter i screwball-komedierna. Detta trots att manusförfattarna påfallande ofta var homosexuella och lade in små antydningar som gick över huvudena på censorerna och därför slank igenom nätet. Detta ämne får jag återkomma till en annan gång. Idag råder snarast det motsatta förhållandet i Hollywood. Det är nästan omöjligt att göra en rom-com utan att ha med minst en homosexuell karaktär. I de flesta fall är det en man, för kvinnlig homosexualitet är fortfarande tydligen känsligare i Hollywood. Han har ofta rollen som killkompis till den kvinnliga huvudkaraktären.
Ett av de tidigaste exempel jag kan erinra mig är Rupert Everetts karaktär i Min bäste väns bröllop (P.J. Hogan, USA 1997). Ett annat tecken på politisk korrekthet är att det har blivit allt vanligare att den manlige huvudpersonen har en bäste kompis som är svart. Ett av de tidigaste exemplen på detta är Du har mail (Nora Ephron, USA 1998), där ståuppkomikern Dave Chappelle spelar Tom Hanks bäste polare. Så sent som häromdagen såg jag den tämligen färska rom-comen Definitely, maybe (Adam Brooks, USA 2008) och kunde inte låta bli att fnissa när denna färska genrekonvention åter dök upp. Här spelas han av den för mig obekante aktören Derek Luke. Naturligtvis är det positivt att mörkhyade och homosexuella karaktärer idag får synas i mainstreamfilmer från Hollywood, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt att de reduceras till politiskt korrekta alibin, vilket alltför ofta är fallet.

Till sist har vi en av de allra mest kända genrekonventionerna:
Den offentliga kärleksförklaringen.
Den förekommer i slutscenen och i 99 fall av 100 är det den manlige huvudkaraktären som står för den. Den kan äga rum på en stor fest, på en restaurang, från scenen på en teater, eller på en centralstation under rusningstrafik. Det viktiga är att det ska vara så många åhörare som möjligt. Det slutar med att hon naturligtvis smälter, vi ser paret kyssas och alla åhörarna visslar och applåderar. Detta måste anses vara den ingrediens i den romantiska komedin som är allra minst realistisk. Jag har aldrig någonsin hört talas om någon som har bevittnat ett dylikt spektakel i verkligheten och än mindre någon som har varit den ena parten i en dylik teatralisk scen.

Nu kanske en del tror att jag tycker illa om romantiska komedier, men det gör jag inte alls. Jag älskar faktiskt genren i fråga, men efterlyser en större variation och väntar på en ny När Harry träffade Sally, som på sin tid var en epokgörande film inom en redan då uråldrig genre.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Åldersskillnader på film och i verkligheten

I dagarna har filmen Last Chance Harvey premiär i Sverige. I huvudrollerna ser vi två skådespelare som råkar höra till mina favoriter, nämligen Dustin Hoffman och Emma Thompson. Det som fick mig att skriva om denna film är dock det intressanta ämnet åldersskillnader på film. De båda nämnda skådespelarna spelar nämligen ett kärlekspar och det intressanta i detta faktum är att Dustin Hoffman är född 1937, medan Emma Thompson är född 1959. Det hade sålunda varit mer logiskt om de hade spelat far och dotter.

Det är dock långt ifrån första gången som detta förekommer på film. Det är inte heller på långa vägar den största åldersskillnad som har förekommit mellan två älskande på film.
I På tal om Afrodite (Woody Allen, USA 1996) spelar Helena Bonham Carter (född 1966) maka till Woody Allen (född 1935). Å andra sidan är det ännu större skillnad mellan Mr Allen och hans fru i verkligheten, som är född 1973.

Utan att ha gått igenom samtliga filmer i världshistorien, så gissar jag att ett av de största åldersgapen förekommer i filmen Entrapment (John Amiel, USA 1999). Här faller gamle Sean Connery (född 1930) för Catherine Zeta-Jones (född 1969). Han skulle alltså kunna vara hennes farfar!

Det finns även exempel på när den verkliga åldersskillnaden har varit mindre än den ska föreställa vara i filmen. Ett av de mest berömda exemplen är Mandomsprovet (Mike Nichols, USA 1967), där Dustin Hoffmans 21-årige student inleder ett förhållande med sin fars kompanjons 45-åriga fru, spelad av Anne Bancroft. I själva verket var Hoffman när filmen hade premiär 30 år, medan Bancroft var 36. De var alltså nästan jämngamla!

Ett annat exempel är när Sean Connery spelade Indiana Jones far i filmen Indiana Jones och det sista korståget (Steven Spielberg, USA 1989). I själva verket är han endast tolv är äldre än Harrison Ford, så det måste vara en av de yngsta fäderna i historien!

© Per Arne Edvardsson, 2009

Nätdejting på film och i verkligheten

Härom veckan såg jag den svenska filmen Sök (Maria von Heland, 2006) på TV.
Jag minns att den fick ljum kritik när den var ny, men jag var ändå lite nyfiken, eftersom det är en film om nätdejting. Jag har själv stor erfarenhet av den hobbyn nämligen. Jag blev gruvligt besviken på filmen, som uppenbarligen var författad och regisserad av någon som inte har någon erfarenhet av ämnet i fråga. För det första hade vi reaktionerna från omgivningen på huvudpersonens nätdejtande. Alla hennes vänner och anhöriga var chockade och avståndstagande eller åtminstone förvånade. Jag tänkte bara ”Men hallå???”
Det finns väl ingen idag som ens höjer på ögonbrynen över att någon har träffat någon på nätet?Nästan alla jag känner som befinner sig i en s.k. parrelation har träffat sin partner på nätet. Det är det i särklass vanligaste sättet att träffas idag. Åtminstone i en storstad som Göteborg.

Sedan fick vi naturligtvis följa med på några av hennes ”skräckdejter”, vilket också fick mig att baxna. Visst har jag också varit med om katastrofala dejter, men det var före Internet när jag en period roade mig med att svara på gammaldags kontaktannonser. Finessen med nätdejtande är just att man kan prata på nätet en tid innan första dejten, så märker man om någon är helt fel. Självklart utbyter man även foton, så man slipper bli chockad av personens utseende.
I filmen Sök däremot så råkar naturligtvis Amanda Ooms karaktär ut för alla typer av missfoster, inkluderat en verklig psykopat som jagar henne över halva Stockholm. Säkert kan en och annan psykopat lyckas dupera någon på nätet, men de allra flesta med sådan drag avslöjar sig ganska snabbt om man har pratat med dem på MSN ett par gånger. Jodå: det finns kvinnliga psykopater också!
Man får även se hur hon tvingas sitta och umgås med killar som hon absolut inte har någonting gemensamt med. Jag upprepar: Men hallå!!!
Innan man träffar någon från nätet så nätpratar man ju ett tag och då märker man ju om man inte har något gemensamt.

Den första filmen om nätdejting (eller åtminstone den första kända storfilmen om ämnet) var
Du har mail (Nora Ephron, USA 1998). Den är rolig att se idag, som ett tidsdokument. Det finns ju få prylar som så snabbt blir omoderna som datorer. Det räcker att en film är tio år gammal så känns datorerna (med tillhörande hårdvara och mjukvara) i filmen fullkomligt uråldriga. 1998 var det fortfarande långt ifrån alla som hade en Internetuppkoppling hemma. Själv skaffade jag Internet först 2001. Det var alltså fortfarande hippt att surfa på nätet och inget som alla gjorde. När man idag ser Du har mail, så skrattar man åt att de hippa New York-människorna sitter där och kopplar upp sig med snigelmodem (28k?) och man hör det där surrandet, sprakandet och tutandet som idag känns lika arkaiskt som ljudet av en skrivmaskin. När de chattar använder de AOL – America On Line, som väl ingen har använt sedan 1999. Man hajar också till över att de inte utbyter foton på nätet, tills man erinrar sig att det knappast var möjligt 1998. Ingen hade digitalkamera på den tiden, så i så fall fick man först scanna in ett foto. Att skicka ett foto med ett 28 k-modem hade dessutom tagit en halv dag, även om det bara var i passfotostorlek, så det var knappast aktuellt.

Till sist undrar jag om ni, mina eventuella läsare, har tänkt på hur stor dominans det är av Apple-datorer i filmer? Inte bara i amerikanska filmer, utan även i svenska, som den ovannämnda. I nio fall av tio när en dator visas i bild så är det en Apple-logga på locket.
Det är ju ett förhållande som knappast speglar verkligheten. Jag känner, mig veterligen, inte en enda person som har en Apple Macintosh.
Hur har då detta fenomen uppstått? Törs vi gissa att det handlar om PRODUKTPLACERING…?

© Per Arne Edvardsson, 2009

That's Entertainment!

Nyligen visade SVT kavalkadfilmen That's Entertainment (1974). Jag älskar verkligen den filmen, för man får riktigt frossa i musik, glitter och akrobatiska dansnummer från när Hollywood var som bäst. När filmen sammanställdes levde fortfarande många av de största stjärnorna från denna gyllene epok, så vi får möta bl.a. James Stewart, Bing Crosby, Frank Sinatra, Fred Astaire och Gene Kelly, som alla fortfarande var vid god vigör 1974.

Jag ska bespara er en längre föreläsning om Hollywoods historia, den här gången, men under den s.k. Studioeran fanns det åtta stora filmbolag i Hollywood. Alla som kan sin filmhistoria vet att Metro Goldwyn Mayer var det av de stora filmbolagen som specialiserade sig på musikaler. Även andra filmbolag producerade musikaler och MGM gjorde även filmer i andra genrer, med bl.a. Bröderna Marx, men det var inom filmmusikalens område som MGM var som bäst.

De första filmmusikalerna dök upp strax efter ljudfilmens genombrott och till en början handlade det om mer eller mindre avfilmade revyer, som fick fantasilösa titlar som The Hollywood Revue of 1929. Den typen av filmer är tämligen outhärdliga att titta på idag, mer än som ren kuriosa och tidsdokument. Den verkliga filmmusikalen föddes på 30-talet och var i de allra flesta fall en romantisk komedi, där handlingen med jämna mellanrum avbröts av sång och dansnummer. Observera att de sånger som framfördes i dessa musikalnummer i de flesta fall inte var specialskrivna för den filmen. Det var snarare en regel än ett undantag att man återanvände gamla låtar. I extramaterialet till DVD-utgåvan av Singin’ in The Rain kan man få se hur låten som givit filmen sitt namn redan hade använts i ett sett stort antal filmer, när nämnda film med Gene Kelly1952 slutligen erbjöd den slutgiltiga versionen som vi alla känner.

Filmmusikalgenren nådde sin höjdpunkt under 40- och 50-talen, med stjärnor som Fred Astaire, Ginger Rogers, Gene Kelly, Ann Miller, Cyd Charisse m.fl. Oftast var inte intrigerna speciellt utvecklade i dessa musikaler. Det beskrivs bra av Frank Sinatra i inledningen till That's Entertainment:
”Boy meets girl, boy loses girl, boy sings a song and gets girl”
Det som främst attraherar mig personligen med dessa MGM-musikaler är att de erbjuder en total verklighetsflykt. De utspelar sig i en total fantasivärld, där huvudpersonerna är karikatyrer som rör sig i en värld av målade kulisser. Man gör inte anspråk på att försöka sig på någon form av realism, utan det är 100% fiction. Den klassiska filmmusikalens era varade i knappt tre decennier. TV: s genombrott på 50-talet ledde till att publikens biovanor förändrades. När man kunde se verklighetens krig och elände i sitt vardagsrum så kanske Hollywoods glittrande musikaler kändes lite väl avlägsna från verkligheten. Om man undantar 60-talets två braksuccéer My Fair Lady och Sound of Music, som var den gamla filmmusikalens två sista praktverk, så dog genren sakta under andra halvan av 50-talet.

Man fortsatte att producera musikaler i Hollywood, men de var av en annan sort. Plötsligt erbjöd inte musikalerna enbart en verklighetsflykt, utan man valde musikalens form för att skildra nutiden och samhällsproblem. Utvecklingen startade med West Side Story och kulminerade på 70-talet med Saturday Night Fever. Kanske man kan nämna Cabaret i detta sammanhang, men det är tveksamt om Cabaret verkligen är en musikalfilm, eftersom musiknumren framförs från en teaterscen i filmen och inte är direkt kopplade till filmens handling.

Den gamla typen av filmmusikal fick ett uppsving 2001, med filmen Moulin Rouge. Den är i mångt och mycket en gammaldags musikalfilm, eftersom karaktärerna brister ut si sång (som på den gamla goda tiden) och man återanvänder gamla låtar istället för att bruka specialskrivna sånger. Moulin Rouge har dock, trots sin stora framgång, inte fått några direkta efterföljande. Kanske det beror på att musikalfilmer är så dyra att producera at man hellre gör film av en framgångsrik scenmusikal, som i fallen med Evita och den aktuella Mamma Mia. Båda de filmerna var ju givna kommersiella succéer från början, eftersom de var två av de mest framgångsrika scenmusikalerna i modern tid.

© Per Arne Edvardsson, 2009

Paul Newmans äventyr i DDR

Paul Newman avled nyligen och han förtjänar verkligen en hyllning. Jag ska inte räkna upp alla hans stora roller i klassiska filmer, utan tänkte här göra lite reklam för en film som är sorgligt underskattad och bortglömd. Jag syftar på Alfred Hitchcocks film En läcka i ridån (Torn Curtain, 1966). Det finns knappast någon filmregissör vars verk har analyserats mer ingående än Alfred Hitchcock. De flesta filmvetare och skribenter brukar dock avfärda En läcka i ridån som en av mästerregissörens svagare filmer. Jag kan hålla med om att den inte riktigt når samma höjder som Hitchcocks största mästerverk Fönstret mot gården, Mannen som visste för mycket eller I sista minuten. Jag hävdar dock att den står sig mycket bra i jämförelse med många andra av hans mer kända filmer. Jag anser definitivt att den överträffar såväl Slå nollan till polisen som den klart överskattade Fåglarna.

En läcka i ridån var officiellt Hitchcocks femtionde långfilm som regissör (jag betonar ordet officiellt, eftersom han lär ha regisserat ett par stumfilmer som han inte krediterades för).
En läcka i ridån fick ljum kritik vid premiären. Framförallt ansågs den vara gammaldags. En sak som slår en när man ser filmen idag är att de flesta scener (även utomhusscener) är inspelade i studio istället för ”on location”. Under Hollywoods storhetstid (ca 1920-60) var detta förfarande snarare en regel än ett undantag, vilket berodde på att det blev billigare och enklare så. Man slapp riskera inställda inspelningsdagar p.g.a. av dåligt väder, man slapp dyra resor med tillhörande transport av filmteam och rekvisita och framförallt slapp man många tekniska bekymmer. Den tidiga ljudfilmen krävde en mycket skrymmande och otymplig utrustning som var nästan omöjlig att släpa med sig ut i naturen, så i den mån som scener filmade ”on location” förekom på 30-40-talen så var de oftast inspelade som stumfilm, med ljudeffekter och eventuell dialog pålagd i efterhand. I mitten av 60-talet hade dock den tekniska utvecklingen kommit såpass långt att de allra flesta regissörer sedan länge hade slutat spela in i studio. Man ansåg (med rätta) att filmen blir betydligt mer realistisk om man använder äkta natur, äkta gator och äkta hus istället för kulisser. Under studioeran använde man ofta s.k. mattemålningar, vilket är bakgrunder som är målade på gigantiska glasskivor. Anledningen till att man målade på glas var att illusionen fungerar bättre då än om man målar på en skärm av trä eller papp.

En läcka i ridån var en av de sista filmer där man genomgående använde sig av denna redan då omoderna teknik. I många scener syns det alltför tydligt att skådespelarna agerar mot en målad bakgrund. Det är begripligt att detta av tidens recensenter sågs som ett tecken på att Alfred Hitchcock var en gammal stofil som inte hängde med i den moderna utvecklingen. Idag ser man detta med delvis andra ögon. Vissa filmvetare har varit inne på att Hitchcock förmodligen medvetet valde denna teknik som en form av främmandegörning. För eventuella läsare som inte är bekanta med denna term så innebär det att en film- eller teaterdramatiker medvetet bryter illusionen för att medvetandegöra åskådaren om att han/hon bevittnar ett skådespel och inte verkligheten.

En läcka i ridån är, trots sin eventuella gammalmodighet, en mycket underhållande film, med två enastående skådespelare i huvudrollerna. Paul Newman spelar en atomfysiker som hoppar av till DDR och hans fästmö, spelad av Julie Andrews, följer med mot hans vilja. En läcka i ridån är intressant som ett tidsdokument från Kalla kriget. Berättartekniken är lite annorlunda. Den första delen av filmen berättas ur den kvinnliga huvudpersonens perspektiv och man förundras med henne över fästmannens underliga beteende och slutliga avhopp. Andra delen av filmen berättas ur mannens perspektiv och man får nycklarna till hans beteende. I den avslutande delen får man följa dem båda utifrån, mot historiens rafflande upplösning. En liten poäng är att ingen mindre än Jan Malmsjö dyker upp i en liten roll i slutet av filmen, som en ivrig pressfotograf som på klingande skånska frågar efter ”Den amerikanske professorn”.

Att Julie Andrews spelade den kvinnliga huvudrollen hade säkert att göra med att hon vid denna tidpunkt i sin karriär var heligt trött på att alltid spela ljuva och präktiga guvernantstyper. Detta var två år efter hennes stor genombrott Mary Poppins och bara ett år efter den film som hon för evigt skulle komma att förknippas med – Sound of Music. Hon har själv berättat i intervjuer om hur hon medvetet sökte andra typer av roller, för att tvätta bort präktighetsstämpeln. Senare fick hon god hjälp av sin man, regissören Blake Edwards, som bl.a. skrev in nakenscener åt henne i en film, men nu kom jag från ämnet.

Paul Newman lär ha ställt till en hel del bekymmer för Hitchcock. Det började med att han efter att ha läst manuset skickade en lång lista på felaktigheter och brister i texten, vilka han ansåg borde korrigeras. Det var knappast en bra start på deras samarbete och det blev inte bättre när Paul Newman under filmandet hade åsikter om allting. Hitchcock var van vid sina favoritaktörer Cary Grant och James Stewart, som gjorde vad de blev tillsagda men ändå hade en personlig touch. Paul Newman, däremot, hade studerat vid den berömda Actor’s Studio och var en s.k. Method Actor, som inte spelade en roll utan levde en roll. Allt detta ställde bara till besvär för gamle Hitchcock, vilket kanske färgade av sig i slutresultatet. Jag rekommenderar dock alla att ge denna oförtjänt bortglömda Hitchcockfilm en chans. Den är bättre än sitt rykte!

© Per Arne Edvardsson, 2008